Regndropparna leker tafatt utanför i mörkret, innan de landar med ett ihärdigt smattrande på taket. Det gör mig ingenting. Här inne sprider sig ett milt, gult sken av den lilla trälampetten i hörnet. Vedklabbarna slår lekfulla kullerbyttor i den svarta spisen efter hand som elden får fatt i dem och sprider en ljuvlig värme. Tystnaden är nästan total.

Det lena, varma träet från bastulaven smeker min rygg medan det karaktäristiska knäppandet från bastuaggregatet, tillsammans med stormen som viner i knutarna utanför, vaggar mig till avslappnad vila. Hjärnan dräneras på tankar och grubblerier.

I takt med att svettdropparna tränger fram genom huden, känner jag hur elakhet och stingslighet lämnar mitt inre. Känslor som hela dagen krupit under skinnet och gjort mig rastlös och irriterad lämnar kroppen likt anden i flaskan som plötsligt släpps ut.

Jag, som är en mästare på att analysera och försöka förstå, känner inget som helst behov av att begripa något här inne. Det är som det är och det blir som det blir liksom.

Det är en skön känsla, det här med att släppa taget och låta saker och ting bero. Det är jag ganska dålig på, men här inne kan jag det. Tillåta mig att bara vara…

Innerst inne vet jag att stingslighet och elakhet oftast kommer sig av otillräcklighet, av att jag är uttråkad, känner mig ensam eller ledsen. Eller när jag har tappat sugen. När jag känner mig missförstådd, eller har försökt göra något väldigt länge och märker att det inte går. När jag har lust att ge upp. När den oroliga draken får luft under sig och virvlar runt inom mig utan att jag kan få ner den på marken.

Det är då jag uppskattar att lägga mig här i min ensamhet. Känna hur jag blir renad i både kropp och själ. Hur jag liksom kan gå ut härifrån som en nyfödd och börja om på nytt.

Idag var den bångstyrige draken nästan omöjlig att tämja. Men nu ligger den besegrad och platt på marken igen. Och i morgon är det ju en annan dag…