Har etablerat sig inom mig. Och vägrar låta sig fyllas igen. En tomhet som inte går att beskriva.

Tisdagen den 27 juni följde vi vår 12-åriga Rottweiler-flicka till den sista vilan. Hon hade stora cancer-svulster i juvren och de hade spridit sig till lymfkörtlarna. Eftersom vi inte ville låta henne genomgå en så omfattande operation i den åldern, lät vi henne få somna in.

Vi satt hos henne, min man och jag, och strök henne över pälsen när hon lämnade det här jordelivet. Det gick lugnt och stilla till väga och hon märkte inte så mycket av vad som hände.

Men nu går jag här och ser och hör henne överallt. När jag går en runda i trädgården vid stugan, vänder jag mig om för att se om hon följer efter. Jag lyfter på benen för att inte trampa på henne när jag går förbi de platser hon brukade ligga på. Hör hennes smaskande och snörvlande hela tiden. Hennes djupa andetag och lätta snarkningar när hon sover. När jag promenerar känner jag smärtan i hela kroppen när jag kommer vid de ställena som hon älskade mest. De stora stenarna hon brukade hoppa upp och sätta sig på, havet som hon älskade att bada i och hästarna i hagen som hon brukade blänga på. Det blev så oändligt tomt här utan henne.

Hon var en sådan där ”once-in-a-lifetime-dog”. Vacker, klok, arbetsvillig och rolig och oändligt mån om att vara till lags. Dessutom hade hon ett sjätte sinne och kände på sig sådant hon rimligtvis inte borde ha en aning om. Det känns som att en sådan hund aldrig går att ersätta…

En klok kvinna sa en gång att sorgen är kärlekens pris. Hon hade rätt. Men även om priset för Skrållans villkorslösa kärlek är högt att betala, kan jag inte låta bli att tycka att det var värt det.

När man skaffar sig hund vet man från början vilka villkor som gäller. Och ändå:

Hon fattas mig!

Den första blomman till kransen plockades för många år sedan. Det var en vacker röd ros när jag föddes. Sedan följdes den av trevande försök att lära mig binda en vacker krans av livets blommor. Det tog lite tid att komma underfund med hur jag skulle göra.

Allt eftersom åren gick blev jag dock skickligare med bindningen.. Jag valde med omsorg vilka blommor som fick vara med.
Jag minns speciella stunder när jag hittade de vackraste arterna. Som när jag gifte mig och när jag födde min son.

Lite då och då smög det sig in ogräs i min vackra blomsterkrans. De hamnade där av misstag och var inget jag kunde styra över. Ändå var de lika värdefulla som den vackra rosen i början av kransen, för av ogräset lärde jag mig saker och kunde förmå mig att känna tacksamhet för det. Av ogräset blev jag klokare och starkare.

Det kunde hända ibland att jag gjorde fel val och fick in blommor som inte passade in med de övriga. Då fick jag gå tillbaka och göra om och göra rätt.

Ibland hände det att jag såg en så vacker blomma att jag inte nändes plocka den. Jag tänkte att den skulle jag plocka sen. Ni vet, när vi har köpt hus, när bilen är betald, när jag har fått det där jobbet, när barnen blivit större eller när jag gått i pension. När jag sedan skulle plocka den vackra blomman, fanns den inte kvar och jag fick ersätta den med andra. Inte lika vackra, men ändå säregna på sitt sätt.

Nu har jag de sista 25 procenten kvar att binda på min krans. Precis som i början är jag åter igen osäker på hur jag ska göra. Borta är erfarenheten från mitten av kransen när jag kunde binda på rutin. Nu krävs tid, eftertanke och tålamod för att få ihop den sista biten.

Det kan bli en omöjlig uppgift att variera resterande del med blomsterprakt, men kanske räcker det om jag fyller den med röda rosor – kärlekens blomma?

När du plockar blommor till din krans – spara inte den vackraste till sedan. Plocka den NU!

GLAD MIDSOMMAR!

Ofta får jag höra att jag är stark och tuff. På många sätt stämmer det, men inte alltid.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg är jag inte rädd för mörkret – men jag är oerhört rädd för att bli ”osynlig”. Det händer ofta att jag känner mig utanför i sociala sammanhang. Eftersom jag inte kan läsa av kroppsspråk eller ansikten får jag ofta problem i umgänget med andra människor. Speciellt vid stora tillställningar. Det händer ofta att jag inte hälsar, eller hälsar mer än en gång på samma person. Det upplever jag ibland som pinsamt, men kan ändå leva med det. Du ser mig, men jag ser inte dig…

Eftersom jag nyligen har tappat synen har jag i färskt minne hur jag själv brukade behandla synskadade och försöka underlätta livet för dem i olika sammanhang. Därför blir jag besviken på de människor omkring mig som inte gör en ansats att underlätta tillvaron.

