Får man lov att säga att man känner sig trött? Får man erkänna att man inte har laddat sina batterier trots att det varit en helt fantastisk sommar? I så fall erkänner jag att jag fungerar som en gammal smartphone som har sett sina bästa dagar. Lägger mig på laddning men batteriet är gammalt och verkar inte gå att ladda fullt.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att känna mig så. Vissa dagar har varit extremt heta den här sommaren och många äldre, som jag själv, har inte mått så bra av det. Min ledarhund som också är gammal nu, har mest sovit sig igenom denna sommaren. Vi har visserligen gått våra promenader tidiga morgnar och sena kvällar men han har ändå tyckt att det har varit för varmt. Han älskar vintern och ju kallare det är desto bättre mår han. Inte så konstigt egentligen då han har päls som en isbjörn.

Jag brukar säga att jag ofta känner mig som en guldfisk i en glaskupa. Simmar runt, runt, utan något hörn att krypa in och gömma mig i. Inget, eller mycket lite kommer ut ur min glaskupa och inget kommer heller in i den. Men under sommarhalvåret tränger ändå ljuset in till mig. Ljudet från naturens krafter når mig också varje vår i form av fåglarnas enträgna serenader i träd och buskar. Dofterna från nyklippt gräs, rosor och syréner fyller mig med glädje. Jag blir liksom utsläppt ur min glaskupa varje vår.

När jag skriver detta är vi inne i mitten av augusti. Det doftar redan höst där ute, fåglarna har tystnat för i år då de är klara med sina bestyr för den här gången. Mörkret och fukten smyger sig på och gatlyktorna tänds vid 20.30-tiden om kvällarna. Jag kan höra rösten som viskar: ”In med dig i glaskupan igen”!

Tiden går så oändligt fort. Om några dagar fyller min älskade ledarhund 10 år! Till jul är det åtta år sedan han stormade in i mitt liv. Sedan dess har han dagligen varit, inte bara min finaste vän, utan också drivkraften i mig. Det är han som ser till att jag kommer upp på morgonen, att jag promenerar mellan åtta och tio kilometer varje dag. Med andra ord håller han oss båda i form. Det är också han som ser till att jag inte slår ihjäl mig när jag är ute och går och som hjälper mig att hitta till Maxi, apoteket, frissan och fotvården bland annat. Han håller också rätt på mina pinaler. Nycklar, koppel, käppen, gummiband och allt annat som han uppfattar att jag tappar. En alltigenom perfekt ledarhund som nu tyvärr bara har ett år kvar att jobba innan han ska gå i pension. En dag som jag inte ser fram emot…

När jag har svårt att få ihop lusten med orken brukar jag som vanligt försöka fokusera på tacksamhet. Visst har jag ändå det bra som har en man som månar om mig, en fantastisk hund, fin bostad och tillräckligt med pengar för att äta mig mätt varje dag. Jag är med i en synskadeförening, SRF Nordöstra Skåne, där det anordnas fler aktiviteter än man orkar med ibland. Vänner har jag vad jag behöver och en son som bor nära. Jag bor på en liten ort där invånarna är lättillgängliga och jag stannar ofta en stund och pratar när jag är ute med hunden. Alla verkar veta vem vi är, jag och min hund.

Kanske är det ändå okej att vara trött när man är 73 år och blind. Kanske ska jag bara helt enkelt vara nöjd med att inte orka prestera något. Vara lite snäll och överseende med mig själv och acceptera att jag inte längre går att ladda upp fullt ut. Inte gråta över det jag inte kan eller orkar utan fokusera på det jag kan. Klappa mig själv på bröstet och säga att jag är duktig. Tacka ödmjukt för varje ny dag jag får.

Jag försöker ladda för den mörka årstiden i min kupa. Peppar mig själv och viskar till den lilla flickan inom mig:

”Var inte rädd för mörkret

Ty ljuset vilar där.

Det finns ju inga stjärnor

Där inget mörker är”.

Det är tider nu också, men vi som är födda på 50-talet har mycket att se tillbaka på. Vi föddes under en tid när det fanns en enorm framtidstro i Sverige. Då kunde man gå direkt från skolan och skaffa sig ett jobb och fick på det sättet arbetslivserfarenhet. Ingångslönen var ofta låg eftersom man inte förväntades vara fullärd från dag ett.

Jag minns mitt första jobb. Det var på ett arkitektkontor i Malmö där jag  fick lära mig sköta företagets proppväxel. Den hade fyra inkommande linjer och tio utgående. Så småningom fick jag också ta hand om företagets handkassa och skriva maskin. Lönen var 1969 650 kronor i månaden före skatt. När skatten var betald fick jag ut 487 kronor. Fråga mig inte hur jag kan minnas det så exakt, men det gör jag. Jag fick betala hem 250 kronor och de resterande pengarna gick till min sångpedagog. När jag varit anställd i ett år stövlade jag in till min chef och ville förhandla om en löneförhöjning. När han sa nej hotade jag med att säga upp mig. Eftersom det fanns gott om jobb då föll han till föga och höjde lönen till 750 kronor. Det var en gigantisk höjning på den tiden och jag kände att jag hade vunnit en seger.

