PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Just som jag är som mest upptagen med att leva mitt trygga gamla liv. Fullt sysselsatt  med att gnälla över vädret, den usla lönen, över välfärden som inte fungerar och hur dåliga politiker vi har i det här landet. Det är då mattan rycks undan under fötterna och marken rämnar under mig.

Det hände mig för två år sedan när jag fick beskedet att jag skulle tappa synen inom en snar framtid. När jag fick klart för mig att jag inte skulle få se mina barnbarn växa upp, inte se solen gå ner eller se blicken från mina medmänniskor mer.

Det var då jag förstod att jag inte skulle bli vaggad in i ålderdomen, lite lugnt och stilla, utan jag skulle åldras i snabb takt. Skadat gods direkt, liksom.

Det var väl ungefär då som jag började fundera över vad som är viktigt här i livet…

För några år sedan frågade jag en gammal dam om hon var rädd för döden. Hon svarade att den inte skrämde henne, hon var bara rädd för att bli beroende av andra. Jag förstår precis vad hon menade. Att inte klara sig själv är också det som skrämmer mig mest.

Numera är det mesta av synen borta, jag lever i en skuggvärld, och är därmed mer eller mindre placerad i min egen lilla bubbla. I den bubblan går mig mycket av det sociala livet obemärkt förbi.

Jag är en sådan där person som alltid klarar mig. Jag får mina smällar, ligger ner, men reser mig sedan igen, starkare än någonsin. Men trots det har jag ändå behov av att älta och sörja. Det kommer och går i vågor. Vissa dagar har jag svårt att se någon större mening med att kämpa och tycker oerhört synd om mig själv. Andra dagar känns det bättre.

Sedan förra sommaren har många personer i min omgivning lämnat mig och lämnat ett stort tomrum efter sig. Det aktualiserar vikten av att ta tillvara den korta tid vi går här på jorden. De dagar när allting känns meningslöst är det ju ändå en tröst att jag fortfarande är kvar här.

För plötsligt händer det: Ett par varma barnbarnsarmar runt min hals, en varm klapp på kinden, en novell som skrivits med hjälp av talsyntes och blir publicerad, en röst som säger kärleksfulla ord till mig. Små ögonblick som räknas, som gör det här livet värt att levas…

En reaktion på ”PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s