Nu när julen 2022 är nerplockad och nyårsfirandet avslutat kan vi ta oss an det nya året. Jag väljer att göra det med tillförsikt. Trots alla olyckskorpar som kraxar om svåra tider blir året till stor del vad jag väljer att göra det till.

2023 är året när jag ska fylla 70. En siffra som jag känner en lätt ångest inför. Ångesten ligger väl inte direkt i att bli årsrik utan mer i insikten om hur kort ett människoliv är och hur fort det går. Dessa tankar blir ännu mer påtagliga när mina idoler från ungdomstiden går bort, den ena efter den andra. Till exempel Gösta Linderholm, Ola Magnell och Svenne Hedlund med flera. Det får mig förstås att tänka på min egen förgänglighet samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet för att jag fortfarande är kvar här på jorden. Jag kan fortfarande göra saker som gör andra glada, men också glädja mig själv.

Så här på ålderns höst blir det en stor förändring. Jag kommer, inom en snar framtid, att lämna Hässleholms kommun och flytta till Bromölla. Jag gör detta tillsammans med min make och min ledarhund. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot flytten. För nu får jag lära om, liksom. Att lära mig hitta, både inomhus och utomhus är sannerligen inte enkelt om man inte har någon syn. Inte ens min ledarhund hittar i Bromölla. Samtidigt som jag är livrädd känns det ändå spännande med något nytt. Eftersom jag är en envis jäkel och har världens klokaste ledarhund, är jag säker på att vi kommer att kunna lösa det tillsammans.

Jag brukar aldrig ge nyårslöften. Mest på grund av att de aldrig går att hålla. Däremot lovar jag mig själv saker som ingen annan kan hänga mig för om jag misslyckas att hålla.

När jag skriver detta är det fredagen den 13:e! Som tur är, är jag inte skrockfull. Tror varken på otursdagar eller turdagar. För min del är detta som vilken fredag som helst, men jag konstaterar att halva januari snart har gått. Visserligen är januarivädret en repris på novembervädret, men ljuset är äntligen på väg tillbaka. Nu har vi den bästa tiden på året framför oss med vår, påsk och midsommar. Älskar denna årstiden!

2022 har passerat. Det året kan vi inte förändra. Det lönar sig inte heller att gräma sig över det som inte blev bra då. 2023 ligger nästan orört framför oss och nu har vi möjlighet att göra saker bättre. Förändra vårt sätt att finnas till, liksom. Det är det som är så trösterikt med ett nytt år. Att lära gamla hundar sitta går som bekant inte. Men under det här året kan vi alla fundera över vilken sorts människor vi vill vara. Själv tänker jag börja med att tänka snälla och positiva tankar. För från tanke till handling är steget inte så långt.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som följt min blogg under 2022 och hoppas att ni hänger med även 2023.

…tyst det är i husen…

Människorna har krupit in i sina boningar. Det är mörkt nästan dygnet runt. De som vågar sig ut under de få ljusa timmar vi ändå har, märker hur istapparna bildas i skägget. Hos dem som har något skägg förstås. Det knastrar under skosulorna och näsan rinner. Tidningarna varnar för köld- och snösmockor. Det är vinter.

Människorna kurar ihop sig inomhus med raggsockor och under filtar, oroligt sneglande på sina elmätare. En del fryser mer än andra. De som har förmånen att kunna elda i öppna spisen, gör det och känner sig lyckligt lottade.

Julen närmar sig och idag är det fjärde advent. Spotify-listan spelar Ulf Lundells ”Snart kommer änglarna att landa” och önskar oss fred och lugn i natt i människoland. Åh, vad jag önskar att det kunde bli så. Men människorna fortsätter att strida. På alla tänkbara sätt. Från de stora ledarna i världen, till politikerna och ända ner till oss små och vanliga dödliga. Det visar sig genom krig, våld, näthat, girighet och avundsjuka. Varje jul önskar jag att det kunde vara annorlunda. Ja, egentligen önskar jag det året om, men det blir extra påtagligt under julen. Men i stället för lugn och fred upplever jag att väldigt många känner sig arga och orättvist behandlade på olika sätt. Som om det är någon som har sagt att livet ska vara rättvist… Vi är arga på Putin, på den nya regeringen och på inflationen. De som bor i de norra delarna av landet är arga på orättvisan i att inte omfattas av elstödet.