Jag säger inte att det var bättre förr. Bara att det var enklare. Tänker på all bra musik som kom under 60-talet. Hur man sparade och gnetade för att kunna köpa Beatles- och Stones-skivor till exempel. Hur man satt med rullbandspelare och försökte spela in topplistor från radion och hur man lånade varandras skivor för att spela av dem på rullband.

Jag minns filmer på bio, t.ex. Sound of music som jag såg hur många gånger som helst. Köpte skivan med originalmusiken och också ett nothäfte med musiken därifrån. Det var tider det…

Jag minns Riff, ni vet det där fyrkantiga tuggummit som smakade saltlakrits, Bugg, Nickel och violtabletter. Jag minns folkfesterna med massor av bra livemusik i Kungsparken i Malmö.

Jag minns andra saker också som inte var lika bra. När Twiggy blev en förebild och alla unga flickor ville se ut som hon. Ett skönhetsideal som fick flickor att banta ner sig till benrangel.

Jag minns när P-pillren kom och med den sexuell frigörelse. Med fasa tänker jag också på drogromantiken och snacket om peace and love…

Jag har varit med om en enorm teknisk utveckling. På gott och ont. Det började med TV:n. Sedan kom elektrisk skrivmaskin, ordbehandlare där man sparade ner sina dokument på svarta stora diskar. Ja, och sedan kom ju datorn, internet och nu AI. Var ska det sluta?

Hörde ett program där man intervjuade 20-åringar och frågan gällde om de var lyckliga. Förvånansvärt många svarade att de inte var det. Men jag visste inte vad lycka var när jag var 20 år. Det är först nu när jag blivit gammal som jag kan se tillbaka och säga: ”Då var jag lycklig”. Lycka känner man inte igen förrän efteråt.

Lycka är bland mycket annat att ha fått lämna  72 midsommaraftnar bakom sig och fortfarande se fram emot nästa.

Den bästa tiden är, enligt mig, tiden innan midsommar. Då är allting så skirt och naturen har fullt upp med sitt. Tag vara på de tider som är nu, de kommer aldrig mer tillbaka.

Glad Midsommar!

Har ni tänkt på hur snabba vi är att placera våra medmänniskor i olika fack? Den är si och den är så tycker vi ibland utan att känna en person på ett djupare plan. Ja, ibland känner vi inte personen alls men dömer ändå ut henne.

Ett exempel är Jeanette Höglund som startade organisationen Vid din sida i Stockholm Hennes organisation, som hon för övrigt drev helt ideellt i nio år, värnade om fattiga och hemlösa pensionärer. Sedan en tid tillbaka har hon engagerat sig i moderaterna och lämnat över Vid din sida till andra volontärer. I många år var hon en stark drivkraft och ställde förbehållslöst upp på gamla människor som hade det tufft. Hon hjälpte dem att starta en gård där de kunde vistas på dagtid, såg till att de fick mat, kläder och var behjälplig i kontakt med myndigheterna. Helt utan något stöd från samhället utan endast med hjälp av frivilliga bidrag och volontärer. Efter nio år tyckte hon att hon ville engagera sig politiskt för att försöka påverka situationen för de äldre och andra som har det svårt från ett annat håll.

Kritiken lät inte vänta på sig. Genast blev hon placerad i ett annat fack. ”Hur kan du som värnar de fattiga och utsatta välja att engagera dig i Moderaterna?”

I min värld är hon exakt samma godhjärtade människa som hon alltid har varit och jag kan verkligen se vilken nytta hon kan göra i politiken. Oavsett vilket parti hon väljer att engagera sig i. Men nu blev hon plötsligt placerad i ett annat fack än en god människa, liksom.

Den som röstar si är så och den som röstar ”fel” är så. Själv tror jag inte att allt är svart eller vitt. Man är väl mer än den politiska åsikt man har. Personligen är jag övertygad om att det finns goda krafter inom alla partier. Själv har jag vänner från yttersta vänstern till yttersta högern.

Vi är också ganska snabba på att placera andra i fack som inte har med politik att göra. De gamla är en grupp och då är alla som är gamla på ett visst sätt. Tröga, långsamma och hänger inte med. De som är i arbetsför ålder tänker mest på karriären. Den som har en funktionsnedsättning placeras i facket hjälplös och tärande på samhällskakan. Blinda är si och rullstolsburna är så. 

Så har vi de riktigt unga som naturligtvis tillhör slyngelåldern. Hänsynslösa marodörer som far omkring på sina elsparkcyklar med näsan i mobilen osv.

Även jag upptäcker ibland att jag har förutfattade meningar och måste tänka om. En kväll när jag var ute med min ledarhund och rastade honom i koppel inför natten hörde jag plötsligt motorljud från en moped. Jag gick längs kanten på en cykelbana där mopedkörning är förbjudet. Ju närmre ljudet kom desto nervösare blev jag. Det slutade med att jag hoppade in på gräskanten i en häck med min hund. När mopeden vrålade förbi mig och jag kände hur ilskan sköt upp i mitt ansikte stannar två slynglar i mopedåldern och ber om ursäkt ! De ledde sedan mopeden förbi mig, men eftersom jag hade tappat riktningen stod jag där och fumlade med käpp och hund. Då vänder slynglarna och kommer tillbaka och frågar: ”Behöver du hjälp?” Jag tackade dem och sa att jag inte behövde hjälp så länge de inte körde över mig. Ja, vad kan man säga? Alla har vi varit unga och obetänksamma men inte alla har ett så stort hjärta. Ilskan rann i alla fall av mig.