Jag var på en tillställning i helgen där värden kände till att jag är synskadad, trots att han inte har träffat mig tidigare. Fast jag hade samtliga attribut med mig i form av vit käpp och solglasögon, gjorde han ingen ansats att komma fram och hälsa på mig. I stället fick jag be om hjälp att komma fram och hälsa på honom. Detsamma gällde för många av de övriga deltagarna på den här tillställningen. Endast ett fåtal kom fram och tilltalade mig.

Jag förstår inte hur människor som anser sig vara stora humanister kan vara så socialt handikappade när de träffar en synskadad.

Ofta känner jag att jag befinner mig i en bubbla av råglas Jag ser inte ut ur den. Medlidande är det sista jag vill ha, men du är hjärtligt välkommen att knacka på min bubbla och säga:

”Hej! Här är jag och jag ser dig!”

Är det för mycket begärt?

Är allt nästan som vanligt. Med hjälp av synminnet kan jag framkallabilder av hur saker och ting ser ut. I drömmen kan jag se de vackra syrenerna, liljekonvaljerna och den underbara skira grönska som spirar nu på försommaren. I drömmen är jag som alla andra som är seende.

Jag ser havet och rapsfälten, solnedgången och stjärnorna om natten när jag drömmer.

Jag ser tydligt min man, min son och mina barnbarn. Jag kan till och med se hur jag själv ser ut, vilket är en omöjlighet i verkligheten…

Ibland kan jag känna en enorm tacksamhet över att ha sett så mycket. Andra dagar känner jag en stor sorg över vad som togs ifrån mig. Ibland tror jag att det hade varit enklare om jag hade fötts synskadad, för då hade jag inte känt till vad jag förlorade. Jag hade sluppit känna saknaden och sorgen av det jag en gång haft.

Tack vare att jag har ett synminne kan jag emellertid fortfarande beskriva hur saker ser ut. Det är jag oerhört tacksam för. Hur skulle jag annars kunna skriva dagboksanteckningar varje dag? Hur skulle jag kunna skriva små noveller eller dikter utan att kunna beskriva det jag skriver om i bilder?

När jag sover och drömmer, kan jag se allt klart och tydligt. Det sägs att alla drömmer med hjälp av bilder. Jag antar att mina drömbilder är hämtade ur synminnet som hjärnan relaterar till. Jag väver mina drömmar av minnen.

Jag undrar dock hur drömmarna ser ut för den som är född utan syn och därmed inte har något synminne. Hur drömmer du som är född synskadad och vad väver du dina drömmar av?

…ska jag ta tag i saker och ting. Höja rösten och protestera mot sådant jag inte tycker är rätt och riktigt. Då ska jag skrika högt över hur vi behandlar våra gamla i det här samhället.

Jag ska kräkas om att kvinnor fortfarande har lägre lön än män för samma arbete. Över att de flesta som sitter i topparna i näringslivets styrelser fortfarande är män.

En vacker dag ska jag protestera mot de orimliga krav som ställs på oss människor inte minst tekniskt, i detta samhälle.

Jag ska gråta över att unga människor upplever att pressen på dem är så stark att så många väljer att ta sitt liv.

Jag ska ställa upp för dem som av någon anledning inte ”passar in”. De som faller utanför de gängse ramarna. Protestera mot mobbing i alla former.

En vacker dag ska jag höja min röst mot rasism. Då menar jag verklig rasism. Då ska jag strunta i vad som anses politiskt korrekt eftersom bara jag vet hur jag känner.

En vacker dag har jag fått nog av inskränkthet och girighet. Då ska jag höja min röst och säga vad jag tycker om det.

Att livet inte är rättvist har jag vetat länge och accepterat. Därför är det ingen idé att protestera mot det.

Jag ska strunta fullständigt i vad andra människor tycker om mig och bara vara som jag är.

Jag ska sätta mig ner och rensa bort alla vänner på Facebook som inte läser, aldrig kommenterar eller gillar mina inlägg. Vänner som inte bryr sig, eller gläds åt de framsteg jag gör. Sådana ”vänner” ska jag också rensa bort i det verkliga livet.

Jag ska acceptera att resten av mitt liv kommer att levas i dimma, men glädjas åt att jag fortfarande har hjärnan intakt.

En vacker dag ska jag lära mig att acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan…

Jag är just nu mitt uppe i redigering och korrigering av min novell som snart ska gå i tryck. Det har dock hängt upp sig lite eftersom redaktören och korrekturläsaren inte tycker att jag uttrycker mig ”politiskt korrekt”. Enligt dem finns det vissa saker man inte får skriva…

Du får inte skriva att någon är indier, inte skriva kines, inte beskriva ett barn med annan hudfärg än vit.