Egentligen förändrar det ingenting att människorna är arga och besvikna. Bättre vore att lägga energin på det som är viktigt, nämligen nära och kära. Eller varför inte satsa på att ta hand om sig själv? Mår jag bra mår de som råkar befinna sig runt mig också bra.

Emellanåt kan jag känna en stor sorg över att vi människor aldrig blir nöjda. Allt ska vara på våra villkor och allt ska vara millimeter-rättvist. Då och då tar vi oss också friheten att bestämma över andra varelser. Det gör ont i mig när jag tänker på att människor tar sig rätten att sätta vilda djur i bur. När de sedan rymmer tar vi oss rätten att skjuta dem. Jag tänker dagligen på de fyra schimpanser som fick sätta livet till för att vi människor ansåg oss ha den rätten. Det får mig att hoppas att folk slutar besöka djurparkerna omgående. För finns där ingen vinst får de stänga ner. Tyvärr tror jag folk glömmer och gladeligen besöker djurparkerna även i fortsättningen.

Så här nära jul vet jag att människobarnen är förväntansfulla. Jag önskar att varje liten unge får en fridfull jul. Även om man inte har råd att överösa sina ungar med fina, dyra julklappar, kan alla se till att ägna sig åt barnen under julen. Jag är en stor anhängare av vita jular så att ungarna slipper gå och vara oroliga för personlighetsförändringar och ibland våldstendenser från sina föräldrar. Det kostar ingenting och därmed behöver man inte vara rik för att ge barnen det.

När allt kommer omkring är vi bara små lortar i universum. Med tanke på det är det inte svårt att inse sina begränsningar i många avseenden. Vi är egentligen ganska maktlösa inför vårt öde. Med det i åtanke, och att vi bara får ett liv att leva, får vi vara lite ödmjuka och tacksamma. Ilska och avund är endast slöseri med våra dyrbara liv.

Nu vill jag önska alla mina fantastiska följare, ja, er andra också, en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Nu har vi snart tagit oss igenom november månad 2022. Jag älskar att hata november. Har alltid gjort det, men det blir allt värre med stigande ålder. Det är den månaden på året som verkligen är just ingenting. Det är varken höst eller vinter, inte sommar och inte jul… Man får liksom kämpa sig igenom fukt som kryper in i benmärgen, grådis och mörker.

I november 2018, det vill säga för snart fyra år sedan fick jag min ledarhund, Jimmy. Han stormade in i mitt liv och vände upp och ner på tillvaron. Sedan han kom har han bokstavligt talat släpat mig igenom november månad varje år. Utan honom skulle jag över huvud taget inte stiga upp på hela den månaden. Som väl är sitter han där varje morgon och tittar uppfodrande på mig. Han är väldigt rutinstyrd, och timmarna går mellan hans måltider och hans promenader. Det är bra, även för mig, att ruta in dagen i delmål och jag är oerhört tacksam för mina måsten.

När Jimmy kom till mig visste jag ingenting om rasen labrador. Jag visste inte hur matfixerade de är, inte att de äter allt de kommer åt ute och inte heller att de är så dumsnälla och lättlärda. Jag visste inte heller hur svårt det skulle bli att hålla hans vikt på grund av hans kastration. Alla ledarhundar är kastrerade, av förklarliga skäl, men min Jimmy går upp i vikt bara han tittar på mat. Inte heller visste jag hur mycket labradoren fäller. Jag brukar säga att han fäller två gånger om året, sex månader på våren och sex månader på hösten.

Han är utan tvekan den mest lyhörda och underbara hund jag haft. Har tidigare haft irländsk setter och rottweiler och ingen har varit så lätt att ha att göra med som Jimmy. Tänk att jag redan haft honom i fyra år! Fyra jobbiga novembermånader.

Nu går vi snart in i underbara december och första advent har vi passerat. Det är fortfarande fuktigt och grått ute, men nu lyser vi upp med ljus och glitter överallt. Nu har vi glöggmingel och julbord att se fram emot. Vad jag än väljer att göra försöker jag ta Jimmy med mig. Eftersom han är så lydig och duktig brukar han inte ens märkas när han är med mig. Han kryper in under ett bord, så han gör liksom inget väsen av sig. Bara han är välkommen in så sköter han sig exemplariskt. Tyvärr finns det fortfarande ställen där han inte är välkommen. Man skyller på allergier, men en hund som ligger alldeles stilla släpper inte ifrån sig några allergener. Det finns faktiskt ledarhundsförare som själv är allergiker och de klarar att hantera det fint.

