Regndropparna leker tafatt utanför i mörkret, innan de landar med ett ihärdigt smattrande på taket. Det gör mig ingenting. Här inne sprider sig ett milt, gult sken av den lilla trälampetten i hörnet. Vedklabbarna slår lekfulla kullerbyttor i den svarta spisen efter hand som elden får fatt i dem och sprider en ljuvlig värme. Tystnaden är nästan total.

Det lena, varma träet från bastulaven smeker min rygg medan det karaktäristiska knäppandet från bastuaggregatet, tillsammans med stormen som viner i knutarna utanför, vaggar mig till avslappnad vila. Hjärnan dräneras på tankar och grubblerier.

I takt med att svettdropparna tränger fram genom huden, känner jag hur elakhet och stingslighet lämnar mitt inre. Känslor som hela dagen krupit under skinnet och gjort mig rastlös och irriterad lämnar kroppen likt anden i flaskan som plötsligt släpps ut.

Jag, som är en mästare på att analysera och försöka förstå, känner inget som helst behov av att begripa något här inne. Det är som det är och det blir som det blir liksom.

Det är en skön känsla, det här med att släppa taget och låta saker och ting bero. Det är jag ganska dålig på, men här inne kan jag det. Tillåta mig att bara vara…

Innerst inne vet jag att stingslighet och elakhet oftast kommer sig av otillräcklighet, av att jag är uttråkad, känner mig ensam eller ledsen. Eller när jag har tappat sugen. När jag känner mig missförstådd, eller har försökt göra något väldigt länge och märker att det inte går. När jag har lust att ge upp. När den oroliga draken får luft under sig och virvlar runt inom mig utan att jag kan få ner den på marken.

Det är då jag uppskattar att lägga mig här i min ensamhet. Känna hur jag blir renad i både kropp och själ. Hur jag liksom kan gå ut härifrån som en nyfödd och börja om på nytt.

Idag var den bångstyrige draken nästan omöjlig att tämja. Men nu ligger den besegrad och platt på marken igen. Och i morgon är det ju en annan dag…

Det var efter en händelserik fredag på Bokmässan i Göteborg som jag hamnade på en restaurang tillsammans med en massa trevliga författare för att vila trötta ben och äta och dricka lite gott.

Det pratades om böcker, skrivande och bokförsäljningar bland mycket annat.

Så får jag plötsligt frågan som har sysselsatt min hjärna sedan i fredagskväll:

”Finns det, enligt din mening, någon fördel med att inte se?”

Om jag hade fått den frågan för två år sedan, när synen försvann, hade jag nog uppfattat den som undrade som tokig. Hur kan det vara förenat med något annat än nackdelar att inte se?

Men ett mynt har två sidor – en fram- och en baksida. Så mycket som jag har lärt känna mig själv under de senaste två åren tror jag aldrig att jag hade lyckats med om jag haft synen i behåll. Jag har utvecklats enormt de här åren. Jag visste att jag var envis, men inte att jag var så här uthållig när det gäller att lära mig nya saker. Inte minst när det gäller att ta till mig tekniska hjälpmedel.  Det får väl ändå betraktas som en fördel?

Jag har verkligen ställt mig frågor jag aldrig hade ställt om jag inte tappat synen, som till exempel vad som är viktigt i livet och vilka mina verkliga vänner är. Jag har vuxit som människa.

En annan fördel är att jag inte längre ”dömer hunden efter håren”.  Ni vet det här med att vara så snabb att döma folk efter det intryck deras utseende gör. Det pratas så mycket om att utseendet inte spelar någon roll. Att det är insidan som räknas. Ändå är utseendet så viktigt vid det första mötet mellan människor. Den som säger något annat ljuger. För min del spelar ditt utseende ingen roll för om jag ska våga sätta mig vid ditt bord på en fullsatt uteservering, eller inte. Jag lovar att det första intrycket inte infinner sig förrän jag pratat en stund med dig. Detta betyder att mina chanser att träffa trevliga människor ökar markant, när jag inte blir styrd av de yttre attributen. Det är befriande att kunna möta människor förutsättningslöst och utan fördomar.  Det räknar jag som en stor fördel.

