Nej, faktiskt inte! Det kan vara svårt, det kan ta lite längre tid än för den som är seende, men så länge jag vågar försöka, är allt möjligt. Under många år närde jag en dröm om att skriva. Så tappade jag synen, helt oväntat och min första tanke var att den drömmen gick i kras.

Så fick jag en dator med talsyntes. Den tog tid att lära sig och jag har fortfarande långt kvar.  Ett tag var jag beredd att ge upp och tänkte: Det här klarar jag aldrig. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tiden gick och jag märkte att det var roligt att kunna skriva igen. Det resulterade i dagliga reflektioner i form av dagboksanteckningar. Till sist blev jag så modig att jag vågade skriva en hel novell. Skickade in den till en tävling och kom med i en antologi med 15 andra författare. Ingen visste då att jag är synskadad. Så växte självförtroendet och samtidigt blev glädjen med att skriva allt mer påtaglig. Då startade jag den här bloggen.

Helgen som gick har jag tillbringat på Färgaregården i Eringsboda. Där höll Kim M. Kimselius en skrivarkurs för nybörjare. När jag skulle anmäla mig var jag tveksam och tänkte ”Den klarar jag inte att hänga med på”. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tack vare detta var jag med om en fantastiskt inspirerande weekend. Tillsammans med 9 andra seende författare och med underbara Kim, stärktes jag i mitt skrivande och självförtroendet växte ytterligare. Miljön i det gamla 1700-tals huset gjorde naturligtvis sitt för att kicka igång fantasin.

När jag väl hade lärt mig hur huset såg ut, och att balansera mellan alla höga trösklar och smala trappor, rörde jag mig ganska obehindrat. Naturligtvis var jag orolig för miljön innan jag kom dit, men jag vågade försöka.

Är det egentligen inte det allt handlar om? Oavsett om du är seende eller inte? Är det inte rädslan som oftast begränsar din förmåga att utvecklas? Släpp rädslan och tänk: ”Vad är det värsta som kan hända?” Om du inte dör av det, finns det väl ingen anledning att inte våga försöka? Den enda som står i vägen för din framgång är du själv!