HAN SOM BLEV KVAR

Han sitter där varje dag. Det har han gjort hela sommaren. På en blå plaststol placerad på den ovårdade gräsmattan, intill lika ovårdade rabatter. Blicken är tom och glasartad. Han stirrar över stenröset och bort mot havet, från den lilla stugan. Som om han väntar på att någon ska komma det hållet, över vattenytan, mot hans trädgård.

Den rutiga flanellskjortan är solkig och egentligen för varm, denna vackra sensommardag. Håret är rufsigt och han har inte rakat sig.

Hans vackra, livfulla och glada hustru, gick in i dimman. Nu finns hon inte mer. De var gifta i över 60 år.

Idag stannar jag till vid hans grind. Han skiner upp. Ber mig att komma in och frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar nej, men sätter mig intill honom i trädgården.

Jag frågar hur han mår. Han svarar att han inte mår så bra. Lider av sin diabetes och har svårt att gå.

” Det blir inga promenader längre, nu när jag är ensam”, säger han.

Jag svarar att jag förstår.

Frågar om han har ätit middag idag och när han svarar ja undrar  jag vad han har ätit. Han upplyser, lite skamset, om att han har ätit en smörgås.

”Det smakar inte så gott att äta ensam,”, säger han och fingrar på vigselringen.

Jag säger att jag förstår.

Sedan säger jag att han måste äta. Han rycker på axlarna.

Han ursäktar de vildvuxna rabatterna omkring sig. Berättar att de var hans hustrus skötebarn. Han lyser upp och de blå ögonen strålar av värme,  när han talar om hur mycket hon älskade sina blommor.  Sedan ursäktar han sin långa gräsmatta och säger att han inte orkar så mycket längre och att ingenting känns roligt.

Jag säger åter igen att jag förstår.

Men egentligen gör jag ju inte det. Den fruktansvärda sorg han utstrålar kan man nog bara förstå om man har upplevt den själv.

Jag lämnar honom på den blå plaststolen och han riktar omedelbart sina tårfyllda ögon mot horisonten igen.

När  jag går där ifrån känner jag en helig ilska.

Jag förstår att det inte finns något jag kan säga, eller göra för att lindra hans smärta.

Jag  riktar blicken mot skyn och undrar: ”Gud, om du finns, varför tar du den ene ur ett långt äktenskap, när de på  ålderns höst behöver varandra som mest? Varför lämnar du den andre kvar i outsäglig sorg och ensamhet?”

7 reaktioner på ”HAN SOM BLEV KVAR

  1. Nej livet är inte rättvist det lär vi alla få veta. Och kanske alla hanterar livets hårda törnar olika.

    Får mig att tänka på en sak jag upplevt en tid tillbaka i Hässleholm. En gammal man hade satt ett bord och en stol mitt i en ovårdad trädgård bakom sitt hus, som låg bredvid en stojig skolgård. Där satt han och lyssnade på en batteridriven radio, drack öl och rökte en cigarett, helt ostörd av barnen. Så fridfullt tänkte jag. Nu ser jag att en barnfamilj har flyttat in i den gamla mannens hus som de rustat upp, och jag undrar vad som hänt med den gamle mannen. Om han hade en fru vet jag inte. På tal om en gammal man som sitter i sin ovårdade trädgård.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s