En annan fördel är att vakna varje morgon och slippa stirra in i en gammal trött kvinnas slitna ansikte i badrumsspegeln. Numera kan jag leva lyckligt ovetande om hur åren far iväg med mig och inbilla mig att jag fortfarande är den unga, starka flicka, jag känner mig som, i varje fall ibland. Vilken vinst!

En annan fördel, eller kanske snarare en sjukdomsvinst, får det väl räknas som att jag efter 45 års äktenskap, åter går hand i hand med min käre make. Det är väl inte många som håller varandra i handen efter så många år…

En del praktiska fördelar har jag också åtnjutit i anledning av min synskada. Jag åker gratis med Skånetrafikens bussar och tåg tillsammans med en ledsagare i hela Skåne och kommer att, i sinom tid, tilldelas en ledarhund. Jag har också blivit beviljad sjukersättning fram till min pensionering och därmed blivit entledigad från vidare arbete. För min del innebar det tid till att skriva i stället. Sjukdomsvinst!

Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta de fördelar som trots allt finns med att inte se, sedan jag fick frågan i fredags. Det har varit nyttigt och lärorikt för mig att verkligen skärskåda min synskada på ett annat sätt. Vända på myntet och upptäcka att det har två sidor!

Är jag redan 64 år? Snart pensionär? Nej, men vänta lite här nu… hur gick detta till? Jag hann inte med riktigt, hade massor jag skulle hinna med först. Jag skulle bara… och sedan skulle jag…

Att bli gammal är inget för veklingar. Det kan jag med säkerhet påstå efter att ha arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett den dagliga kamp det innebär när de kroppsliga förmågorna så sakteliga avtar. Sett hur världen inskränker sig till att fyllas av allt mindre frihet  och valmöjligheter för den åldrande människan. Sett tristessen och hjälplösheten i deras vardag. Anat deras ensamhet och isolering. Jag har också sett hur samhället har valt att spara in på de äldre. Det finns, enligt politikerna, alltid sådant som går att spara in på när det gäller  de gamla. Det går alltid att driva äldreomsorgen med hjälp av ett minimum av personal. Resultatet av detta blir att ingen har  tid att bry sig om den äldres personliga integritet och önskningar.

Med den vetskapen i bagaget är ålderdomen verkligen inte något som jag ser fram emot. Tvärtom.

Vi som är födda på 1950-talet tillhör ”Ingen-bull-shit-generationen”. Därför kommer vi inte att acceptera vad som helst när vi behöver åtnjuta äldreomsorg heller. Det är lika bra att säga det redan nu:

Jag kommer inte att acceptera  att äta kräm, kokt på potatismjöl och saft, till efterrätt sju dagar i veckan. Jag vill duscha varje dag, lyssna på musik jag tycker om som till exempel Beatles, Queen, Electric Light Orchestra och ABBA. Bespara mig dansbandsmusik och annat sådant tjafs. Jag vill ha möjlighet att vara uppkopplad 24 timmar om dygnet, precis som nu. Jag vill komma ut flera gånger i veckan. Stiga upp när jag vill och lägga mig när jag vill.

Så länge hjärnan fungerar tänker jag kräva detta.

Huka er, alla enhetschefer, när vi 50-talister invaderar era äldreboenden.

När man är ung tänker man nästan aldrig på hur det är att bli gammal. Då ligger ålderdomen så långt fram i tiden att den nästan är overklig. Något som drabbar andra, inte mig själv. Allteftersom åren går kryper den allt närmre. Vid en viss tidpunkt har man insett att man inte är odödlig. Det blir ett påtagligt fenomen när nära och kära i den egna generationen plötsligt går bort. Då smyger sig den egna förgängligheten allt närmre.

Efter hand som år läggs till år har vi en benägenhet att flytta fram gränsen för vad som kan anses vara gammalt. Ibland hör man uttrycket ”yngre-äldre” eller  ”äldre-äldre”. Oavsett vad vi väljer att kalla det kan vi väl konstatera att de flesta vill leva länge, men ingen vill bli gammal…

Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. Det kanske stämmer. Tankarna på vad som händer efter vår korta tid på jorden aktualiseras med stigande ålder. Kanske bottnar de tankarna i ett önsketänkande att få vara med lite till efter döden? Kanske är det svårt  att acceptera att livscirkeln sluts på samma sätt som den började, nämligen med ingenting?