Lika mycket som jag hatar november, lika mycket älskar jag december. När jul och nyår är över brukar jag tänka att ljuset är på väg tillbaka igen. Ja, jag brukar till och med redan på nyårsdagen säga att det är mycket ljusare. Kanske är det självbedrägeri, men det kan jag leva med.

Trots att vissa månader om året är lite extra tuffa att ta sig igenom går ändå tiden i en rasande fart. Fortare och fortare ju äldre man blir. Därför gäller det att njuta av livet så mycket man bara kan. Nästa år fyller jag sjuttio år. En, för mig, märklig siffra. Det är svårt att ta in den, liksom. Ibland när jag känner mig utmattad kan jag inte förstå varför. Då har jag glömt att jag har blivit gammal. Jag tänker ju fortfarande unga tankar och känner unga känslor och blir förvånad när kroppen inte tycker som jag. Går en mil med hunden och blir sedan häpen över att jag känner mig vingabruten. Det skulle nog gå lättare att acceptera att jag blir gammal om jag kunde se min spegelbild. Men den har jag, tack och lov, inte sett på sju år.

Det är således med blandade känslor jag närmar mig de sjuttio. Samtidigt som jag är oerhört tacksam för alla de år jag får, för att jag fortfarande får vara med, känner jag ibland ett stort vemod över att ett människoliv går alldeles för fort.

Nu när hemska november månad är över, välkomnar jag att jag får vara med under ännu en härlig december med alla förberedelser och förväntningar inför julen.

Jag har kommit upp i den åldern att jag kan unna mig att äta och dricka vad jag vill utan att tänka på figur eller att jag ska få bli gammal. Det är jag ju liksom redan…

Det är bara Jimmy som inte har den förmånen. Honom passar jag på varje dag för att han inte ska bli tjock. Tyvärr blir han det ändå.

Bye, bye, tråkiga november och välkommen underbara december!

Ingenting är så dåligt att det inte kan bli sämre. I varje fall inte om man lyssnar på alla förståsigpåare och olyckskorpar som kraxar ovanför våra huvuden. De kraxar om att hårda tider väntar, men det är ju aldrig för sent att ge upp.

Själv tycker jag mig ha hört den visan ett tag nu. Ökande kriminalitet, dyrare levnadsomkostnader och stöveltramp i regeringskansliets korridorer. Det har varnats för svåra tider och andra bullar ett bra tag nu. Flera år, faktiskt. Under tiden försöker vi vanliga dödliga förhålla oss till situationen och inte gå under av bördan som läggs på våra axlar. Vi kämpar för att behålla någon slags normalitet i tillvaron och hitta positiva händelser att hänga upp våra liv på när nyhetsrapporteringarna svämmar över av eländes elände. Det är sannerligen inte lätt att hitta guldkorn i tillvaron när ekonomin urholkas, inflationen leder till att företag går i konkurs och man till följd av detta blir av med jobbet. Olyckskorparna kraxar om klimatförändringar och krig, ja, en del kraxar om att ett tredje världskrig redan är här. Vi har bara inte märkt det…

Själv är jag en sådan som lärt mig acceptera det jag inte kan förändra. Jag har blivit riktigt bra på att leva här och nu, om jag får säga det själv. Det är inte lönt att gå och vara rädd för framtiden eller gräma sig över gårdagen. För min del är det här och nu som gäller eftersom jag inte kan förändra gårdagen och sannerligen inte vet något om morgondagen.

Jag har inga problem med att dra åt svångremmen när ekonomin kräver det. Jag är uppväxt med små marginaler och tycker bara det är en utmaning att hålla igen på mina omkostnader. För min del har pengar aldrig varit viktiga, även om det naturligtvis är viktigt att ha råd med det basala. Pengar är bara pengar, och jag vet ingen som blivit lycklig enbart av dem. Pengar är bra att ha, men har jag inga är det bra ändå, så länge jag får vara frisk.