Så har vi det här med utseendefixering. Det första intrycket vi får när vi träffar en ny människa. Utifrån vad vi ser placerar vi nästan omgående henne eller honom i ett fack. Snabbt och skoningslöst ibland. Det finns inte många fördelar med att vara blind men en fördel är att jag numera ger alla en chans. Eftersom jag inte vet hur folk ser ut dömer jag heller inte förrän jag lärt känna dem på riktigt. Det är ganska uppfriskande, faktiskt. Alla är goda människor i mitt mörker tills jag hör något annat. Jag struntar i hur du ser ut, vilken åldersgrupp du tillhör, vilken politisk åsikt du har, nationalitet, sexuell läggning osv. Så länge du är trevlig gillar jag dig.

Livet är sannerligen inte svart eller vitt. Det är fyllt av gråzoner väl värda att utforska. Precis som vi människor är. Det kan vara värt att forska bakom fasaden på de människor vi möter.

När jag skriver dessa rader är det ledarhundens dag. En dag som är väl värd att fira. Förutom all hjälp jag har av min hund fyller han också en social funktion och livet blir så mycket mer innehållsrikt med hunden vid min sida. Jag möter hela tiden människor i den lilla ort där jag bor som blir imponerade av hans arbete. Alla känner till oss och har vid något tillfälle träffat på oss när vi är ute och går våra långa rundor. Däremot vet jag sällan vilka jag möter och det kan bli ganska dråpligt ibland. Som när någon plötsligt säger ”Hej Jimmy” till min hund. När jag frågar hur han känner min Jimmy, svarar han att vi träffades där eller där. Alla känner apan, men apan känner ingen, liksom.

Nu ligger den bästa tiden på året framför mig. Valborg är i antågande och sedan kommer årets bästa månad, enligt mig. I år ska jag njuta mer än någonsin av våren. På mitt sätt. Det betyder att jag stänger ute allt politiskt tjafs, bojkottar nyheterna som får mig att känna att tillvaron är svart. Jag släpper in ljuset i mig, dofterna, fågelsången och glädjen. Jag tänker aktivt välja sådant som gör mig glad den här våren. Bestämmer själv om jag vill se tillvaron i svart eller vitt. Gör det, du också! 

Så kändes det när jag under loppet av ett år tappade synen nästan helt. Då hade jag inte ens fyllt 60 år. Mitt i den chockartade livskrisen var jag ändå fast besluten att göra det bästa av de år jag har kvar. Jag förstod ganska snabbt att jag skulle behöva ta all hjälp som fanns att få från samhällets sida. Då, för 11 år sedan fanns det fortfarande kvar ett hyfsat skyddsnät. Nu finns det knappt något kvar av detta.

Jag hade en fantastisk ögonläkare som hjälpte mig med diverse olika ansökningar, utan att ta extra betalt för det. Jag blev, utan tjafs, beviljad färdtjänst, 10 fria ledsagningstimmar i månaden enligt socialtjänstlagen, jag fick merkostnadsersättning och så småningom  också min ledarhund. På synenheten i Helsingborg som jag valde att tillhöra fick jag hjälp med talande dator. Jag blev rekommenderad att anmäla mig till synkurser i Glimåkra där jag för övrigt lärde mig mycket. Där fanns då en fantastisk synpedagog som lärde mig att acceptera mitt handikapp och också visade mig vägar att komma runt det. Trots allt stöd jag fick var det ändå svårt att lära om. Jag såg till att hitta andra synskadade omkring mig för att få bra förebilder. Då lärde jag mig mycket av de som var yngre än jag och som jag tyckte klarade sig hyfsat, trots allt. Stor nytta hade jag av de lokala synskadeföreningarna och det har jag fortfarande.

Idag finns nästan ingen hjälp alls för oss som är synskadade. Färdtjänst dras in till höger och vänster och man tycker att synskadade kan gå och använda allmänna kommunikationsmedel. Ögonläkare skriver ibland ut intyg och tar betalt för det. Vanligt är att de hänvisar till synenheterna för intyg. Ledsagning är idag i flera kommuner belagd med hemtjänsttaxa varför många inte har råd att utnyttja den även om behovet finns. Synkurserna i Glimåkra är sedan länge nerlagda och man hänvisas till synenheterna. Skånes taltidning som var något av en livhank för oss är också nerlagd. Det finns nästan ingen hjälp att få för synskadade när det gäller att hantera ny teknik som t.ex. mobiler, plattor och datorer. Man får själv slåss med sådant trots att samhället bygger helt på digitalisering.