Ordet ”lagom” finns inte i min vokabulär. Det är kanske inte så konstigt. Ordet existerar ju inte i något annat språk än i svenskan.  Kanske är jag född i fel land eftersom jag aldrig har lyckats ta till mig ”lagombegreppet”…

I min värld gäller fullt ös eller inget alls. Så har det alltid varit.

Det här med att ”fånga dagen” och leva i nuet blir extra svårt för en som inte vet vad som är lagom. Ändå är det just det jag försöker göra. Leva här och nu. Carpe diem!

Ha ”lagom” stora förväntningar på framtiden. Inte skena iväg i tankar och drömmar för att sedan riskera att bli besviken.  Inte heller dröja mig kvar i det förgångna med tankar som att ”det var bättre förr…

Lite då och då glömmer jag bort att det är nuet som gäller. Är alldeles för långt framme i drömmarna. Fördriver tiden med att bara vänta på att ”sedan” ska inträffa. När jag kommer fram dit, har jag oftast skruvat upp mina förväntningar så till den milda grad att risken är stor att bli besviken.

Ett exempel kan vara att hela vintern gå och längta till och hoppas på en underbar sommar. Så blir det den kallaste sommaren på 150 år och besvikelsen låter inte vänta på sig. Om jag i stället hade kunnat leva i nuet och ta en dag i taget hade jag ju aldrig blivit så frustrerad när den underbara sommaren jag förväntade mig uteblev. Om jag bara hade kunnat vara ”lagom förväntansfull”.

Eftersom jag har så svårt att vara ”Lagom”, balanserar jag oftast mellan allt eller inget. Antingen drömmer jag om hur underbart något ska bli i framtiden. Med risken att bli besviken. Eller så förväntar jag mig inget alls, med utsikten att bli positivt överraskad.

Detsamma gäller de krav jag ställer på mig själv. Jag har mycket svårt att ge mig in i ett projekt som jag redan från början vet att jag inte kommer att kunna fullfölja till 100 procent. Då avstår jag hellre och påbörjar det inte alls. Halvmesyrer är inget för mig. Allt eller inget.

Den här livsinställningen krockar givetvis ofta med min synskada och jag har ännu inte lärt mig att de begränsningar den medför innebär att jag inte längre kan prestera som förr. Därför önskar jag att jag visste vad lagom är. För att sänka prestationskraven till en rimlig nivå, utifrån vad jag kan klara av. Det är en mycket svår balansgång mellan allting och ingenting. Jag antar att det som ligger mittemellan är det som kallas ”lagom”.

Jag önskar att jag var en sådan som kunde bida min tid. Ta en dag i taget, ett ögonblick i sänder. Gå omkring och vara lagom lycklig och lagom nöjd.

Att alltid sträva efter allt är utmattande. Att inte sträva efter något alls är passiviserande. Om jag nu måste välja, kommer jag att fortsätta att sträva efter allt. Om jag inte når allt och hamnar lite under den nivån får jag väl vara nöjd. Då har jag kanske ändå nått ”lagomnivån” utan att ens fundera över det…

Vid en snabb anblick är jag precis som alla andra. Jag rör mig obehindrat, speciellt i miljöer jag är van vid. Jag tänker, pratar och drömmer som du. Skrattar, längtar och ser ut som du. Och ändå inte…

Min blick möter aldrig din. Jag läser inte av dina sociala signaler. Vet inte vad du uttrycker med ditt kroppsspråk. Förstår inte en huvudskakning eller en blinkning åt mitt håll. Vet inte att det är mig du tilltalar om du inte säger mitt namn. Vinkar aldrig tillbaka…

Ganska ofta försöker jag dölja att jag har blivit förpassad till en glasbubbla och att det känns ensamt här inne.    Känner du inte mig, vet du inte att det bara är du som ser mig – jag ser inte dig!

När jag sitter och skriver långa dokument, vet du inte att jag skriver med hjälp av talsyntesen som är inbyggd i min dator. Det ser ju ut som att jag tittar på skärmen.