När tiderna är tuffa är det viktigare än någonsin att ta hand om sig själv. För mår man bra själv är det lättare att fråga efter hur andra har det. Det finns många sätt att ta hand om sig själv på som inte kostar något. Promenader i naturen är gratis, skriva av sig tankar och känslor och ringa ett samtal till någon och prata bort en stund, kostar inte heller så mycket. En simtur i badhuset och bastubad är också ett sätt att ta hand om sig själv. Läsa böcker och se en bra film är också livgivande.

Under helgen som gick ställde vi tillbaka våra klockor till vintertid. Därmed kröp också mörkret in under huden och just mörkret har jag svårt att värja mig mot. Jag intalar mig att ljuset finns där i mörkret, vi kan bara inte se det eftersom det vilar.

Idag har finansministern talat om mörka tider för Sverige. Tur då att man mitt i eländet lyckats fånga Sir Väs. Ni vet ormen som rymde från akvariet på Skansen…

När olyckskorparna kraxar och breder ut sina svarta vingar ovanför mitt huvud, hukar jag och slår dövörat till. När det tjatas om andra bullar går jag hem och bakar mina egna. Mina andra bullar fyller jag med tro, hopp och kärlek.

Vart jag än går har jag dig i hasorna. Som en skugga, alltid väntande på vart jag ska ta vägen. Jag vet inte exakt när vi blev så beroende av varandra, men någon gång under de snart fyra år som gått sedan jag fick dig blev vi som sammansmälta.

Du har och har alltid haft en mycket stark integritet, vilket gör att du tycker om att ligga en bit ifrån mig. Men du vill ändå alltid ha koll på var jag befinner mig. Du är inte speciellt intresserad av att ligga nära och bli omklappad. Blir det för mycket närhet kan du mycket väl resa dig upp och gå. Du har en personlighet utöver det vanliga och kan vara envis som synden. Precis som jag… Ganska ofta är det en utmaning att få dig att göra saker som du inte vill. Samtidigt som det är frustrerande är det ofta svårt att hålla sig för skratt då du så tydligt visar vad du vill och inte vill. Men du ska veta att det bara är jag, som med ålderns rätt får friheten att själv bestämma vad jag vill göra. Du får allt vänta tills du blir pensionär…

Vi har varit på avancerad ledarhundskurs i Fristad från söndag till onsdag den här veckan. Med på kursen, som förutom min Jimmy också innefattade sju andra duktiga ledarhundar, var två duktiga hundinstruktörer som såg till att vi fick jobba hårt. På söndagen tränade vi mycket lydnad, vilket är din paradgren. Där fick du verkligen glänsa. Får du vänta för länge på din tur, lägger du dig på ryggen med magen i vädret och visar på så sätt att du vill något annat än vänta. Du är suverän på inkallningar när du springer lös i skogen. Det behövs inga visselpipor eller rastklockor, nej, du har full koll på vart jag går och håller dig i närheten. Är jag osäker behöver jag bara fråga ”Var är lille Jimmy?” så sluter du upp på min vänstra sida. En av instruktörerna frågade mig om jag tävlade i lydnad med dig, ett betyg så gott som något, tyckte vi. Vi tävlar ju bara med oss själva…

På måndagen åkte vi ut till skogen och gick en cirka åtta kilometer lång promenad i oländig terräng. Den promenaden krävde mycket av både hundarna och förarna. Vi var ordentligt trötta på kvällen, både du och jag. När tisdagen kom skulle vi träna kanthållning i selen och ta oss förbi hinder som stod i vägen. Jag vet inte om du kände av att din 69-åriga matte var lite sliten, men du tvärvägrade så som bara du kan. Ställde dig på sniskan och gick inte att flytta. Så gör du ibland när du tycker någon vägsträcka är tråkig och det är alltid en utmaning att få igång dig igen. Försökte med lock och pock, med bus i rösten, men nej, du tänkte sannerligen inte gå. Alla andra stod och väntade på oss, men du hade bestämt dig: ”Jag tänker inte gå idag”. Slutligen kom en av instruktörerna fram och gav dig en ordentlig reprimand. Sedan gick du som en klocka, resten av vägen. Visserligen sneglandes på instruktören, men ändå. Underbara, envisa, egensinniga och ljuvliga hund!