Jag har suttit och jobbat på att skriva om min historia så att den garanterat inte kan uppfattas som rasistisk, men alla mina förslag förkastas.

Om man inte får skriva indier eller kines, så undrar jag: Får man skriva svensk, dansk, italienare eller skåning då?

I stället för kines heter det ”affärsman från Kina”. Du får inte ens skriva att dina novellfigurer har annan nationalitet än svensk, verkar det som.

I min novell bygger hela historien på att kvinnan blir förälskad i en man från Indien. Hela historien faller och hela överraskningsmomentet likaså, om jag inte får beskriva detta utan att censureras. Allt detta för att undvika att någon kan tänkas uppfatta texten som rasistiskt…

Detta är en fin kärlekshistoria med ett dråpligt slut. Jag kan inte förstå vad problemet är. Vad betyder det att vara ”politiskt korrekt”?

Nu vet jag inte längre om jag vill fullfölja det här projektet. Jag tycker inte om att bli styrd eller censurerad så till den milda grad att hela min berättelse faller platt till marken. En berättelse som redaktören en gång har antagit och som jag har redigerat efter lektörens anvisningar.

Nu ska jag sätta ihop ett nytt förslag, och vill han inte godta det så hoppar jag av.

Det finns gränser…

Som jag berättat tidigare, hade jag den stora lyckan att få en novell antagen i en antologi som kommer att kallas ”Totalstopp”.

Jag har, tillsammans med 13 andra författare, blivit antagen med min novell. Jag har skrivit mitt bidrag med hjälp av talsyntesen på datorn, eftersom jag inte kan se vad jag skriver.

Nu har du möjlighet att förhandsbeställa ett rabatterat exemplar av boken via länken nedan.
Boken kommer att vara inbunden och på cirka 200 spännande och intressanta sidor.

Vad händer med passagerarna i de olika bilarna när de sitter fast i en flera timmar lång bilkö?

Om du beställer den via länken är jag tacksam om du vill scrolla ner till mitt namn så beställer du den genom mig.

Detta är en fantastisk devis som jag försöker leva efter. Men vad betyder den egentligen?

Så här några dagar efter att terrorn visade sitt fula tryne i Stockholm, blir den här devisen mer aktuell än någonsin. Men också svår att acceptera.
Det är många känslor som rusar runt i huvudet en sådan här dag. Chock, ilska och rädsla bland annat. En del ger uttryck för de här känslorna genom att leta syndabockar att applicera sitt hat och sin avsky på. Andra accepterar att det finns oändligt sjuka människor som är kapabla att begå hemska gärningar.

När man lever enligt devisen ”Lev och låt leva”, har man också accepterat att det inte går att förändra någon annan. Jag kan bara förändra mig själv. Hur jag tänker och hur jag handlar. Jag kan aldrig ta på mig någon annans tankar och gärningar, men jag kan välja hur jag förhåller mig till dem.

Rent intellektuellt förstår jag att jag inte kan hata personen bakom en hemsk gärning. Inte heller kan jag fördöma en hel folkgrupp utifrån vad en person gör. Jag är dock i min fulla rätt att fördöma och hata den sjuka gärningen..

I min värld står ”Lev och låt leva” inte för ”sköt dig själv och skit i andra”. Snarare står den för att acceptera dig själv och andra. Jag behöver inte ens tycka om de andra, men jag behöver acceptera dem. Även om jag hatar deras handlingar. betyder det inte att jag börjar hata personerna bakom.
Visst är det enklare att tänka ”Öga för öga, tand för tand” när man drabbas av hemska oförrätter. Så mycket lättare att tänka hämnd än acceptans.

Det kräver ett visst mod att se skillnaden mellan person och handling. Har du det modet?

Jag hörde ryktas att någon hade hittat de första vitsipporna! Det betyder att våren är på väg på allvar! Jag har nu två val: Antingen fokuserar jag på det sorgliga i att jag inte ser detta vårtecken längre – eller så fokuserar jag på att glädjas över att våren är på väg. Jag väljer det senare.

Att fokusera på glädjen i livet tränar jag mycket på. Eftersom som jag till naturen är en ganska sorgsen själ, tränar jag min hjärna att tänka bra tankar. Jag har nämligen upptäckt att hjärnan är ganska lättlurad. Om jag ständigt matar den med negativa tankar är den så dum att den köper dem. Om jag i stället bestämmer mig för att mata den med glädje och positiva tankar så luras den att tro att ingenting är omöjligt.

Om jag tittar tillbaka på veckan som gick, hände det både bra och dåliga saker. Jag fick en novell antagen på förlaget Safaro, som ska ge ut en antologi som är döpt till ”Totalstopp” och som ska handla om olika människor som sitter fast i en bilkö efter en trafikolycka. Vi är 13 olika författare som har skrivit om vad som utspelar sig i kön under tiden de sitter fast. Jag har skrivit min novell med hjälp av talsyntesen på datorn. Men jag har tävlat på samma premisser som alla andra och ingen vet att jag är synskadad. Det är något av en seger för mig, som bara haft dator med tal sedan jul. Det är glädje!

