Nu har vi snart tagit oss igenom november månad 2022. Jag älskar att hata november. Har alltid gjort det, men det blir allt värre med stigande ålder. Det är den månaden på året som verkligen är just ingenting. Det är varken höst eller vinter, inte sommar och inte jul… Man får liksom kämpa sig igenom fukt som kryper in i benmärgen, grådis och mörker.

I november 2018, det vill säga för snart fyra år sedan fick jag min ledarhund, Jimmy. Han stormade in i mitt liv och vände upp och ner på tillvaron. Sedan han kom har han bokstavligt talat släpat mig igenom november månad varje år. Utan honom skulle jag över huvud taget inte stiga upp på hela den månaden. Som väl är sitter han där varje morgon och tittar uppfodrande på mig. Han är väldigt rutinstyrd, och timmarna går mellan hans måltider och hans promenader. Det är bra, även för mig, att ruta in dagen i delmål och jag är oerhört tacksam för mina måsten.

När Jimmy kom till mig visste jag ingenting om rasen labrador. Jag visste inte hur matfixerade de är, inte att de äter allt de kommer åt ute och inte heller att de är så dumsnälla och lättlärda. Jag visste inte heller hur svårt det skulle bli att hålla hans vikt på grund av hans kastration. Alla ledarhundar är kastrerade, av förklarliga skäl, men min Jimmy går upp i vikt bara han tittar på mat. Inte heller visste jag hur mycket labradoren fäller. Jag brukar säga att han fäller två gånger om året, sex månader på våren och sex månader på hösten.

Han är utan tvekan den mest lyhörda och underbara hund jag haft. Har tidigare haft irländsk setter och rottweiler och ingen har varit så lätt att ha att göra med som Jimmy. Tänk att jag redan haft honom i fyra år! Fyra jobbiga novembermånader.

Nu går vi snart in i underbara december och första advent har vi passerat. Det är fortfarande fuktigt och grått ute, men nu lyser vi upp med ljus och glitter överallt. Nu har vi glöggmingel och julbord att se fram emot. Vad jag än väljer att göra försöker jag ta Jimmy med mig. Eftersom han är så lydig och duktig brukar han inte ens märkas när han är med mig. Han kryper in under ett bord, så han gör liksom inget väsen av sig. Bara han är välkommen in så sköter han sig exemplariskt. Tyvärr finns det fortfarande ställen där han inte är välkommen. Man skyller på allergier, men en hund som ligger alldeles stilla släpper inte ifrån sig några allergener. Det finns faktiskt ledarhundsförare som själv är allergiker och de klarar att hantera det fint.

Lika mycket som jag hatar november, lika mycket älskar jag december. När jul och nyår är över brukar jag tänka att ljuset är på väg tillbaka igen. Ja, jag brukar till och med redan på nyårsdagen säga att det är mycket ljusare. Kanske är det självbedrägeri, men det kan jag leva med.

Trots att vissa månader om året är lite extra tuffa att ta sig igenom går ändå tiden i en rasande fart. Fortare och fortare ju äldre man blir. Därför gäller det att njuta av livet så mycket man bara kan. Nästa år fyller jag sjuttio år. En, för mig, märklig siffra. Det är svårt att ta in den, liksom. Ibland när jag känner mig utmattad kan jag inte förstå varför. Då har jag glömt att jag har blivit gammal. Jag tänker ju fortfarande unga tankar och känner unga känslor och blir förvånad när kroppen inte tycker som jag. Går en mil med hunden och blir sedan häpen över att jag känner mig vingabruten. Det skulle nog gå lättare att acceptera att jag blir gammal om jag kunde se min spegelbild. Men den har jag, tack och lov, inte sett på sju år.

Det är således med blandade känslor jag närmar mig de sjuttio. Samtidigt som jag är oerhört tacksam för alla de år jag får, för att jag fortfarande får vara med, känner jag ibland ett stort vemod över att ett människoliv går alldeles för fort.

Nu när hemska november månad är över, välkomnar jag att jag får vara med under ännu en härlig december med alla förberedelser och förväntningar inför julen.

Jag har kommit upp i den åldern att jag kan unna mig att äta och dricka vad jag vill utan att tänka på figur eller att jag ska få bli gammal. Det är jag ju liksom redan…

Det är bara Jimmy som inte har den förmånen. Honom passar jag på varje dag för att han inte ska bli tjock. Tyvärr blir han det ändå.

Bye, bye, tråkiga november och välkommen underbara december!