På onsdagen blev det roligt igen. Då hade vi lydnad på stan, vilket bland annat innefattade att gå fot utan koppel över ett torg, inkallning över torget med störning i form av mat på marken och en boll som studsade. Det gjorde du bra, även om matbiten ändå lockade. Du är ju en labrador…

Dagen avslutades med att samtliga hundar placerades i en hög mitt på torget, utan att vara kopplade, med kommandot ”Stanna kvar”. Sedan gick förarna ifrån och kallade in hundarna en och en, medan de andra skulle stanna. En extra dimension på övningen blev det på grund av den publik som spontant stannat runt torget för att se vad som försiggick där.Även detta moment klarade du alldeles utmärkt!

Väl hemkomna på torsdagen, sov du hela dagen. Det gjorde din matte också.

Hemma i vardagen igen tar vi oss an våra långa promenader och tränar lite apportering som du också är helt suverän på. Ingen kan som du hålla ordning på ditt eget koppel, min käpp eller andra saker som du upplever att jag tappar. Det blev många skratt på kursen när du uppvisade dessa talanger. Speciellt jubel blev det när du missförstod och plockade upp en av de andra deltagarnas käpp och kom och överlämnade den till mig.

Du kan verkligen hålla mig igång, min älskade hund. Så länge jag har något spring kvar i mina gamla ben, tänker jag dela min energi med dig. För du är inte enbart min syn utan även mitt största intresse och mitt lilla charmtroll. Livet skulle bli så innehållslöst utan dig…

…och ändå inte vara, det ska den här texten handla om.

När jag förlorade synen för några år sedan skrev jag mycket om att jag inte var särskilt rädd för mörkret. Rädslan bestod i att bli utanför i sociala sammanhang och att bli ensam. Likt en guldfisk i en glaskupa utan hörn eller fasta punkter i tillvaron. Simmandes runt, runt i förhoppningen att någon skulle knacka på och säga: ”Här är jag och jag ser dig, även om du inte ser mig”.

Min rädsla var befogad. Då jag inte längre kan avläsa kroppsspråk och inte få ögonkontakt med folk känns det ofta som jag befinner mig i ett vacuum.

De som känner mig väl behandlar mig oftast som vilken annan person som helst, tack och lov. Det är i nya bekantskaper svårigheterna uppstår. Ganska ofta händer det att folk inte ens berättar att de befinner sig i min trädgård och ibland talar de om vem det är som är där. Sedan blir det liksom tyst, eller så frågar man efter maken. Som om det skulle vara fel på min hjärna bara för att jag inte kan se…

I umgänget med nya bekantskaper sitter jag oftast tyst. Blir liksom inte så ofta tilltalad. Eftersom jag är blind måste jag ju ha ett tråkigt liv och därmed inte ha något intressant att tillföra diskussionen. Jag räknas liksom inte…

Ibland händer det att jag får lite frågor om min ledarhund. När jag pratat en liten stund om honom, vilket alltid är roligt, dör samtalet ut. Då har man inte mer att prata med mig om och jag förpassas till min bubbla igen.

Ibland händer det att folk pratar över huvudet på mig. Om jag besöker en butik och har en seende person med mig, tilltalar man mitt sällskap. Som om jag inte skulle kunna vara kapabel att svara på frågor själv. Då blir jag heligt förbannad och går därifrån.

Jag är väl medveten om att många med funktionshinder av olika slag, behandlas som luft och mindre vetande. Hur många rullstolsburna har inte upplevt att folk pratar med den som kör rullstolen? Trots att det kanske är benen som inte fungerar, förutsätter man att det är huvudet det är fel på. Samma sak upplever säkert den som är hörselskadad. Det gör mig bedrövad att många är så inskränkta. Tala om utanförskap och diskriminering!

Numera trivs jag bäst med riktigt goda och nära vänner som accepterar mig som den jag är. Jag trivs riktigt bra tillsammans med andra synskadade då vi liksom träffas på lika villkor. Alla pratar med alla och ingen behöver vara orolig att avbryta någon på grund av att man inte kan avläsa kroppsspråk eller få ögonkontakt. Det är liksom lika för alla och då går det fint att hitta intressanta samtalsämnen. Då kan jag känna att även jag har något att tillföra i sammanhanget.