Ett exempel var när jag personligen besökte min vårdcentral. Där stod jag i informationen med en vit käpp och bad att få boka en tid hos en läkare. Men se det gick inte! Jag blev uppmanad att åka hem och sätta mig och boka tid via telefonen. Det var ju just det jag tyckte jag skulle slippa. Sitta och trycka ett för ditten och två för datten. Inte ens alternativet att dröja kvar i luren för att få prata med en telefonist fanns. Inte konstigt att det tar musten ur en att vara synskadad. Visst vet jag att många seende också har problem med knappande hit och dit, men prova att binda för ögonen, sätt dig sedan med en smart phone som har en slät skärm och försök pricka rätt siffror och avsluta med den förbannade fyrkanten. De hjälpmedel som finns som t.ex. talsyntesen, räcker dåligt till.

Det är inte bara vi som är synskadade som har fått det sämre i dagens samhälle. Det gäller många andra svaga grupper. Man undrar hur det ska bli framöver. Det känns som att samhället numera förlitar sig helt på ideella krafter. Visserligen har jag en make, men han är inte min ledsagare, inte min syntolk och inte min färdtjänst. Vad hände med en skälig levnadsstandard och allas lika värde? Vackra ord, så länge de inte kostar något…

När jag blir frustrerad över tillvaron har jag alltid min fina ledarhund att ränna ut med. Det ser säkert väldigt proffsigt ut när vi går våra rundor. Men det ligger också mycket träning bakom. En ledarhund är trots allt mest en hund. Jag brukar säga att han är 60 procent hund och till 40 procent ett hjälpmedel. Därför är det nästan skrattretande när handläggare på Skånetrafiken nekar en blind person färdtjänst med hänvisning till att man har ledarhund! En ledarhund kan inte hitta en ny destination där den aldrig har varit. Jag kan inte be min hund att ta mig till C4 i Kristianstad, liksom. På samma sätt som jag inte kan be honom att visa mig var klänningarna hänger i en klädbutik. Man behöver inte vara Einstein för att begripa detta. Men vissa handläggare tror att ledarhunden har en inbyggd GPS!

Man kan lära sin hund att hitta vissa specifika rundor och mål. Men hans uppgift är att stanna och varna för hinder, hålla sig till vänsterkanten och markera övergångsställen bland annat. Vänsterkanten håller han för att jag inte ska vingla omkring och komma för långt ut i cykelbana eller vägbana. Kommer jag för långt ut från kanten drar han in mig igen. Han kan väldigt mycket, men är trots allt mest en hund.

Idag tittar den vårtrötta solen fram. Fåglarna kvittrar och det rinner vatten i alla diken. Ljuset är magiskt och jag känner en förväntan inför påsken och den kommande våren. Allting blir lättare, liksom.

För övrigt känner jag tacksamhet så länge jag har någon att önska en god morgon och en god natt varje dag. Så länge jag har det är jag ändå lycklig!

Alla är vi väl på jakt efter det goda livet. Men det är individuellt vad ett gott liv innebär. För den som är sjuk är ett gott liv att få vara frisk. För den hungrige att få vara mätt. För den fattige att vara rik eller i varje fall rikare.

Det har gått en dryg månad sedan det var jul och nyår. 2026 är påbörjad och den så kallade fattigmånaden januari är över. Det tjatades mycket om den, men jag hörde inget om dem som har 12 fattigmånader om året. Jag har själv känt på hur det är att hanka sig fram mellan lönerna då jag växte upp med min syster med pappa som var ensam försörjare. Ibland fick vi havregrynsgröt när lönen var slut några dagar innan nästa kom. Med andra ord var det januari alltid under min uppväxt. Det goda livet bestod av andra saker än god mat och prylar. Jag hade en mamma som var hemma hos oss barn och en pappa som jobbade hårt för brödfödan. Visst var det tufft ibland och visst sved det när mina klasskompisar fick fräcka jeans och jag själv fick nöja mig med hemmasydda ellastabyxor  i dålig passform. Vi hade ingen bil och huserade i en liten tvårumslägenhet där jag och min syster placerades i en bäddbar kökssoffa om natten. Att följa med på utfärder eller läger som kostade pengar var inte att tänka på. Vi fick snällt stanna hemma när klasskamraterna åkte iväg. Med dagens mått att se på min uppväxt var vi fattiga. Ändå var det inget jag tänkte på då. Det var bara så det var, liksom. Undrar så vad man avser när man pratar om barnfattigdom i Sverige idag…

I år skriver vi 2026 och jag undrar med viss ängslighet vad detta år bär med sig. Jag är orolig för vart världen är på väg. Det är valår i år och därmed utlovas allt åt alla från olika håll. För första gången i mitt långa liv funderar jag på att rösta blankt då jag inte känner mig hemma i något parti. Valfläsk hit och dit imponerar inte på mig.

I år har jag varit förlovad i 55 år och gift i 54. Med samma man! Jag var 17 år när vi träffades och i stort sett bara ett barn. Ibland funderar jag på vilka råd jag skulle vilja ge till den unga flickan om jag vetat då vad jag vet idag. Det skulle kanske kunna se ut så här:

Livet är inte rättvist, lika bra att du vänjer dig.

Du kommer aldrig att bli rik på arv eller spel. Vänj dig vid att jobba hårt om du vill få det bättre.