Ingenting är så dåligt att det inte kan bli sämre. I varje fall inte om man lyssnar på alla förståsigpåare och olyckskorpar som kraxar ovanför våra huvuden. De kraxar om att hårda tider väntar, men det är ju aldrig för sent att ge upp.

Själv tycker jag mig ha hört den visan ett tag nu. Ökande kriminalitet, dyrare levnadsomkostnader och stöveltramp i regeringskansliets korridorer. Det har varnats för svåra tider och andra bullar ett bra tag nu. Flera år, faktiskt. Under tiden försöker vi vanliga dödliga förhålla oss till situationen och inte gå under av bördan som läggs på våra axlar. Vi kämpar för att behålla någon slags normalitet i tillvaron och hitta positiva händelser att hänga upp våra liv på när nyhetsrapporteringarna svämmar över av eländes elände. Det är sannerligen inte lätt att hitta guldkorn i tillvaron när ekonomin urholkas, inflationen leder till att företag går i konkurs och man till följd av detta blir av med jobbet. Olyckskorparna kraxar om klimatförändringar och krig, ja, en del kraxar om att ett tredje världskrig redan är här. Vi har bara inte märkt det…

Själv är jag en sådan som lärt mig acceptera det jag inte kan förändra. Jag har blivit riktigt bra på att leva här och nu, om jag får säga det själv. Det är inte lönt att gå och vara rädd för framtiden eller gräma sig över gårdagen. För min del är det här och nu som gäller eftersom jag inte kan förändra gårdagen och sannerligen inte vet något om morgondagen.

Jag har inga problem med att dra åt svångremmen när ekonomin kräver det. Jag är uppväxt med små marginaler och tycker bara det är en utmaning att hålla igen på mina omkostnader. För min del har pengar aldrig varit viktiga, även om det naturligtvis är viktigt att ha råd med det basala. Pengar är bara pengar, och jag vet ingen som blivit lycklig enbart av dem. Pengar är bra att ha, men har jag inga är det bra ändå, så länge jag får vara frisk.

När tiderna är tuffa är det viktigare än någonsin att ta hand om sig själv. För mår man bra själv är det lättare att fråga efter hur andra har det. Det finns många sätt att ta hand om sig själv på som inte kostar något. Promenader i naturen är gratis, skriva av sig tankar och känslor och ringa ett samtal till någon och prata bort en stund, kostar inte heller så mycket. En simtur i badhuset och bastubad är också ett sätt att ta hand om sig själv. Läsa böcker och se en bra film är också livgivande.

Under helgen som gick ställde vi tillbaka våra klockor till vintertid. Därmed kröp också mörkret in under huden och just mörkret har jag svårt att värja mig mot. Jag intalar mig att ljuset finns där i mörkret, vi kan bara inte se det eftersom det vilar.

Idag har finansministern talat om mörka tider för Sverige. Tur då att man mitt i eländet lyckats fånga Sir Väs. Ni vet ormen som rymde från akvariet på Skansen…

När olyckskorparna kraxar och breder ut sina svarta vingar ovanför mitt huvud, hukar jag och slår dövörat till. När det tjatas om andra bullar går jag hem och bakar mina egna. Mina andra bullar fyller jag med tro, hopp och kärlek.

Vart jag än går har jag dig i hasorna. Som en skugga, alltid väntande på vart jag ska ta vägen. Jag vet inte exakt när vi blev så beroende av varandra, men någon gång under de snart fyra år som gått sedan jag fick dig blev vi som sammansmälta.

Du har och har alltid haft en mycket stark integritet, vilket gör att du tycker om att ligga en bit ifrån mig. Men du vill ändå alltid ha koll på var jag befinner mig. Du är inte speciellt intresserad av att ligga nära och bli omklappad. Blir det för mycket närhet kan du mycket väl resa dig upp och gå. Du har en personlighet utöver det vanliga och kan vara envis som synden. Precis som jag… Ganska ofta är det en utmaning att få dig att göra saker som du inte vill. Samtidigt som det är frustrerande är det ofta svårt att hålla sig för skratt då du så tydligt visar vad du vill och inte vill. Men du ska veta att det bara är jag, som med ålderns rätt får friheten att själv bestämma vad jag vill göra. Du får allt vänta tills du blir pensionär…