Om det är svårt att föreställa sig hur det verkligen känns att sitta i ett sällskap och behandlas som en mindre vetande, föreslår jag att du binder för ögonen, eller provar att blunda en timme för att visualisera hur det är. Men det tror jag inte du vågar…

Min fina ledarhund finns nästan alltid vid min sida. Han är en stor glädje för mig. Han hjälper mig i mitt dagliga liv men kan förstås inte göra något åt att jag ofta känner mig förbisedd.

Jag är sannerligen inte ensam om att känna mig osedd. Det är ganska vanligt bland synskadade. Men bara för att det är vanligt kan jag inte acceptera att det är så.

Du ser mig, men jag ser inte dig. Jag syns, men finns ändå inte…

Illustrationsbilden är från prova-på-dag arrangerad av SRF Kristianstad-Bromölla där scouter från Jamboreen fick prova på hur det kan vara att ha synnedsättning. På bilden är det två tjejer som provar glasögon som simulerar olika sorters synbortfall. (foto: Jan-Eric Boo)

…har de lämnat efter sig djupa avtryck på vår jord. Spår som inte suddas ut av väder och vind och som inte försvinner med tiden. Spåren finns för evigt kvar i oss som kommer efter dem som gick före.

Ju äldre man blir desto fler spår har samlats omkring oss och vi tänker då och då på alla dem som inte trampar här längre. Om min far hade fått leva hade han idag fyllt 100 år. Men cancern tog honom vid 52 års ålder. Då hade hans skor i storlek 38 vandrat färdigt här. Mor dog endast 63 år gammal i hjärtinfarkt. Då hade hennes skor, även de i storlek 38 trampat färdigt. Det är med andra ord länge sedan jag förlorade mina båda föräldrar. Endast deras fotavtryck finns kvar.

Ibland funderar jag på om livet blev som ni tänkte er och drömde om. Vad önskade ni er av framtiden när ni var unga? Var det bättre förr eller funderade ni mycket över hur livet skulle bli? Det är frågor jag skulle vilja ställa till er om ni fortfarande fanns kvar här. Kanske var tillvaron mer okomplicerad förr och ni kanske hade förmågan att leva i nuet och fånga dagen på ett enkelt sätt, vad vet jag?

Mina egna skor, i storlek 36, vandrar för fullt omkring här, tillsammans med fyra tassar i labradorstorlek. Jag tillhör en ganska bortskämd och priviligierad generation. Född på 1950-talet har jag inte haft så mycket att bekymra mig om genom livet. Jag har inte upplevt några krig, ännu, inte gått hungrig och egentligen inte saknat något. Jag har alltid varit frisk, förutom att jag förlorade synen, alltid haft ett arbete att gå till och haft ett lyckligt äktenskap som så småningom genererade min son. Ändå är det svårt att inte hela tiden önska sig ett bättre liv. Högre pension, mer stöd från samhället på grund av mitt synbortfall, ett tryggare land utan skenande kriminalitet och en bättre äldreomsorg. Jag undrar i mitt stilla sinne om min generation helt enkelt har haft det för bra.

Kanske ligger det i människans natur att aldrig vara nöjd. Att hela tiden sträva mot något nytt, något bättre. Att aldrig få nog, liksom.

Jag undrar hur nästa och kommande generationer tänker. Om de också springer omkring i sina skor och jagar en bättre tillvaro? Har ni samma längtan och samma strävan i stegen som vi och våra förfäder hade? Kämpar ni också i motvind ibland, då ni tar ett steg framåt och två tillbaka?

När stegen har tystnat finns bara ekot kvar. I spåren efter mina förfäder lever minnet. Medan vi fortfarande går vår korta tid på jorden har vi chansen att påverka vad vi vill lämna efter oss när vandringen är över. Vi kan ännu styra hur våra fotavtryck ska se ut. Hur vi vill bli ihågkomna när våra steg har tystnat.

Låt oss därför tänka på vad vi trampar på. Låt oss göra mjuka, välformade spår av vänlighet och kärlek i sanden. När stegen har tystnat är det nämligen för sent…  

Någonstans långt bak i mitt synminne lever du kvar. Jag kan, med lite ansträngning, visualisera dig så här i midsommartid. Den fantastiska färgskalan av diverse prunkande växtlighet som till exempel vallmo, prästkragar, lupiner ja, jag kan till och med föreställa mig det magiska ljuset som dränker fältet så här på årets ljusaste dag.