Det var för några år sedan som jag drabbades av en ögonsjukdom som på mycket kort tid slog undan tillvaron och ställde hela min existens på ända. Jag kastades in i dimman och det dröjde inte länge förrän jag var socialt blind. Med synen som försvann, blev jag också av med nästan hela min identitet. Förutom den stora sorg detta innebar, fick jag lära mig leva på ett nytt sätt. Som om inte det var nog, blev jag också varse att omgivningen hade lika svårt att ställa om som jag själv. Speciellt som inget av min sjukdom märktes när man tittade mig i ögonen. Där syntes inte min synskada.

En del vänner försvann, lika snabbt som en avlöning, i tron att jag nu skulle bli i stort sett hjälplös. De som blev kvar märkte snart att så inte var fallet.

De som känner mig väl, vet att jag är en stark person, full av energi och livfullhet. Men plötsligt fungerade jag inte som förr. Vad jag än skulle göra tog det mycket längre tid. Jag upplevde att det var svårt att slå av på min naturliga takt och ge mig själv den tid jag behövde. Troligtvis var det minst lika svårt för omgivningen att förstå att jag inte längre var densamma.

I början hände det ganska ofta att jag nästan blev påkörd av cyklar när jag försökte gå ut och gå. Även om jag höll mig till kanten på gräsmattan längs cykelbanan, susade cyklisterna förbi i tron att jag hade sett dem. Det hade jag inte…

När jag insåg hur farligt detta var började jag använda vit käpp vid promenaderna. Detta var i sig ett stort hinder för mig. Jag ville inte kliva in i identiteten ”synskadad” och därmed bli en stackare. Jag ville vara Birgitta i första hand. Det vill jag fortfarande.

Så småningom accepterade jag dock att den vita käppen underlättade tillvaron för mig. Ibland. Många respekterar den, andra verkar inte ens veta vad den betyder. Några vet vad den betyder, men inte hur de ska bete sig när de träffar någon som har en vit käpp med sig. Därför använder jag den nästan enbart när jag går ute ensam.

Jag var nyligen på en stor fest där samtliga visste att jag är synskadad. Det var en trädgårdsfest. Folk anslöt efter hand, men väldigt många sa bara ”Hej”. Det fick till följd att jag inte visste vilka som var där. Då utspelar sig automatiskt scenariot att jag, antingen inte presenterar mig, eller presenterar mig för samma person flera gånger. Detta är naturligtvis också ett problem i större folksamlingar där man inte vet att jag är synskadad och ger ofta upphov till missförstånd.

Det händer ganska ofta att folk jag känner rusar förbi mig på stan med ett snabbt ”Hej”.   Och lämnar mig kvar som ett stort frågetecken: ”Vem var det där?” ”.

Att hitta i kylskåpet är svårt. Det har hänt att jag har tagit fram en köttbit i tron att det var en kaka och serverat till kaffet. Även om jag, utåt sett, skrattar åt det, känns det naturligtvis fruktansvärt pinsamt och innerst inne vill jag bara gråta.

Eftersom jag är en stark person, med stark vilja, tror folk att jag klarar av min synförlust galant. Den dagliga kampen och mina ständiga tillkortakommanden syns inte utåt. Jag lär mig nya strategier för att klara min vardag. Kastar mig in i ny teknik jag kan ha nytta av. Skriver mig ut ur dimman med hjälp av talsyntesen. Låter fantasin flöda i den verklighetsflykt det är att skriva noveller. Startar upp en blogg. Det innebär inte att det är lätt, det innebär bara att det inte är omöjligt. Egentligen är ingenting omöjligt. Det omöjliga tar lite längre tid bara…

Med en så stark drivkraft att leva vidare och hitta nya möjligheter händer det också ibland att jag blir misstänkliggjord. En fråga som jag ofta får är:

”Hur mycket ser du, egentligen?”

När jag svarar att jag är blind, kommer det som ett brev på posten:

”Men du ser ju att hitta hemma, att skriva, att sätta på kaffe och så vidare”.

Som om jag skulle fejka min synnedsättning. Jag har hittat strategier för att klara av vissa saker. Det betyder inte att jag ser vad jag gör. Snarare att jag har lärt mig hur jag ska göra det utan att se.