Vi har varit på avancerad ledarhundskurs i Fristad från söndag till onsdag den här veckan. Med på kursen, som förutom min Jimmy också innefattade sju andra duktiga ledarhundar, var två duktiga hundinstruktörer som såg till att vi fick jobba hårt. På söndagen tränade vi mycket lydnad, vilket är din paradgren. Där fick du verkligen glänsa. Får du vänta för länge på din tur, lägger du dig på ryggen med magen i vädret och visar på så sätt att du vill något annat än vänta. Du är suverän på inkallningar när du springer lös i skogen. Det behövs inga visselpipor eller rastklockor, nej, du har full koll på vart jag går och håller dig i närheten. Är jag osäker behöver jag bara fråga ”Var är lille Jimmy?” så sluter du upp på min vänstra sida. En av instruktörerna frågade mig om jag tävlade i lydnad med dig, ett betyg så gott som något, tyckte vi. Vi tävlar ju bara med oss själva…

På måndagen åkte vi ut till skogen och gick en cirka åtta kilometer lång promenad i oländig terräng. Den promenaden krävde mycket av både hundarna och förarna. Vi var ordentligt trötta på kvällen, både du och jag. När tisdagen kom skulle vi träna kanthållning i selen och ta oss förbi hinder som stod i vägen. Jag vet inte om du kände av att din 69-åriga matte var lite sliten, men du tvärvägrade så som bara du kan. Ställde dig på sniskan och gick inte att flytta. Så gör du ibland när du tycker någon vägsträcka är tråkig och det är alltid en utmaning att få igång dig igen. Försökte med lock och pock, med bus i rösten, men nej, du tänkte sannerligen inte gå. Alla andra stod och väntade på oss, men du hade bestämt dig: ”Jag tänker inte gå idag”. Slutligen kom en av instruktörerna fram och gav dig en ordentlig reprimand. Sedan gick du som en klocka, resten av vägen. Visserligen sneglandes på instruktören, men ändå. Underbara, envisa, egensinniga och ljuvliga hund!

På onsdagen blev det roligt igen. Då hade vi lydnad på stan, vilket bland annat innefattade att gå fot utan koppel över ett torg, inkallning över torget med störning i form av mat på marken och en boll som studsade. Det gjorde du bra, även om matbiten ändå lockade. Du är ju en labrador…

Dagen avslutades med att samtliga hundar placerades i en hög mitt på torget, utan att vara kopplade, med kommandot ”Stanna kvar”. Sedan gick förarna ifrån och kallade in hundarna en och en, medan de andra skulle stanna. En extra dimension på övningen blev det på grund av den publik som spontant stannat runt torget för att se vad som försiggick där.Även detta moment klarade du alldeles utmärkt!

Väl hemkomna på torsdagen, sov du hela dagen. Det gjorde din matte också.

Hemma i vardagen igen tar vi oss an våra långa promenader och tränar lite apportering som du också är helt suverän på. Ingen kan som du hålla ordning på ditt eget koppel, min käpp eller andra saker som du upplever att jag tappar. Det blev många skratt på kursen när du uppvisade dessa talanger. Speciellt jubel blev det när du missförstod och plockade upp en av de andra deltagarnas käpp och kom och överlämnade den till mig.

Du kan verkligen hålla mig igång, min älskade hund. Så länge jag har något spring kvar i mina gamla ben, tänker jag dela min energi med dig. För du är inte enbart min syn utan även mitt största intresse och mitt lilla charmtroll. Livet skulle bli så innehållslöst utan dig…

…och ändå inte vara, det ska den här texten handla om.

När jag förlorade synen för några år sedan skrev jag mycket om att jag inte var särskilt rädd för mörkret. Rädslan bestod i att bli utanför i sociala sammanhang och att bli ensam. Likt en guldfisk i en glaskupa utan hörn eller fasta punkter i tillvaron. Simmandes runt, runt i förhoppningen att någon skulle knacka på och säga: ”Här är jag och jag ser dig, även om du inte ser mig”.

Min rädsla var befogad. Då jag inte längre kan avläsa kroppsspråk och inte få ögonkontakt med folk känns det ofta som jag befinner mig i ett vacuum.

De som känner mig väl behandlar mig oftast som vilken annan person som helst, tack och lov. Det är i nya bekantskaper svårigheterna uppstår. Ganska ofta händer det att folk inte ens berättar att de befinner sig i min trädgård och ibland talar de om vem det är som är där. Sedan blir det liksom tyst, eller så frågar man efter maken. Som om det skulle vara fel på min hjärna bara för att jag inte kan se…

I umgänget med nya bekantskaper sitter jag oftast tyst. Blir liksom inte så ofta tilltalad. Eftersom jag är blind måste jag ju ha ett tråkigt liv och därmed inte ha något intressant att tillföra diskussionen. Jag räknas liksom inte…

Ibland händer det att jag får lite frågor om min ledarhund. När jag pratat en liten stund om honom, vilket alltid är roligt, dör samtalet ut. Då har man inte mer att prata med mig om och jag förpassas till min bubbla igen.

