Har ni tänkt på hur snabba vi är att placera våra medmänniskor i olika fack? Den är si och den är så tycker vi ibland utan att känna en person på ett djupare plan. Ja, ibland känner vi inte personen alls men dömer ändå ut henne.

Ett exempel är Jeanette Höglund som startade organisationen Vid din sida i Stockholm Hennes organisation, som hon för övrigt drev helt ideellt i nio år, värnade om fattiga och hemlösa pensionärer. Sedan en tid tillbaka har hon engagerat sig i moderaterna och lämnat över Vid din sida till andra volontärer. I många år var hon en stark drivkraft och ställde förbehållslöst upp på gamla människor som hade det tufft. Hon hjälpte dem att starta en gård där de kunde vistas på dagtid, såg till att de fick mat, kläder och var behjälplig i kontakt med myndigheterna. Helt utan något stöd från samhället utan endast med hjälp av frivilliga bidrag och volontärer. Efter nio år tyckte hon att hon ville engagera sig politiskt för att försöka påverka situationen för de äldre och andra som har det svårt från ett annat håll.

Kritiken lät inte vänta på sig. Genast blev hon placerad i ett annat fack. ”Hur kan du som värnar de fattiga och utsatta välja att engagera dig i Moderaterna?”

I min värld är hon exakt samma godhjärtade människa som hon alltid har varit och jag kan verkligen se vilken nytta hon kan göra i politiken. Oavsett vilket parti hon väljer att engagera sig i. Men nu blev hon plötsligt placerad i ett annat fack än en god människa, liksom.

Den som röstar si är så och den som röstar ”fel” är så. Själv tror jag inte att allt är svart eller vitt. Man är väl mer än den politiska åsikt man har. Personligen är jag övertygad om att det finns goda krafter inom alla partier. Själv har jag vänner från yttersta vänstern till yttersta högern.

Vi är också ganska snabba på att placera andra i fack som inte har med politik att göra. De gamla är en grupp och då är alla som är gamla på ett visst sätt. Tröga, långsamma och hänger inte med. De som är i arbetsför ålder tänker mest på karriären. Den som har en funktionsnedsättning placeras i facket hjälplös och tärande på samhällskakan. Blinda är si och rullstolsburna är så. 

Så har vi de riktigt unga som naturligtvis tillhör slyngelåldern. Hänsynslösa marodörer som far omkring på sina elsparkcyklar med näsan i mobilen osv.

Även jag upptäcker ibland att jag har förutfattade meningar och måste tänka om. En kväll när jag var ute med min ledarhund och rastade honom i koppel inför natten hörde jag plötsligt motorljud från en moped. Jag gick längs kanten på en cykelbana där mopedkörning är förbjudet. Ju närmre ljudet kom desto nervösare blev jag. Det slutade med att jag hoppade in på gräskanten i en häck med min hund. När mopeden vrålade förbi mig och jag kände hur ilskan sköt upp i mitt ansikte stannar två slynglar i mopedåldern och ber om ursäkt ! De ledde sedan mopeden förbi mig, men eftersom jag hade tappat riktningen stod jag där och fumlade med käpp och hund. Då vänder slynglarna och kommer tillbaka och frågar: ”Behöver du hjälp?” Jag tackade dem och sa att jag inte behövde hjälp så länge de inte körde över mig. Ja, vad kan man säga? Alla har vi varit unga och obetänksamma men inte alla har ett så stort hjärta. Ilskan rann i alla fall av mig.

Så har vi det här med utseendefixering. Det första intrycket vi får när vi träffar en ny människa. Utifrån vad vi ser placerar vi nästan omgående henne eller honom i ett fack. Snabbt och skoningslöst ibland. Det finns inte många fördelar med att vara blind men en fördel är att jag numera ger alla en chans. Eftersom jag inte vet hur folk ser ut dömer jag heller inte förrän jag lärt känna dem på riktigt. Det är ganska uppfriskande, faktiskt. Alla är goda människor i mitt mörker tills jag hör något annat. Jag struntar i hur du ser ut, vilken åldersgrupp du tillhör, vilken politisk åsikt du har, nationalitet, sexuell läggning osv. Så länge du är trevlig gillar jag dig.

Livet är sannerligen inte svart eller vitt. Det är fyllt av gråzoner väl värda att utforska. Precis som vi människor är. Det kan vara värt att forska bakom fasaden på de människor vi möter.

När jag skriver dessa rader är det ledarhundens dag. En dag som är väl värd att fira. Förutom all hjälp jag har av min hund fyller han också en social funktion och livet blir så mycket mer innehållsrikt med hunden vid min sida. Jag möter hela tiden människor i den lilla ort där jag bor som blir imponerade av hans arbete. Alla känner till oss och har vid något tillfälle träffat på oss när vi är ute och går våra långa rundor. Däremot vet jag sällan vilka jag möter och det kan bli ganska dråpligt ibland. Som när någon plötsligt säger ”Hej Jimmy” till min hund. När jag frågar hur han känner min Jimmy, svarar han att vi träffades där eller där. Alla känner apan, men apan känner ingen, liksom.

Nu ligger den bästa tiden på året framför mig. Valborg är i antågande och sedan kommer årets bästa månad, enligt mig. I år ska jag njuta mer än någonsin av våren. På mitt sätt. Det betyder att jag stänger ute allt politiskt tjafs, bojkottar nyheterna som får mig att känna att tillvaron är svart. Jag släpper in ljuset i mig, dofterna, fågelsången och glädjen. Jag tänker aktivt välja sådant som gör mig glad den här våren. Bestämmer själv om jag vill se tillvaron i svart eller vitt. Gör det, du också!