Vänner kommer och går, se till att vänskapen med dig själv består. Du är den enda person som du säkert ska leva med hela livet.

Sluta fundera över meningen med livet! Du får inga svar och det behöver heller inte vara någon mening med allt.

 Det spelar ingen roll vem du är utan hur du är.

Det är en sak att HA rätt, en helt annan sak att FÅ rätt.

Jaga inte efter lyckan. Du har den inom dig. Du har bara inte lärt dig att känna igen den än.

Var inte ledsen för att du anses vara för ung för ditten och datten – det kommer att gå över.

Tack och förlåt är viktiga ord!

En massa klokskap här ovan som jag lärt mig mycket av genom livet. Det finns förstås mer jag lärt mig som hade varit bra att känna till som riktigt ung. Å andra sidan är det väl det livet handlar om: Att lära sig. Trilla, slå sig och resa sig igen, liksom.

I den här åldern blir det allt viktigare att plocka russinet ur kakan. Det goda livet består inte så mycket av resor och prylar. Jag har vad jag behöver och är tacksam för det. Dagar som kommer och går, att jag är ganska frisk och så är jag tacksam för ett långt äktenskap, barn och barnbarn och min fina ledarhund. Jag vet vem jag är och vad jag tycker. Jag behöver inte jaga efter något och inte försvara mina åsikter om jag inte vill.

Att åldras är ingen sjukdom men det är heller inget för veklingar. Det händer att jag förvånas över att jag är så trött. Sedan kommer jag på att jag är en blind tant på 72 år som tror att jag är 25 ibland. Ljuva ungdom, vart tog du vägen? Tiden gick alltför fort. Men jag är fortfarande här. Jag kan fortfarande gå långa, långa promenader i naturen med min hund. Jag kan fortfarande andas och tycka saker. Jag kan fortfarande känna. Framför allt har jag fortfarande en längtan och en tro på det goda livet! 

Tänk att få vakna upp på julaftons morgon och det ligger ett tjockt täcke av snö över hela landskapet. Det kan man nog inte önska sig om man som jag bor i Skåne. För oss här nere lär det bli en grön jul. I värsta fall regnar det och är grått också. Nu handlar det ju inte om hur man har det utan om hur man tar det. Vi skåningar kan få en fin jul i alla fall.

Julen ska vara en hoppets högtid tycker jag. Det behöver vi alla efter ett år då man nästan gett upp hoppet om att människan i grund och botten är god. Vi lever i en orolig och mörk tid. Krig och elände och på hemmaplan blir vi allt mer egoistiska. Var och en tänker mest på sig själv och på hur man kan få ut mesta möjliga av den gemensamma samhällskakan vi har att dela på. Det gör mig ledsen att hemlösheten ökar i Sverige, att funktionsnedsatta knappast får någon hjälp och att ingen politiker bryr sig.

Den förra regeringen släppte in alla i vårt land, utan urskiljning. Denna regeringen kastar ut alla ur vårt land, utan urskiljning. Vart tog nyanserna vägen? Allt är inte svart eller vitt, liksom.

Jag har funderat mycket över vad jag själv kan göra för att inte ytterligare förpesta en rutten värld. Det är inte utan att maktlösheten ibland slår sina klor i mig. Ett sätt att undvika att späda på eländet är att inte sprida hat och dynga på nätet. Jag känner en oro över all feghet omkring mig. Ingen vågar längre ge kritik face to face, utan i stället sitter man och kräker ut sitt ”dåligmående” på sociala medier. Man baxnar ibland när man läser vad folk skriver i sina kommentarer på Facebook till exempel. Saker som de aldrig skulle våga säga direkt till personen i fråga men som går fint att säga i skydd av en skärm…

Jag blir bedrövad när jag hör människor omkring mig framhålla sig själv och sin egen förträfflighet. Hur viktigt det är vad man jobbar med, hur mycket man tjänar och vilka statusprylar man har. Själv tycker jag att det enda som räknas är att man är en bra och anständig människa. I slutändan är vi bara små skitar i universum där det egentligen inte spelar någon roll vad vi har presterat under våra liv. För min del har det viktigaste ändå varit att försöka vara en bra mamma, en god hustru och en god människa. Det har kanske inte alltid gått så bra, men det har i alla fall alltid varit mitt mål. Prylar har aldrig gjort mig lycklig.

Så här en vecka före jul har jag inga stora önskningar. Den bästa julklappen jag kunde få var när man avblåste den utökade skyddsjakten på vargen. Blotta tanken på att skjuta av fler vargar gjorde mig illamående. Vilken rätt har vi att utrota dem? Lev och låt leva!

Det blir en lugn och fridfull jul för min del. Det har varit svårt i år att få julstämningen att tränga in i mig, genom mitt synbortfall. Man missar så mycket när man inte ser  juldekorationer och julblommor med mera. Trots detta doftar julhyacinterna ljuvligt, julmusiken är härlig och julmaten är på gång. Min allra bästa vän, min ledarhund, ligger vid mina fötter och är den mest trogna och ärligaste vän jag har. Honom kan jag lita på i alla väder!