Ibland händer det att folk pratar över huvudet på mig. Om jag besöker en butik och har en seende person med mig, tilltalar man mitt sällskap. Som om jag inte skulle kunna vara kapabel att svara på frågor själv. Då blir jag heligt förbannad och går därifrån.

Jag är väl medveten om att många med funktionshinder av olika slag, behandlas som luft och mindre vetande. Hur många rullstolsburna har inte upplevt att folk pratar med den som kör rullstolen? Trots att det kanske är benen som inte fungerar, förutsätter man att det är huvudet det är fel på. Samma sak upplever säkert den som är hörselskadad. Det gör mig bedrövad att många är så inskränkta. Tala om utanförskap och diskriminering!

Numera trivs jag bäst med riktigt goda och nära vänner som accepterar mig som den jag är. Jag trivs riktigt bra tillsammans med andra synskadade då vi liksom träffas på lika villkor. Alla pratar med alla och ingen behöver vara orolig att avbryta någon på grund av att man inte kan avläsa kroppsspråk eller få ögonkontakt. Det är liksom lika för alla och då går det fint att hitta intressanta samtalsämnen. Då kan jag känna att även jag har något att tillföra i sammanhanget.

Om det är svårt att föreställa sig hur det verkligen känns att sitta i ett sällskap och behandlas som en mindre vetande, föreslår jag att du binder för ögonen, eller provar att blunda en timme för att visualisera hur det är. Men det tror jag inte du vågar…

Min fina ledarhund finns nästan alltid vid min sida. Han är en stor glädje för mig. Han hjälper mig i mitt dagliga liv men kan förstås inte göra något åt att jag ofta känner mig förbisedd.

Jag är sannerligen inte ensam om att känna mig osedd. Det är ganska vanligt bland synskadade. Men bara för att det är vanligt kan jag inte acceptera att det är så.

Du ser mig, men jag ser inte dig. Jag syns, men finns ändå inte…

Illustrationsbilden är från prova-på-dag arrangerad av SRF Kristianstad-Bromölla där scouter från Jamboreen fick prova på hur det kan vara att ha synnedsättning. På bilden är det två tjejer som provar glasögon som simulerar olika sorters synbortfall. (foto: Jan-Eric Boo)

…har de lämnat efter sig djupa avtryck på vår jord. Spår som inte suddas ut av väder och vind och som inte försvinner med tiden. Spåren finns för evigt kvar i oss som kommer efter dem som gick före.

Ju äldre man blir desto fler spår har samlats omkring oss och vi tänker då och då på alla dem som inte trampar här längre. Om min far hade fått leva hade han idag fyllt 100 år. Men cancern tog honom vid 52 års ålder. Då hade hans skor i storlek 38 vandrat färdigt här. Mor dog endast 63 år gammal i hjärtinfarkt. Då hade hennes skor, även de i storlek 38 trampat färdigt. Det är med andra ord länge sedan jag förlorade mina båda föräldrar. Endast deras fotavtryck finns kvar.

Ibland funderar jag på om livet blev som ni tänkte er och drömde om. Vad önskade ni er av framtiden när ni var unga? Var det bättre förr eller funderade ni mycket över hur livet skulle bli? Det är frågor jag skulle vilja ställa till er om ni fortfarande fanns kvar här. Kanske var tillvaron mer okomplicerad förr och ni kanske hade förmågan att leva i nuet och fånga dagen på ett enkelt sätt, vad vet jag?

Mina egna skor, i storlek 36, vandrar för fullt omkring här, tillsammans med fyra tassar i labradorstorlek. Jag tillhör en ganska bortskämd och priviligierad generation. Född på 1950-talet har jag inte haft så mycket att bekymra mig om genom livet. Jag har inte upplevt några krig, ännu, inte gått hungrig och egentligen inte saknat något. Jag har alltid varit frisk, förutom att jag förlorade synen, alltid haft ett arbete att gå till och haft ett lyckligt äktenskap som så småningom genererade min son. Ändå är det svårt att inte hela tiden önska sig ett bättre liv. Högre pension, mer stöd från samhället på grund av mitt synbortfall, ett tryggare land utan skenande kriminalitet och en bättre äldreomsorg. Jag undrar i mitt stilla sinne om min generation helt enkelt har haft det för bra.

Kanske ligger det i människans natur att aldrig vara nöjd. Att hela tiden sträva mot något nytt, något bättre. Att aldrig få nog, liksom.