Jag brukar förklara det så här:När jag föddes hade jag 100 gubbar i vartdera ögat som skötte om stavarna och tapparna där inne. Alltså totalt 200 gubbar. Idag har jag en gubbe i vart öga kvar. Det innebär att jag i stort sett endast kan urskilja ljus och mörker. Om de ändå inte förstår, brukar jag plocka fram en tjock, nästan ogenomskinlig plastmapp och sätta för personens ögon för att på så sätt visualisera hur det ser ut. Då ser man nämligen ljus och mörker samt lite rörelser här och där. Det brukar fungera och alla kan då förstå att man kan vara blind, utan att tillvaron är bokstavligt talat nattsvart.

Det är tufft att bli av med synen när man har sett i hela sitt liv. En stor sorg och en identitetskris som man måste ta sig igenom förutom de rent fysiska svårigheterna. Men det som ändå är allra svårast är nog kampen för att bli sedd och känna sig bekräftad. Det är ju synen det är fel på – inte huvudet. Därför är det så oerhört förnedrande när man inte tilltalar mig direkt utan vänder sig till mitt sällskap. Det händer ibland.

Lämna mig inte ensam i min glasbubbla! Knacka på och säg: ”Hej, här är jag, och jag ser dig!”

Bakom mitt synbortfall är jag fortfarande Birgitta. Med samma behov som du att bli älskad, sedd och hörd…

Han sitter där varje dag. Det har han gjort hela sommaren. På en blå plaststol placerad på den ovårdade gräsmattan, intill lika ovårdade rabatter. Blicken är tom och glasartad. Han stirrar över stenröset och bort mot havet, från den lilla stugan. Som om han väntar på att någon ska komma det hållet, över vattenytan, mot hans trädgård.

Den rutiga flanellskjortan är solkig och egentligen för varm, denna vackra sensommardag. Håret är rufsigt och han har inte rakat sig.

Hans vackra, livfulla och glada hustru, gick in i dimman. Nu finns hon inte mer. De var gifta i över 60 år.

Idag stannar jag till vid hans grind. Han skiner upp. Ber mig att komma in och frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar nej, men sätter mig intill honom i trädgården.

Jag frågar hur han mår. Han svarar att han inte mår så bra. Lider av sin diabetes och har svårt att gå.

” Det blir inga promenader längre, nu när jag är ensam”, säger han.

Jag svarar att jag förstår.

Frågar om han har ätit middag idag och när han svarar ja undrar  jag vad han har ätit. Han upplyser, lite skamset, om att han har ätit en smörgås.

”Det smakar inte så gott att äta ensam,”, säger han och fingrar på vigselringen.

Jag säger att jag förstår.

Sedan säger jag att han måste äta. Han rycker på axlarna.

Han ursäktar de vildvuxna rabatterna omkring sig. Berättar att de var hans hustrus skötebarn. Han lyser upp och de blå ögonen strålar av värme,  när han talar om hur mycket hon älskade sina blommor.  Sedan ursäktar han sin långa gräsmatta och säger att han inte orkar så mycket längre och att ingenting känns roligt.

Jag säger åter igen att jag förstår.

Men egentligen gör jag ju inte det. Den fruktansvärda sorg han utstrålar kan man nog bara förstå om man har upplevt den själv.

Jag lämnar honom på den blå plaststolen och han riktar omedelbart sina tårfyllda ögon mot horisonten igen.

När  jag går där ifrån känner jag en helig ilska.

Jag förstår att det inte finns något jag kan säga, eller göra för att lindra hans smärta.

Jag  riktar blicken mot skyn och undrar: ”Gud, om du finns, varför tar du den ene ur ett långt äktenskap, när de på  ålderns höst behöver varandra som mest? Varför lämnar du den andre kvar i outsäglig sorg och ensamhet?”

Nu börjar augusti månad gå mot sitt slut. Därmed kommer också de svala, fuktiga och mörka kvällarna att rulla in och lägga sig som en tung blöt filt runt människorna. Oavsett vad du tycker om hösten är den här i och med september månads inträde.

En del tycker att det är skönt när hösten nalkas. Då kan man krypa upp i soffan under en filt och läsa en bra bok, tända levande ljus och njuta av höstmörkret. De tycker att tillvaron blir mer kravlös när alla ”sommarmåsten” försvinner. Stressen att ta sig till stranden under varma, soliga dagar, gräsklippning och alla sommarbesök man måste avlägga och ta emot är över. Alla grillkvällar där man kämpar för att komma på nya, aldrig tidigare, prövade grillrecept att imponera med.