Jag var i Helsingborg på en Ipad och Iphone information och snappade upp en del nya funktioner jag kan ha nytta av. Det är också glädje.

I torsdags var jag på Må bra-mässa på Slakthuset i Malmö och hörde riktigt bra föreläsare, bland annat Mia Törnblom. Hon pratade mycket om att släppa fram sin självkänsla. Hur dumma våra hjärnor är. Matar vi dem med att vi inte duger och hela tiden jämför oss med andra så tror våra hjärnor till sist att vi är värdelösa. Riktiga tankeställare där från ett riktigt energiknippe. Glädje!

I lördags firade jag och min älskade make 45-årig bröllopsdag. Det gjorde vi i ett soldränkt Köpenhamn. På dagen gick vi på Ströget och åt en god smörrebrödslunch. På kvällen var vi ute och åt en sjurätters middag på en fin, men väldigt mörk restaurang, Den Lille Fede. Jag hade ett förstoringsglas med ljus i med mig, och med lite kärleksfull hjälp från maken gick det bra. Vi sov över på ett fint hotell och fick en god hotellfrukost på söndagsmorgonen. Det är också glädje!

De tråkiga sakerna som hände förra veckan skriver jag inte ner eftersom jag inte vill att de ska få fäste i min hjärna.

Jag ser inte vitsipporna, men jag har ändå glädje i mitt liv, därför att jag väljer att sätta fokus på den!

Ni som undrar över alla vackra bilder i min blogg som jag inte heller kan se själv, ska veta att de är tagna av Jan-Eric Boo. Han har ett gediget arkiv att ösa ur. En del av bilderna har jag sett innan jag tappade synen och kommer ihåg, andra är mer nytagna. Tack för att jag får använda dem!

Har ni tänkt på att en skrynklig, söndertummad och väl använd 500-kronorssedel är precis lika mycket värd som den som nyss kommit ur sedelpressen? Fundera över det ett tag…

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att alla människor är lika mycket värda, oavsett ålder, kön, eller etnicitet. Ung som gammal, frisk som sjuk, fattig som rik. Men är det verkligen så?

Vi säger att det är så, men menar vi verkligen det? Jag menar i djupet av våra hjärtan? Har vi inte alla ett behov av att värdera andra människor utifrån vilka vi tror de är? Placera dem i olika fack? Den är gammal, den är handikappad, den är framgångsrik och den är rik…

Utan någon närmare kännedom om dem vi placerar i facken, är vi ganska snabba med att katalogisera. Utan någon vidare kunskap om människan bakom det vi ser. För det vi inte ser finns väl inte?

Vi säger att vi tycker att den fattige tiggaren utanför Netto är lika mycket värd som IKEA:s grundare. Menar vi verkligen det?

Tant Anna, 95 år, är vid en snabb blick en rysligt gammal kvinna. Rynkig och ful. Vi placerar genast henne i facket ”gammal”. I det facket placerar vi dem som har livet bakom sig och inte så mycket mer än det. I en mängd tillsammans med andra gamla och förbrukade.
Men tant Anna har en historia, ett liv, tankar och känslor. Hon har en själ som har fått utvecklas länge och som så småningom slagit sig till ro i en åldrande kropp. Hon är en ung, vacker flicka som har fått leva rysligt länge.
När vi placerar henne i facket ”gammal” har vi inte förmågan att se hur mycket hon är värd. Hennes livserfarenhet, hennes visdom, glädje och sorg. Vi låser fast oss vid det vi ser. Tycker vi verkligen att tant Anna är lika mycket värd som den 40-åriga, framgångsrika, vackra karriärkvinnan?

Om vi, alla människor på jorden, endast existerade i form av svävande själar i universum, skulle det säkert vara enklare att verkligen mena att alla är lika. För då kunde vi ju se att det var så.

Genom sig själv känner man andra sägs det. Likaså att man ofta utgår från sig själv när man bedömer andra. Därmed måste jag fråga mig: Hur värdefull tycker jag själv att jag är? I vilket fack har jag sorterat in mig själv?

Med tanke på hur föränderlig tillvaron är, borde det vara viktigt att sätta ett högt värde på sig själv. Det enda man kan vara riktigt säker på är att man ska leva med sig själv för resten av sitt liv. Sett ur det perspektivet borde jag tycka att jag är oerhört värdefull.

Handen på hjärtat: Har du satt ett så högt värde på dig själv att du inser att du är den viktigaste personen i ditt liv och ur ett större perspektiv, lika värdefull som alla andra?