Jag undrar hur nästa och kommande generationer tänker. Om de också springer omkring i sina skor och jagar en bättre tillvaro? Har ni samma längtan och samma strävan i stegen som vi och våra förfäder hade? Kämpar ni också i motvind ibland, då ni tar ett steg framåt och två tillbaka?

När stegen har tystnat finns bara ekot kvar. I spåren efter mina förfäder lever minnet. Medan vi fortfarande går vår korta tid på jorden har vi chansen att påverka vad vi vill lämna efter oss när vandringen är över. Vi kan ännu styra hur våra fotavtryck ska se ut. Hur vi vill bli ihågkomna när våra steg har tystnat.

Låt oss därför tänka på vad vi trampar på. Låt oss göra mjuka, välformade spår av vänlighet och kärlek i sanden. När stegen har tystnat är det nämligen för sent…  

Någonstans långt bak i mitt synminne lever du kvar. Jag kan, med lite ansträngning, visualisera dig så här i midsommartid. Den fantastiska färgskalan av diverse prunkande växtlighet som till exempel vallmo, prästkragar, lupiner ja, jag kan till och med föreställa mig det magiska ljuset som dränker fältet så här på årets ljusaste dag.

Det är nu jag antingen kan välja att känna en stor sorg över allt det vackra jag inte kan se. Men jag tänker välja att vara tacksam för alla år jag sett. Alla har inte haft den turen.

Vi närmar oss midsommarafton. För min del är det nog det mest svenska vi har. En helg som jag helst inte vill fira utomlands då jag alltid saknar Sverige kring midsommar. Numera är den helgen förknippad med magiskt ljus, underbara dofter av dill, nypotatis, matjessill och jordgubbar. Den är också starkt förknippad med goda vänner, trevliga samtal och, förhoppningsvis, utevistelse. Ibland brukar jag tänka att det nog är bättre att förlora synen än hörseln. Jag kan ju fortfarande hänga med i diskussionerna, liksom. Tänk dig att sitta i ett sällskap och se dem röra på munnarna men inte höra vad de säger…

I fantasin plockar jag en vacker bukett av vilda blommor och sätter på mitt midsommarbord. En bukett av den svenska sommarens vackraste färger. Men när jag går där och plockar upptäcker jag att min sommmaräng också är full av växter som jag inte vill ha i buketten. Tistlar, maskrosor och ogräs. Då slår det mig att sommarängen är ungefär som livet i allmänhet. En blandning av vackert och fult, av ont och gott, av starkt och svagt. Vi plockar också ut de vackraste blommorna och färgerna ur livets bukett och springer snabbt vidare från det fula som sticks och gnager. Vi har också en benägenhet att i efterhand förtränga det fula och endast komma ihåg det vackra. Tur är väl det.

Djupt inne i mitt hjärta känner jag en enorm tacksamhet över att få vara med även denna midsommar. Att även i år få sortera ut det som är gott och vackert och slänga det som gör mig ledsen. Tänk att jag får vara här på denna underliga planet, sitta här och skriva mina tankar i midsommartid. Tänk att ni är så många som vill läsa dem. Tack för att ni följer!

Nu vill jag uppmana er alla att plocka en riktigt vacker och färgsprakande bukett. Både från sommarängen och från livet i allmänhet. Vi väljer själv om vi vill fokusera på det som ger livet mening eller om vi vill gräva ner oss i elände.

Ät gott, drick gott och var glad och tacksam!

Ha en underbar midsommar!

Vinden viner i knutarna, molnen hopar sig på himlen och jag hör hur sommarblommorna på uteplatsen blåser omkull i sina tunga lerkrukor. Möblerna flyttar omkring av vinden och står inte där de brukar stå. Det är maj månad och ändå inte. Det är kallt ute, mer som början av april faktiskt. Maj är, enligt min åsikt, den bästa månaden på hela året. Men i år har den inte levererat som den brukar. Ändå finns alla tecken på vår- och försommar här. Gräset växer, ljuset är fantastiskt och liljekonvaljerna är visst uppkomna. Göken letar tjoande efter en partner i år precis som alla andra år. Men inte ens hunden vill vara ute i stormen. Hans labradoröron står rakt upp i vinden och rätt som det är blir det dessutom hällregn. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss av maj…

Det är lätt att tappa sugen om man som jag är ganska väderfixerad. Krypa ihop under en filt med en halvkass ljudbok i öronen och tycka synd om sig själv. Tänka på allt man inte klarar av snarare än på det man kan. Känna sig ensam…

När jag känner så brukar det hjälpa att gå en riktigt lång runda med hunden. Inte för att det alltid är så skönt utan kanske mer för att det är något jag kan klara av. En sådan dag kan höjden av lycka vara att gå in i ett moln av syréndoft. Då måste jag stanna, försöka hitta busken och köra näsan in i blommorna. Vilken lycka!