Det är nu jag antingen kan välja att känna en stor sorg över allt det vackra jag inte kan se. Men jag tänker välja att vara tacksam för alla år jag sett. Alla har inte haft den turen.

Vi närmar oss midsommarafton. För min del är det nog det mest svenska vi har. En helg som jag helst inte vill fira utomlands då jag alltid saknar Sverige kring midsommar. Numera är den helgen förknippad med magiskt ljus, underbara dofter av dill, nypotatis, matjessill och jordgubbar. Den är också starkt förknippad med goda vänner, trevliga samtal och, förhoppningsvis, utevistelse. Ibland brukar jag tänka att det nog är bättre att förlora synen än hörseln. Jag kan ju fortfarande hänga med i diskussionerna, liksom. Tänk dig att sitta i ett sällskap och se dem röra på munnarna men inte höra vad de säger…

I fantasin plockar jag en vacker bukett av vilda blommor och sätter på mitt midsommarbord. En bukett av den svenska sommarens vackraste färger. Men när jag går där och plockar upptäcker jag att min sommmaräng också är full av växter som jag inte vill ha i buketten. Tistlar, maskrosor och ogräs. Då slår det mig att sommarängen är ungefär som livet i allmänhet. En blandning av vackert och fult, av ont och gott, av starkt och svagt. Vi plockar också ut de vackraste blommorna och färgerna ur livets bukett och springer snabbt vidare från det fula som sticks och gnager. Vi har också en benägenhet att i efterhand förtränga det fula och endast komma ihåg det vackra. Tur är väl det.

Djupt inne i mitt hjärta känner jag en enorm tacksamhet över att få vara med även denna midsommar. Att även i år få sortera ut det som är gott och vackert och slänga det som gör mig ledsen. Tänk att jag får vara här på denna underliga planet, sitta här och skriva mina tankar i midsommartid. Tänk att ni är så många som vill läsa dem. Tack för att ni följer!

Nu vill jag uppmana er alla att plocka en riktigt vacker och färgsprakande bukett. Både från sommarängen och från livet i allmänhet. Vi väljer själv om vi vill fokusera på det som ger livet mening eller om vi vill gräva ner oss i elände.

Ät gott, drick gott och var glad och tacksam!

Ha en underbar midsommar!

Vinden viner i knutarna, molnen hopar sig på himlen och jag hör hur sommarblommorna på uteplatsen blåser omkull i sina tunga lerkrukor. Möblerna flyttar omkring av vinden och står inte där de brukar stå. Det är maj månad och ändå inte. Det är kallt ute, mer som början av april faktiskt. Maj är, enligt min åsikt, den bästa månaden på hela året. Men i år har den inte levererat som den brukar. Ändå finns alla tecken på vår- och försommar här. Gräset växer, ljuset är fantastiskt och liljekonvaljerna är visst uppkomna. Göken letar tjoande efter en partner i år precis som alla andra år. Men inte ens hunden vill vara ute i stormen. Hans labradoröron står rakt upp i vinden och rätt som det är blir det dessutom hällregn. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss av maj…

Det är lätt att tappa sugen om man som jag är ganska väderfixerad. Krypa ihop under en filt med en halvkass ljudbok i öronen och tycka synd om sig själv. Tänka på allt man inte klarar av snarare än på det man kan. Känna sig ensam…

När jag känner så brukar det hjälpa att gå en riktigt lång runda med hunden. Inte för att det alltid är så skönt utan kanske mer för att det är något jag kan klara av. En sådan dag kan höjden av lycka vara att gå in i ett moln av syréndoft. Då måste jag stanna, försöka hitta busken och köra näsan in i blommorna. Vilken lycka!

Det duger inte att gräva ner sig med destruktiva tankar. Det blir ingenting bättre av. Men ibland är det tufft att vara jag. Ibland när jag stiger upp på morgonen tänker jag: ”Ingen syn idag heller”. Ändå är det sex år sedan den försvann och jag borde ha vant mig. Vissa dagar hjälper det inte ens att intala sig själv att det finns de som har det värre. Det är svårt att bli beroende av andra, liksom. Jag var heller inte beredd på att jag skulle bli så trött av min synförlust. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt eftersom det är ansträngande att få vardagen att fungera hjälpligt. Som grädde på moset närmar jag mig dessutom 70 år. Något jag ofta glömmer bort eftersom jag inte ser min spegelbild. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker ofta på att när jag var yngre fanns det kraft och ork till både arbete och nöjen. Men då fanns inte tiden. Nu finns tiden, men inte orken. Å andra sidan har jag nu lyxen att prioritera det roliga. Jag kan liksom välja att orka med det i första hand. Lycka!

