DET SOM INTE SYNS

Vid en snabb anblick är jag precis som alla andra. Jag rör mig obehindrat, speciellt i miljöer jag är van vid. Jag tänker, pratar och drömmer som du. Skrattar, längtar och ser ut som du. Och ändå inte…

Min blick möter aldrig din. Jag läser inte av dina sociala signaler. Vet inte vad du uttrycker med ditt kroppsspråk. Förstår inte en huvudskakning eller en blinkning åt mitt håll. Vet inte att det är mig du tilltalar om du inte säger mitt namn. Vinkar aldrig tillbaka…

Ganska ofta försöker jag dölja att jag har blivit förpassad till en glasbubbla och att det känns ensamt här inne.    Känner du inte mig, vet du inte att det bara är du som ser mig – jag ser inte dig!

När jag sitter och skriver långa dokument, vet du inte att jag skriver med hjälp av talsyntesen som är inbyggd i min dator. Det ser ju ut som att jag tittar på skärmen.

Det var för några år sedan som jag drabbades av en ögonsjukdom som på mycket kort tid slog undan tillvaron och ställde hela min existens på ända. Jag kastades in i dimman och det dröjde inte länge förrän jag var socialt blind. Med synen som försvann, blev jag också av med nästan hela min identitet. Förutom den stora sorg detta innebar, fick jag lära mig leva på ett nytt sätt. Som om inte det var nog, blev jag också varse att omgivningen hade lika svårt att ställa om som jag själv. Speciellt som inget av min sjukdom märktes när man tittade mig i ögonen. Där syntes inte min synskada.

En del vänner försvann, lika snabbt som en avlöning, i tron att jag nu skulle bli i stort sett hjälplös. De som blev kvar märkte snart att så inte var fallet.

De som känner mig väl, vet att jag är en stark person, full av energi och livfullhet. Men plötsligt fungerade jag inte som förr. Vad jag än skulle göra tog det mycket längre tid. Jag upplevde att det var svårt att slå av på min naturliga takt och ge mig själv den tid jag behövde. Troligtvis var det minst lika svårt för omgivningen att förstå att jag inte längre var densamma.

I början hände det ganska ofta att jag nästan blev påkörd av cyklar när jag försökte gå ut och gå. Även om jag höll mig till kanten på gräsmattan längs cykelbanan, susade cyklisterna förbi i tron att jag hade sett dem. Det hade jag inte…

När jag insåg hur farligt detta var började jag använda vit käpp vid promenaderna. Detta var i sig ett stort hinder för mig. Jag ville inte kliva in i identiteten ”synskadad” och därmed bli en stackare. Jag ville vara Birgitta i första hand. Det vill jag fortfarande.

Så småningom accepterade jag dock att den vita käppen underlättade tillvaron för mig. Ibland. Många respekterar den, andra verkar inte ens veta vad den betyder. Några vet vad den betyder, men inte hur de ska bete sig när de träffar någon som har en vit käpp med sig. Därför använder jag den nästan enbart när jag går ute ensam.

Jag var nyligen på en stor fest där samtliga visste att jag är synskadad. Det var en trädgårdsfest. Folk anslöt efter hand, men väldigt många sa bara ”Hej”. Det fick till följd att jag inte visste vilka som var där. Då utspelar sig automatiskt scenariot att jag, antingen inte presenterar mig, eller presenterar mig för samma person flera gånger. Detta är naturligtvis också ett problem i större folksamlingar där man inte vet att jag är synskadad och ger ofta upphov till missförstånd.

Det händer ganska ofta att folk jag känner rusar förbi mig på stan med ett snabbt ”Hej”.   Och lämnar mig kvar som ett stort frågetecken: ”Vem var det där?” ”.

Att hitta i kylskåpet är svårt. Det har hänt att jag har tagit fram en köttbit i tron att det var en kaka och serverat till kaffet. Även om jag, utåt sett, skrattar åt det, känns det naturligtvis fruktansvärt pinsamt och innerst inne vill jag bara gråta.

Eftersom jag är en stark person, med stark vilja, tror folk att jag klarar av min synförlust galant. Den dagliga kampen och mina ständiga tillkortakommanden syns inte utåt. Jag lär mig nya strategier för att klara min vardag. Kastar mig in i ny teknik jag kan ha nytta av. Skriver mig ut ur dimman med hjälp av talsyntesen. Låter fantasin flöda i den verklighetsflykt det är att skriva noveller. Startar upp en blogg. Det innebär inte att det är lätt, det innebär bara att det inte är omöjligt. Egentligen är ingenting omöjligt. Det omöjliga tar lite längre tid bara…

Med en så stark drivkraft att leva vidare och hitta nya möjligheter händer det också ibland att jag blir misstänkliggjord. En fråga som jag ofta får är:

”Hur mycket ser du, egentligen?”

När jag svarar att jag är blind, kommer det som ett brev på posten:

”Men du ser ju att hitta hemma, att skriva, att sätta på kaffe och så vidare”.

Som om jag skulle fejka min synnedsättning. Jag har hittat strategier för att klara av vissa saker. Det betyder inte att jag ser vad jag gör. Snarare att jag har lärt mig hur jag ska göra det utan att se.

Jag brukar förklara det så här:När jag föddes hade jag 100 gubbar i vartdera ögat som skötte om stavarna och tapparna där inne. Alltså totalt 200 gubbar. Idag har jag en gubbe i vart öga kvar. Det innebär att jag i stort sett endast kan urskilja ljus och mörker. Om de ändå inte förstår, brukar jag plocka fram en tjock, nästan ogenomskinlig plastmapp och sätta för personens ögon för att på så sätt visualisera hur det ser ut. Då ser man nämligen ljus och mörker samt lite rörelser här och där. Det brukar fungera och alla kan då förstå att man kan vara blind, utan att tillvaron är bokstavligt talat nattsvart.

Det är tufft att bli av med synen när man har sett i hela sitt liv. En stor sorg och en identitetskris som man måste ta sig igenom förutom de rent fysiska svårigheterna. Men det som ändå är allra svårast är nog kampen för att bli sedd och känna sig bekräftad. Det är ju synen det är fel på – inte huvudet. Därför är det så oerhört förnedrande när man inte tilltalar mig direkt utan vänder sig till mitt sällskap. Det händer ibland.

Lämna mig inte ensam i min glasbubbla! Knacka på och säg: ”Hej, här är jag, och jag ser dig!”

Bakom mitt synbortfall är jag fortfarande Birgitta. Med samma behov som du att bli älskad, sedd och hörd…

 

2 reaktioner på ”DET SOM INTE SYNS

  1. Birgitta du skriver jättebra. Har läst din novell i boken och är väldigt imponerad, jag vill gärna läsa mer. Läste din först och nu boken från början, har några noveller kvar. Din blogg är alltid intressant att läsa. Den underlättar för mig att förstå lite av vad du går igenom. Tack för att du delar med dig av dina tankar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s