Det duger inte att gräva ner sig med destruktiva tankar. Det blir ingenting bättre av. Men ibland är det tufft att vara jag. Ibland när jag stiger upp på morgonen tänker jag: ”Ingen syn idag heller”. Ändå är det sex år sedan den försvann och jag borde ha vant mig. Vissa dagar hjälper det inte ens att intala sig själv att det finns de som har det värre. Det är svårt att bli beroende av andra, liksom. Jag var heller inte beredd på att jag skulle bli så trött av min synförlust. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt eftersom det är ansträngande att få vardagen att fungera hjälpligt. Som grädde på moset närmar jag mig dessutom 70 år. Något jag ofta glömmer bort eftersom jag inte ser min spegelbild. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker ofta på att när jag var yngre fanns det kraft och ork till både arbete och nöjen. Men då fanns inte tiden. Nu finns tiden, men inte orken. Å andra sidan har jag nu lyxen att prioritera det roliga. Jag kan liksom välja att orka med det i första hand. Lycka!

När våren inte riktigt vill det samma som jag, kan jag välja att lägga mig en timme i den vedeldade bastun och värma upp både kropp och själ. När jag sätter mig utanför en stund för lite svalka från bastuångorna blir jag helt tagen av koltrastens vackra kvällsserenad. Han sitter högst upp i ett träd eller i en mast någonstans och förtrollar mig. Samma vackra sång varje år. Vad spelar det då för roll att det ser så eländigt ut i världen, att jag inte kan se honom eller att våren kom av sig?

Sångfågel lilla

Fortsätt att drilla!

Din sång säger mer än tusen ord!

Om gamla och unga

Tillsammans fick sjunga

Då skulle det råda fred på vår jord!

Det är påskdagen 2022 och dags att sparka igång våren. Ljuset är tillbaka och den vintertrötta solen värmer så sakteliga upp min frusna själ. Nu är det dags att öppna upp dörren för glädje och värme. Dags att gå ut och vara glad, ty det är vi skyldiga att vara, trots att det ser ut som det gör i världen. Vad är det annars för mening med att vi fick den här livhanken?

Inte fick vi den för att fylla den med hat i alla fall. Men som vi älskar att hata. Vi hatar på nätet, vi hatar regeringen, oavsett vem det är som regerar, vi hatar Putin och ryssar i allmänhet och vi hatar inflationen. Varför är det så mycket enklare att känna hat och vrede än att uppfyllas av glädje och kärlek?

Om Gud släckte en stjärna för varje gång någon hatade skulle nog himlen vara alldeles svart nu.

Det är en hård tid vi lever i. Gängkriminalitet med skjutningar varje dag i Sverige, människor som blir allt fattigare i vårt välfärdsland och med priser på drivmedel och el som nästan slår omkull en medelinkomsttagare. Förfärliga upplopp med bränder och stenkastning mot blååljuspersonal är ett resultat av ohämmat hat mot allt och alla. Allt detta hat fräter sönder våra själar och det blir emellanåt för mycket att ta in. Men när jag ställer det i relation till hur alla de människor som har flytt kriget i Ukraina har det och kommer hit med absolut ingenting, kan jag ändå se hur oerhört lyckligt lottad jag är. Det är min förbannade skyldighet att vara tacksam för allt det jag fortfarande har kvar.

När livet känns mörkt och jag börjar tappa tron på att människan är i grunden god, brukar jag tvinga mig själv att leta godhet. Då poppar det upp tankar på diverse hjälporganisationer som helt ideellt stöttar andra som lider. Till exempel gruppen ”Bromölla hjälper Ukraina” och ”Vid din sida”. Båda dessa organisationer lägger ner mycket tid och arbete för att hjälpa utsatta. Helt utan baktankar och helt utan att tjäna pengar på det. Man ställer upp enbart för glädjen att få göra något för någon annan. Är det inte det finaste man kan göra?

Nu menar jag inte att alla ska starta en hjälporganisation. Men alla kan göra något litet av givmildhet och kärlek i stället för att sprida hat. Det är oerhört givande att bry sig om någon i det lilla också. Ringa till den som är ensam och prata bort en stund, eller erbjuda hjälp där man märker att det behövs, utan att någon har bett om det. Att vara god på riktigt och inte bara snacka om godhet, är livgivande. Det kostar så lite men betyder så mycket. Man behöver sannerligen inte älska allt och alla, men man kan faktiskt välja att låta vara.