Jag skänker en varm tanke till de som har det svårt. Ensamma, fattiga och sjuka i denna hårda, kalla värld.

Slutligen vill jag önska nära och kära, mina trogna följare här samt mina vänner och ovänner en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Eller som Ulf Lundell uttrycker saken i sin vackra julsång ”Snart kommer änglarna att landa”: ”Lugn och fred i natt i människoland”.  

Det gamla talesättet: ”Finns det liv, finns det hopp” har vi hört lite från och till. Men vad händer om det finns liv men inte lust? Jag har funderat mycket över hur det hänger ihop det här med lust, hopp och liv.

Jag har arbetat några år inom äldreomsorgen och där sett hur först lusten, sedan hoppet och slutligen livet tar slut. Därför försöker jag ständigt hålla lusten vid liv.

Jag vet inte hur era hjärnor fungerar, men min hjärna är ganska lättpåverkad och lättlurad. När jag inte känner lust att påbörja något börjar jag ändå och tänk, det dröjer inte länge förrän hjärnan hänger med och lusten infinner sig. På samma sätt funkar det med negativa tankar. Jag kan lura hjärnan att se den andra sidan av myntet och plötsligt har det positiva ändå tagit över. Så har livet fungerat för mig i massor av år, och nu som äldre, och gravt synskadad har jag stor glädje av det tänkesättet. När jag får lust att hemfalla åt självömkan brukar jag tänka på dem som har det värre. Min korkade hjärna tror då att jag är lyckligt lottad.

Jag är fast besluten att inte låta ”stinking thinking” ta över i hjärnkontoret. Jag tänker också ofta på att inte ”gamla till mig” som 100-åriga bloggerskan Dagny skrev. För om jag ger efter och tappar lusten är hemtjänst och äldreomsorg inte långt borta. Jag är livrädd för att bli beroende av hemtjänst. Det finns säkerligen bra hemtjänstpersonal också, men jag tror tyvärr inte de är så vanliga. Hörde nyligen om hemtjänstpersonal som staplade matlådor på varandra utanför ytterdörren, till en gammal dam eftersom hon inte öppnade när de ringde på. Inte bara en dag utan flera. Nu säger chefen att man ska se över rutinerna. Men snälla någon! Vad hände med medmänsklighet och framförallt sunt förnuft? Naturligtvis slår man larm om en gammal människa inte öppnar dörren. Nu var det en granne som slog larm då hon såg alla matlådorna utanför dörren. Det visade sig att damen trillat och låg medvetslös i sin lägenhet. Så hörde jag om en kvinna som inte fått duscha på tre veckor. Det visade sig att hon hade en sond inopererad och den man som kom upp för att duscha henne konstaterade att det inte gick på grund av detta. Anhöriga som fick kännedom om den uteblivna duschen jagade enhetschefen i flera dagar och protesterade. Det slutade med att samma man kom upp igen och duschade henne utan att säga ett ljud till henne. Jag förstår inte! Man får väl ta reda på hur man ska göra vid dusch av en sådan vårdtagare om man inte vet. Nej, då ser man en chans att slippa jobba och lämnar personen utan att ens ha försökt tvätta henne. Inga rutiner löser sådant så länge folk inte tänker själv.

Nej, det gäller att hålla sig i form i vad mån det går så man slipper be samhället om hjälp. Tycker synd om dem som blir sjuka och därmed beroende av omsorg.

En stor del i att hålla sig frisk är att behålla lusten att leva. Det är november och under den månaden brukar jag alltid få arbeta ganska hårt med mitt tänkande och min lust. Helgen som gick tillbringade jag på Valje Folkhögskola där SRF anordnat en aktivitetshelg. Innan jag kom iväg, kände jag direkt motvilja mot att packa ihop och åka dit. Lusten fanns inte, liksom. Jag åkte ändå och fick en fantastisk helg med ett 20-tal andra synskadade i åldern 20-88 år. Det var aktiviteter som körsång, fallteknik, skrattyoga och badande i en salig blandning. Hade jag inte lust när jag åkte så väcktes den sannerligen. Det var inspirerande att uppleva hur alla bjöd på sig själv, från den yngsta till den äldsta.

Dåtiden har varit och den kan jag inte förändra. Framtiden har jag inte så mycket kvar av i min ålder. Därför är nutiden den bästa tiden eftersom jag äger den. Min hjärna hänger med på allt jag matar den med.

Livet känns fint så länge jag accepterar att jag äger nutiden och försöker fånga ögonblicken av lycka. Jag stänger ute världens elände och sorg och väljer att leva mitt liv på mitt sätt. Så länge det finns lust finns det liv och så länge det finns liv finns det hopp.

Ibland blir det små myrsteg och ibland långa älgkliv. Oftast är det motivationen som avgör hur långa stegen blir. Min egen motivation ligger här under köksbordet som en nästan vit pälsboll medan jag skriver detta. 

Min ledarhund är anledningen till att jag ställer klockan på 07.00 varje morgon. Då vet jag att han varit vaken ett tag. Han ligger kvar i sin hundsäng, skulle aldrig drömma om att väcka mig, och har hängt ut framtassarna över kanten. Han är världsbäst på att vänta och ligger och kollar om jag rör på mig eller lyssnar efter väckningssignalen på telefonen. Han är anledningen till att jag inte känner efter så mycket hur jag mår denna dag. Det är som det är och det blir som det blir, liksom.

