Det doftar höst där ute. Igår var det höstdagjämning vilket innebär att dag och natt är lika långa. Det är vid denna tid som det stora vemodet rullar in. Det är samma visa varje år och det känns som den berömda blöta filten väntar på mig runt varje hörn. Jag behöver hela tiden ducka så att den inte lägger sig över mig och omsluter mig med mörker. 73 gånger har jag gått igenom detta med varierande framgång. Vissa höstar har jag fått kämpa mig igenom en dag i taget och andra höstar har tiden gått så fort att jag knappt hunnit känna efter.

När jag skriver detta är det exakt tre månader till julafton! Jag har alltid älskat julen, men förstår vikten av att försöka leva varje dag fram till dess. Därför känns det förmätet att längta dit redan. Det känns som att stå med ett ben i hösten och ett i framtiden. Vad händer med nuet då?

Som alltid när vemodet griper tag i mig tar jag till tacksamhet. Tacksamhet för alla dagar jag kan stiga upp, tacksamhet för allt jag har och för allt jag har fått. Det funkar varje gång.

Jag är inte rik, men jag har allt jag behöver. Jag är inte bitter över ålder eller synnedsättningen. Jag kan se att livet gav mig det mesta jag önskade mig, trots allt.

Inte heller känner jag mig ensam. För det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Trots att jag inte har så många vänner runt mig är jag oftast nöjd med mitt eget sällskap. Jag tror det beror på att jag inte har en bitter och avundsjuk livssyn. Så tänker jag ofta på hur jag vill vara för att både jag själv och andra ska stå ut med mig. Att vara bitter och gnällig gör ingen människa glad, inte mig själv heller.

Jag har människor omkring mig som aldrig försummar att berätta om sina krämpor och tillkortakommanden. Det verkar som om de tror att ju oftare de berättar hur dåligt de mår, desto mer förståelse får de. Men det fungerar inte så. En omgivning som ständigt hör om elände som de inte kan göra något åt tenderar att dra sig undan. Det som inte går att förändra måste man lära sig acceptera.

I förra veckan hade jag äran att bli inbjuden till Radio Sölvesborg. Jag fick berätta lite om hur jag ser på livet som synskadad och om min fina ledarhund. Där träffade jag en fantastisk kvinna som är äldre än jag. Hon hade gått igenom mycket svåra förluster, men hade ändå kvar en positiv livssyn. Jag var så imponerad av henne och det är precis den sortens förebilder jag försöker skaffa mig. Människor med en negativ och avundsjuk livssyn ger mig ingenting varför jag försöker undvika dem.

Den här hösten ska jag försöka njuta av att bara få vara jag. Hur skönt är det inte att få skala av alla måsten? Att inte behöva fjäska mer för någon arbetsgivare eller tvinga mig själv till sådant jag inte vill? Det enda jag måste handlar om min ledarhund. Han måste ut långa rundor varje dag. Det är ändå ett måste som jag mår bra av. Den hunden gör mig alltid glad! Med honom får jag också alltid känna mig behövd. För inte bryr han sig om att jag är en stukad gammal tant. Hans kärlek är villkorslös.

Så är det skönt att kunna lägga sig i soffan, plugga in en ljudbok i öronen eller lyssna på en bra skiva.

Det har varit val i Sverige. Jag har nog aldrig varit med om en smutsigare valkampanj. Tonen och respekten för varandra och andras åsikter har varit under all kritik. Det gör mig bedrövad att inte våra folkvalda kan hålla god ton. Ännu mer bedrövad blir jag av misstankarna om att valet inte har gått rätt till i alla distrikt. Vad hände med den ärlige, artige och tystlåtne svensken?

Jag har slutat lyssna på nyheterna. Orkar inte med allt elände mer. Jag vill bara vara ifred och bara vara jag! För det handlar inte om hur jag har det, utan om hur jag tar det!