För det handlar om vilken aura vi väljer att omge oss med. Väljer vi att sprida kärlek och omtanke i stället för att gräva ner oss i hat och bitterhet, blir livet så mycket enklare att leva. Vi har precis gått igenom en flera år lång pandemi med ensamhet och isolering som följd. Jag vill hoppas och tro att vi lärt oss något av det.

Så vad säger ni om att sluta släcka stjärnor på himlen med hat och i stället öppna dörren för glädje, kärlek och omtanke?

Det lovade jag honom då, för länge sedan. Men vad vet en ännu inte 19 årig flicka om sådant? Nåja, den där lustbiten är kanske inte så svår att förstå, nej, det är när man kommer till nöden det blir svårt.

Brudklänningen hade mamma sytt, och den var ljust blå i siden och hellång. Jag minns att jag hade väldigt bestämda åsikter om hur den skulle utformas och att det gick åt flera veckor att få den, enligt mina mått mätt, alldeles perfekt. Jag ville ha en klänning som liksom bara var min och som inte liknade alla andras brudklänningar. Nöjd med resultatet blev det många timmars letande efter tillbehören. En ögonskugga som var exakt i färgen som klänningen, och så klart måste jag ha något gammalt, något nytt, något lånat och något ljusblått för att allt skulle vara perfekt.

Så stod jag där framför helfigursspegeln på min stora dag. Som alla andra unga flickor, kritiskt granskande mitt jag. Jag var så klart inte nöjd. Var inte baken för bred? Satt inte ögonen för brett isär? Så var det håret som alltid vände sig på fel håll, trots att jag varit hos frissan. Jag önskade att jag haft fylligare läppar och inte en mun som såg ut som ett streck.

När jag strålade samman med maken, som förstås inte sett klänningen innan, övertygade han mig om att jag var vacker. Trots små ekonomiska resurser blev det ett fint och minnesvärt bröllop, förvisso utan någon större lyx, men ändå.

Det är 50 år sedan i år. Om man gifter sig ung, får leva länge och ger sig fasen på att hålla ihop, ja, då blir det också många år. Guldbröllop sägs det.

Ibland får jag frågan hur man bär sig åt för att hålla ihop så länge. Jag brukar säga att ett äktenskap sannerligen inte är enbart lust, utan nöd också. Det är när nöden dyker upp man behöver uthålligheten. Många av våra vänner från förr är både skilda och omgifta. När vi har haft våra svackor har vi bitit ihop och kämpat och på något vis alltid hittat tillbaka till varandra. När det har tagit emot har jag alltid försökt dra mig till minnes vad det var jag föll för hos honom en gång och insett att det fanns kvar även om jag inte kände det just då. Frågan jag ofta ställde mig var om jag verkligen skulle vilja byta ut honom mot någon annan. Svaret blev alltid nej, och så var det bara till att ta sig igenom svackan tills lusten återkom. Så med uthållighet, överseende med varandra och mycket humor har vi kommit så här långt. Det är vi stolta och glada för, båda två, tror jag.

Eftersom jag gifte mig ung var det många som trodde att vi väntade barn. När inga barn kom började folk tjata på oss att vi skulle skaffa barn. När folk slutade tjata skaffade vi barn. Vi hade varit gifta i sju år när sonen kom. Att få barn innebar också ett hårt arbete, uthållighet och mycket lust. Precis som med ett äktenskap så lär man sig efter hand och växer med barnen, liksom.

Nu är han sedan länge vuxen. Kvar blev du och jag. Stöttandes varandra när ålderskrämporna smyger sig på. Med en genuin kärlek i botten fortsätter vi att överse med varandra med våra brister och tillkortakommanden. Egentligen var de väl just det som var meningen med det hela. Fast det fattade vi inte då när det begav sig. Efter ett helt liv har vi lärt oss vad lust och nöd egentligen innebär.

Nu står vi här, efter så många år och håller varandras händer. I vått och torrt, i lust och nöd, tills döden skiljer oss åt…

I ur och skur, i vått och torrt, finns han alltid där. Alldeles bakom mig som en skugga eller bredvid mig som en underbar ledsagare. Ständigt redo att vara till lags, följsam och fin. Om jag går någonstans och inte har honom med känner jag mig oklädd. Sitter mest och känner bredvid mig med händerna efter honom tills jag kommer på att han inte är där. Han får vara överallt i hemmet, men om jag går i badrummet får han snällt vänta utanför. Då ligger han där med framtassarna i kors och väntar på mig. Han är världsbäst på att vänta…

Bara vi som är synskadade och tar oss fram med hjälp av ledarhund förstår till fullo vad en sådan betyder. Vi blir som ler- och långhalm med våra hundar. Ledarhunden blir skillnaden mellan isolering och social samvaro. Men inte betyder hunden enbart frihet att ta sig fram och undvika hinder utan blir också vår absolut käraste vän.