Det är höst och mörkret och fukten sveper in oss i sin blöta filt. Det händer varje år och ändå brukar jag tänka: ”Inte redan!” Kommer som en obehaglig överraskning, varje år. Det var ju nyss sommar, liksom. Varje höst när mörkret faller upplever jag det som att jag klarar mig allt sämre i mörkret. Totalblind i mörker har jag varit länge, men tycker ändå att det blir värre för varje år. Länge har jag kunnat förflytta mig mellan tända lyktstolpar med hunden på sista rundan, men nu har jag börjat gå in i häckar osv. Ser inte lamporna heller. Som tur är klarar hunden att hitta sin kvällsrunda i mörkret och i koppel. Han är så inkännande att han oftast visar hänsyn och går så försiktigt med mig. Älskade hund!

Trots att tillvaron är ganska jobbig ibland, känner jag mig inte ensam. Jag upplever att jag har möjligheten att göra så mycket jag orkar. Det tar på krafterna att vara utan syn alla dygnets timmar. Sedan är det stor skillnad på ensamhet och ensamhet. Oftast väljer jag den själv och kryper in i min lilla bubbla varifrån inget kommer vare sig in eller ut. Simmar runt i den som en guldfisk utan fast punkt i tillvaron. Trivs med mig själv och är oftast nöjd med det.

Inte heller är jag avundsjuk på dem som har alla sinnen i behåll. Jag har insett att var och en har nog av sitt eget lilla helvete och att jag inte får det bättre för att någon annan får det sämre.

Som ni säkert har förstått gillar jag inte hösten. Jag koncentrerar mig på att med små steg trippa framåt mot julen. Jag vet att tiden går fort så det är bara att ta i. Så är det säkert för många.

Denna höst blir det en hel del konserter. Det blir också julmarknad på Kosta/Boda när julen närmar sig. Så åker vi, hunden och jag, på en hundvandring med Ledarhundsgruppen med efterföljande julbord på Vinslövs värdshus. Jag försöker oftast välja sådana aktiviteter där jag kan ha med min ledarhund, men konserter slipper han. Det handlar om ömsesidig respekt mellan oss och ibland känns det som det är han och jag mot världen.

Jag är inte den gnälliga typen och tänker inte bli det den här hösten heller. Får nog säga att jag är ganska bra på att gilla läget.

Med små, små steg tar jag mig framåt i livet, med hund och man vid min sida. Innan jag vet ordet av har de små myrstegen lett mig fram till ännu en underbar jul. För ett litet steg är också ett steg och alla steg som leder framåt räknas!

Så sa Eva Rydberg i en intervju nyligen. Hon gick inte in på vad exakt hon blir trött av, men jag vet i alla fall vad som gör mig trött.

Man blir trött av att ha med byråkratiska myndigheter att göra. Man blir trött av att ha med sjukvården att göra. Dvs om man över huvud taget kommer fram och kan boka en tid där.

Man blir trött av nyhetsrapporteringarna, både på nätet och i TV-sändningar. Att dagligen få sig till livs allt som inte fungerar i Sverige längre. Det är allt från en äldreomsorg som är under all kritik med våldtäkter, stölder och vårdgivare som inte kan ett ord svenska till direkt vanvård av gamla människor. Jag är skiträdd för att hamna på ett äldreboende…

Man blir trött av allt politiskt käbbel också. Både inom Sverige och utomlands. Ingen är intresserad av en bättre värld. Det stora politiska intresset handlar om att få makten och sedan behålla den till varje pris.

Man blir trött av att inse att inget politiskt parti tänker lyfta ett finger för att de som är funktionsnedsatta, gamla eller ensamstående med barn ska få det drägligt. Man tycker att det är helt okej att dra in ledsagning, färdtjänst och andra hjälpmedel för den som till exempel är synskadad. Man får helt enkelt slåss och bråka för att få hjälp.

Man blir trött på att veta att de som är yngre och har många år kvar att leva får alla sina rättigheter indragna då de inte får kosta något.

Man blir ibland trött på hela mänskligheten som inte kan leva och låta leva. Man blir trött av alla dessa varghatare till exempel. Med vilken rätt tar vi oss friheten att försöka utrota vilda djur bara för att de är obekväma för oss? Själv uppskattar jag inte huggorm, men de har väl samma rätt att finnas på denna jord som vi människor har? Lev och låt leva!

Man blir trött av andra som har synpunkter på hur jag ska vara eller leva mitt liv.

Man blir trött när man tänker på hur korkad mänskligheten ändå är, fast vi anser oss tillhöra en intelligent art. Vi tar emot AI med öppna armar och inser inte att vi snart blir överflödiga här. Läste någonstans att med genomslaget av AI kommer två av tre jobb att försvinna. Så har vi bundit ris till våra egna rumpor utan att begripa det.

Man blir trött av tjafs och avundsjuka också. Jag brukar tänka att jag inte får mer bara för att någon annan får mindre.