När våren inte riktigt vill det samma som jag, kan jag välja att lägga mig en timme i den vedeldade bastun och värma upp både kropp och själ. När jag sätter mig utanför en stund för lite svalka från bastuångorna blir jag helt tagen av koltrastens vackra kvällsserenad. Han sitter högst upp i ett träd eller i en mast någonstans och förtrollar mig. Samma vackra sång varje år. Vad spelar det då för roll att det ser så eländigt ut i världen, att jag inte kan se honom eller att våren kom av sig?

Sångfågel lilla

Fortsätt att drilla!

Din sång säger mer än tusen ord!

Om gamla och unga

Tillsammans fick sjunga

Då skulle det råda fred på vår jord!

Det är påskdagen 2022 och dags att sparka igång våren. Ljuset är tillbaka och den vintertrötta solen värmer så sakteliga upp min frusna själ. Nu är det dags att öppna upp dörren för glädje och värme. Dags att gå ut och vara glad, ty det är vi skyldiga att vara, trots att det ser ut som det gör i världen. Vad är det annars för mening med att vi fick den här livhanken?

Inte fick vi den för att fylla den med hat i alla fall. Men som vi älskar att hata. Vi hatar på nätet, vi hatar regeringen, oavsett vem det är som regerar, vi hatar Putin och ryssar i allmänhet och vi hatar inflationen. Varför är det så mycket enklare att känna hat och vrede än att uppfyllas av glädje och kärlek?

Om Gud släckte en stjärna för varje gång någon hatade skulle nog himlen vara alldeles svart nu.

Det är en hård tid vi lever i. Gängkriminalitet med skjutningar varje dag i Sverige, människor som blir allt fattigare i vårt välfärdsland och med priser på drivmedel och el som nästan slår omkull en medelinkomsttagare. Förfärliga upplopp med bränder och stenkastning mot blååljuspersonal är ett resultat av ohämmat hat mot allt och alla. Allt detta hat fräter sönder våra själar och det blir emellanåt för mycket att ta in. Men när jag ställer det i relation till hur alla de människor som har flytt kriget i Ukraina har det och kommer hit med absolut ingenting, kan jag ändå se hur oerhört lyckligt lottad jag är. Det är min förbannade skyldighet att vara tacksam för allt det jag fortfarande har kvar.

När livet känns mörkt och jag börjar tappa tron på att människan är i grunden god, brukar jag tvinga mig själv att leta godhet. Då poppar det upp tankar på diverse hjälporganisationer som helt ideellt stöttar andra som lider. Till exempel gruppen ”Bromölla hjälper Ukraina” och ”Vid din sida”. Båda dessa organisationer lägger ner mycket tid och arbete för att hjälpa utsatta. Helt utan baktankar och helt utan att tjäna pengar på det. Man ställer upp enbart för glädjen att få göra något för någon annan. Är det inte det finaste man kan göra?

Nu menar jag inte att alla ska starta en hjälporganisation. Men alla kan göra något litet av givmildhet och kärlek i stället för att sprida hat. Det är oerhört givande att bry sig om någon i det lilla också. Ringa till den som är ensam och prata bort en stund, eller erbjuda hjälp där man märker att det behövs, utan att någon har bett om det. Att vara god på riktigt och inte bara snacka om godhet, är livgivande. Det kostar så lite men betyder så mycket. Man behöver sannerligen inte älska allt och alla, men man kan faktiskt välja att låta vara.

För det handlar om vilken aura vi väljer att omge oss med. Väljer vi att sprida kärlek och omtanke i stället för att gräva ner oss i hat och bitterhet, blir livet så mycket enklare att leva. Vi har precis gått igenom en flera år lång pandemi med ensamhet och isolering som följd. Jag vill hoppas och tro att vi lärt oss något av det.

Så vad säger ni om att sluta släcka stjärnor på himlen med hat och i stället öppna dörren för glädje, kärlek och omtanke?