Därför tar jag personligen illa vid mig när jag ibland blir nekad tillträde till restauranger med den dåliga ursäkten att någon i restaurangen kan vara hundrädd eller allergisk. Att skylla på sådant gör mig heligt förbannad. Jag undrar då om jag själv får komma in på stället utan hund, då mina kläder naturligtvis är fulla av hundhår. Eller om jag sprutat mig full av parfym, undrar jag hur man gör med sina många allergiker då? Varför kan man inte bara erkänna att man inte tycker om hundar och inte vill ha dem i sin restaurang?

Det finns de som med glädje släpper in oss och de upptäcker till sin förvåning att hunden ligger platsad och inte ens märks. Den ligger ofta under bordet eller bredvid oss vid stolen och rör sig inte ur fläcken. Det betyder att hunden släpper minimalt med hundhår och därför inte bör bli ett stort problem för en allergiker. Jag är dessutom så flexibel att om någon säger att de är superallergiska, sätter jag mig så långt ifrån som jag kan. Jag kan till och med gå där ifrån med hunden vid just det tillfället.

Jag har alltid en liten handduk med mig för att kunna torka av tassarna innan vi går in när det är blött och smutsigt ute. Detta för att vara till så lite besvär som möjligt.

Vi är alltid mer än välkomna på restaurang Casablanca i Hässleholm, men också på Hässlegårdens Golfklubb, där vi har blivit mer än vänligt bemötta. Är det inte underligt att dessa restauranger inte har hundrädda gäster eller allergiker? På Skyrups Golfklubbs restaurang är vi inte välkomna och på Hovdala slottsrestaurang blev vi erbjudna att sitta ute… Det är precis som man inte vill förstå att ledarhunden är ett måste för att kunna förflytta sig. Det är dessutom inte så trevligt att sitta ute om det spöregnar, inte ens för synskadade med ledarhundar.

Detta borde inte behöva vara ett så stort problem med tanke på att det endast finns 260 ledarhundsekipage i hela Sverige. Det behövs sannerligen en attitydförändring, men också en lag som ger ledarhundar rätt till inträde överallt. En sådan lag finns inte i Sverige idag utan endast en rekommendation om att man bör tillåta ledarhundar. Detta ”bör” ger naturligtvis utrymme för diskussioner. Vissa länder som till exempel Tyskland har en sådan lag vilket innebär att det blir olagligt att neka ledarhundar tillträde.

Min ledarhund är mina ögon. Jag behöver verkligen honom i mitt liv. Jag gör allt för honom och han gör allt för mig. De flesta hundar som utbildas till ledarhundar är labradorer. Det finns också en och annan storpudel och några schäfrar, men 95 procent är labradorer. När jag fick min hund, som är en labrador, visste jag ingenting om rasen. Efter drygt tre år har jag lärt mig mycket om just labradorer. Hur fantastiskt lättlärda, godmodiga, barnkära och alldeles underbara de är. Men också hur de älskar att äta, då menar jag allt och att de fäller en hel del. Det är en ständig kamp att hålla hans vikt, då alla ledarhundar blir kastrerade av förklarliga skäl. Han älskar som sagt att äta och är alltid utsvulten samtidigt som jag kämpar för att han ska hålla vikten. Jag är rädd om hans leder och hans välmående. Den största utmaningen är att få honom att låta bli att äta allt utomhus. När han jobbar i sin sele är det inga problem utan problemen uppstår när jag koppelrastar honom. Då är han snabb som en vessla om han hittar något.

Vi går långa rundor varje dag. I Hässleholm är vi lite kändisar. Alla vet vem vi är när vi kommer på våra promenader. Jag vill passa på och påminna om att när du ser oss ute och hunden har sin arbetssele på, är din uppgift att ignorera hunden totalt. Du får gärna prata med mig, men hunden ska du inte bry dig om alls. För det gäller att komma ihåg att även en ledarhund är till största delen en hund och vill bete sig som en sådan. Labradoren är en social hund, men får han ingen respons lugnar han sig och blir påmind om att han jobbar.

Älskade, fina, underbara hund! Jag är så tacksam att ha dig vid min sida…