Man blir jättetrött av att vilja klara sig själv trots en funktionsnedsättning. Speciellt när man blir motarbetad av samhället.

För att undvika denna psykiska trötthet stänger jag in mig alltmer i min bubbla. Vill inte höra och inte veta, liksom. Går mina rundor med min ledarhund, lyssnar på mina ljudböcker, umgås med vänner som ger energi och glädje och undviker energitjuvar. Det känns som att jag inte har råd att ge sådana något av mig själv längre.

När jag hör Eva Rydberg säga att hon är trött tycker jag ändå det är ganska okej att få vara det. Ibland tänker jag också på Eva Rydbergs bror, Lennart Rydberg. Han drev en jazzbalettutbildning i Malmö i början av 70-talet. Ung och glad stövlade jag dit och anmälde mig. Men glädjen blev ganska kortvarig då Lennart en dag sa: ”Jag förstår inte hur du som är så liten och nätt kan vara så klumpig”. Han rådde mig att i stället börja på en steppkurs där han ansåg att min lätta kropp ändå skulle kunna komma till sin rätt. Själv var Lennart vig och töjbar i kroppen och hade pigga ögon och mycket energi, precis som Eva har. Det blev aldrig någon steppkurs för mig dock.

Det är snart höst och med hösten kommer det förhatliga mörkret. Denna höst ska jag försöka undvika sådant som gör mig trött. Det blir en resa till Gotland och några konserter som får lysa upp min höst. Så har jag min fina ledarhund som ser till att jag kommer ut varje dag. Det gäller att leta upp guldkornen i tillvaron och undvika, ja rent av fly, från de situationer som gör mig trött. I guldkornen finns ljuset och glädjen!

Det är sommartid i Sverige. Maj månad var i år kallare än vanligt, med en medeltemperatur på 11 grader. Våren visade sig först i juni och blev också ganska kall. Midsommaren är avklarad och nu är vi en bit in i juli månad. Så nu är ungefär halva sommaren gjord. Som vi muntergökar brukar uttrycka saken blir det nu allt mörkare.

Många har gått på semester medan andra fortfarande väntar på sina lediga dagar. Årets höjdpunkt för dem som jobbar.

Idag vräker regnet ner och det känns inte så lockande med långa promenader med min ledarhund. Annars går jag mellan åtta och tio kilometer med honom varje dag.

Jag bor på en liten ort och de flesta som bor här känner igen mig när jag kommer med hunden. Väldigt många säger hej, vilket uppskattas mycket då jag inte ser att jag möter någon. En del talar också om att de har hund med sig vilket är bra då jag kan peppa min hund att fortsätta jobba och bara gå förbi. Sedan finns de som är alldeles tysta och jag får gissa om det är någon där. Jag brukar känna på min hund att han spänner sig men kan ju inte säkert veta om vi har möte eller inte eller vilken sida någon befinner sig på.

Om ni ser en liten tant med en stor, nästan vit labrador så säg något så jag vet att du är där. Vill du inte prata med mig så kan du väl i alla fall harkla dig eller hosta till så jag hör dig.

I år har jag haft min ledarhund i sju år. Han fyller nio år i år. Vi gör det mesta tillsammans och han har förmågan att veta vad jag vill även om jag inte har sagt något. Igår skulle vi gå på en vanlig rastrunda, utan selen. Då råkade jag snubbla på min egen käpp och dök i asfalten med ett uppskrubbat knä som följd. Käppen flög åt ett håll, kopplet och hunden på ett annat och där låg jag. Han tittade på mig och började sedan samla ihop mina tappade pinaler. Först kom han med käppen, sedan med sig själv och räckte mig kopplet. Därefter satte han sig bredvid mig och väntade medan jag kravlade mig upp. Ungefär som han tyckte att nu har du fått dina grejor så när du är uppe kan vi gå igen. Älskade, fina, kloka och duktiga hund!

Idag är det fredag och regnet öser som sagt ner. Växtligheten frodas och fåglarna jublar. Sådana här dagar vill hunden dock mest sova. Han gillar inte vatten och vill verkligen inte bli blöt om sina tassar. Han är den sällsynta typen av labrador som inte tycker om att bada.

Den här sommaren har jag börjat gräva i min minnesbank. Detta är min 71:a sommar. Ibland säger man att livet är kort, men när jag tänker efter har jag ändå haft förmånen att vara med om mycket. Det är jag så tacksam för. Det har varit allt från camping i tält på västkusten till roadtrip genom Europa i en gammal Volvo. Den turen gick till forna Jugoslavien. Jag minns alla roliga somrar och semestrar vi hade under 80-talet när sonen var liten. Jag tänker ofta på små saker som inte blev stora förrän nu.

Var sak har sin tid och mina förväntningar på somrarna är numera inte så stora. Tänker inte bli bitter för att åren har gått eller för att jag numera är ganska begränsad. Jag är så tacksam för alla fina män i mitt liv: Min make sedan 53 år, min son, mitt barnbarn och sist men inte minst för min ledarhund..

Så länge jag går min stund på jorden är livet trots allt ett mirakel. Fast det regnar…