Jag hör inte till dem som tycker om hösten. Har aldrig gjort det. I min värld innebär hösten mörker och ännu mer mörker. De vackra färgerna i naturen betyder för mig att växtligheten inom kort  lägger sig till ro och att träd och buskar snart står där som förkolnade spöken med de kala grenarna viftande mot skyn. Fukt och kyla i ett land där hösten aldrig riktigt övergår i vinter.

Månaderna mellan augusti och december betraktar jag oftast som en transportsträcka fram till första advent. Sedan inträder det verkligt stora självbedrägeriet om hur mysigt det är med alla elljusstakar och stjärnor i våra fönster. Hur härligt det ska bli med jul.

I själva verket vill jag komma in på nyårsafton, eller ännu hellre, nyårsdagen För redan där känner jag aningar om att ljuset kommer tillbaka igen.

De synrester jag har kvar inskränker sig numera till att förnimma mörker och ljus. Vid gynnsamma förhållanden kan jag ibland skymta lite skuggor och gestalter i skarpt dagsljus. Därför känns den mörka årstiden extra mörk för mig.

Med vetskapen om att varje dag är en gåva, känns det slösaktigt att varje år, transportera sig genom höstmånaderna. Livet är för kort för att tillbringa en fjärdedel av året i ide.

Den här hösten ska jag försöka att ta vara på de dagar jag får. Jag ska kasta mig in i skrivandets verklighetsflykt, lyssna på massor av bra böcker, umgås med människor jag tycker om. Men framför allt ska jag vara tacksam för att jag får vara med här på jorden ännu en höst. Det är nämligen inte alldeles självklart…

Att hata har sin tid, att älska har sin.

Att gråta har sin tid, att skratta har sin.

Att älta har sin tid, att släppa taget har sin…

Precis som många andra, har jag en benägenhet att hemfalla åt melankoli och självömkan. Det kan bero på en mängd skiftande saker. Det kan vara en oförrätt jag råkat ut för eller en orättvisa jag drabbats av. Eller ett förfluget ord som har sårat mig på djupet av mitt hjärta. Eller kan det vara mina egna tillkortakommanden som gör mig ledsen.

Oavsett vad det beror på, kommer obevekligen behovet av att få älta. Det vill säga gå igenom oförrätten om och om igen i huvudet. Tycka synd om mig själv. Känna mig som ett offer. Grotta ner mig, liksom. Fine! Det är sådan jag är och att lära en gammal hund sitta går väl inte? Men jag har lärt mig ett knep för att kunna släppa taget om det som känns svårt. Handgripligen!

Jag är som jag är, men jag behöver inte dra ner mig själv mer än vad som är absolut nödvändigt. Därför brukar jag sätta upp en tidsgräns för hur länge jag får älta. Den gränsen sätter jag själv i min inre tankeverksamhet och den sträcker sig över olika tidsperioder från en timme till ett år beroende på orsaken. När den tiden har gått ut tvingar jag mig själv att släppa taget om eländet och gå vidare. Man kan faktiskt tvinga sig själv att släppa taget om hat, självömkan och diverse oförrätter. Det gäller bara att träna.

När jag tappade synen gav jag mig själv ett år att älta det orättvisa i detta. Ett år av sorg och gråt. Jag blev föreslagen antidepressiv medicin från läkare och kuratorer. Jag vägrade. Kunde inte förstå på vilket sätt piller skulle kunna bidra till att jag fick synen tillbaka. Tyckte att jag hade all rätt i världen att vara ledsen. Ingenting jag tänkte medicinera bort. När ett år hade passerat släppte jag taget – ingen har sagt att livet ska vara rättvist!

På så sätt lämnade jag tid för glädje, lycka, skratt och kärlek i stället. Därmed blev förutsättningarna också mycket bättre för att jag skulle bli en sådan människa som andra vill vara med. För vem orkar umgås med en som bara ältar?

Nej, faktiskt inte! Det kan vara svårt, det kan ta lite längre tid än för den som är seende, men så länge jag vågar försöka, är allt möjligt. Under många år närde jag en dröm om att skriva. Så tappade jag synen, helt oväntat och min första tanke var att den drömmen gick i kras.

Så fick jag en dator med talsyntes. Den tog tid att lära sig och jag har fortfarande långt kvar.  Ett tag var jag beredd att ge upp och tänkte: Det här klarar jag aldrig. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tiden gick och jag märkte att det var roligt att kunna skriva igen. Det resulterade i dagliga reflektioner i form av dagboksanteckningar. Till sist blev jag så modig att jag vågade skriva en hel novell. Skickade in den till en tävling och kom med i en antologi med 15 andra författare. Ingen visste då att jag är synskadad. Så växte självförtroendet och samtidigt blev glädjen med att skriva allt mer påtaglig. Då startade jag den här bloggen.

Helgen som gick har jag tillbringat på Färgaregården i Eringsboda. Där höll Kim M. Kimselius en skrivarkurs för nybörjare. När jag skulle anmäla mig var jag tveksam och tänkte ”Den klarar jag inte att hänga med på”. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tack vare detta var jag med om en fantastiskt inspirerande weekend. Tillsammans med 9 andra seende författare och med underbara Kim, stärktes jag i mitt skrivande och självförtroendet växte ytterligare. Miljön i det gamla 1700-tals huset gjorde naturligtvis sitt för att kicka igång fantasin.

När jag väl hade lärt mig hur huset såg ut, och att balansera mellan alla höga trösklar och smala trappor, rörde jag mig ganska obehindrat. Naturligtvis var jag orolig för miljön innan jag kom dit, men jag vågade försöka.

Är det egentligen inte det allt handlar om? Oavsett om du är seende eller inte? Är det inte rädslan som oftast begränsar din förmåga att utvecklas? Släpp rädslan och tänk: ”Vad är det värsta som kan hända?” Om du inte dör av det, finns det väl ingen anledning att inte våga försöka? Den enda som står i vägen för din framgång är du själv!

Just som jag är som mest upptagen med att leva mitt trygga gamla liv. Fullt sysselsatt  med att gnälla över vädret, den usla lönen, över välfärden som inte fungerar och hur dåliga politiker vi har i det här landet. Det är då mattan rycks undan under fötterna och marken rämnar under mig.

Det hände mig för två år sedan när jag fick beskedet att jag skulle tappa synen inom en snar framtid. När jag fick klart för mig att jag inte skulle få se mina barnbarn växa upp, inte se solen gå ner eller se blicken från mina medmänniskor mer.

Det var då jag förstod att jag inte skulle bli vaggad in i ålderdomen, lite lugnt och stilla, utan jag skulle åldras i snabb takt. Skadat gods direkt, liksom.

Det var väl ungefär då som jag började fundera över vad som är viktigt här i livet…

För några år sedan frågade jag en gammal dam om hon var rädd för döden. Hon svarade att den inte skrämde henne, hon var bara rädd för att bli beroende av andra. Jag förstår precis vad hon menade. Att inte klara sig själv är också det som skrämmer mig mest.

Numera är det mesta av synen borta, jag lever i en skuggvärld, och är därmed mer eller mindre placerad i min egen lilla bubbla. I den bubblan går mig mycket av det sociala livet obemärkt förbi.

Jag är en sådan där person som alltid klarar mig. Jag får mina smällar, ligger ner, men reser mig sedan igen, starkare än någonsin. Men trots det har jag ändå behov av att älta och sörja. Det kommer och går i vågor. Vissa dagar har jag svårt att se någon större mening med att kämpa och tycker oerhört synd om mig själv. Andra dagar känns det bättre.

Sedan förra sommaren har många personer i min omgivning lämnat mig och lämnat ett stort tomrum efter sig. Det aktualiserar vikten av att ta tillvara den korta tid vi går här på jorden. De dagar när allting känns meningslöst är det ju ändå en tröst att jag fortfarande är kvar här.

För plötsligt händer det: Ett par varma barnbarnsarmar runt min hals, en varm klapp på kinden, en novell som skrivits med hjälp av talsyntes och blir publicerad, en röst som säger kärleksfulla ord till mig. Små ögonblick som räknas, som gör det här livet värt att levas…