Så vill jag sammanfatta året som gått. Som en påse, fylld till bredden av diverse olika karameller. Några var riktigt goda och gav mersmak, andra var mer svårsmälta och vissa var beska.

Det här blev året när de sista av mina synrester försvann. Därmed blev det också svårare än förr att själv välja vilka bitar jag ville plocka ur min påse. Samtidigt blev det mer spännande, för jag visste ju aldrig om det var något sött eller surt jag skulle få tag i.

Några av de sötaste bitarna minns jag bäst. Hur jag lärde mig talsyntesen på datorn och hittade glädjen i att skriva. Jag lyckades få en novell publicerad under året. Jag startade en blogg. Skrivandet fick fungera som mina tentakler ut mot omvärlden, genom dimman som tätnade allt mer och gjorde det omöjligt för mig att få kontakt med dig via kroppsspråket.

En annan riktigt läcker bit var när jag firade 45-årig bröllopsdag i Köpenhamn, med min älskade make.

Ytterligare en godbit var när jag blev skickad på kurs till Stockholm för att förbereda mig för att ta emot en ledarhund. Det är en lång väntan på en sådan, men den som väntar på något gott…

Andra godbitar i påsen har varit små ögonblick, väl värda att minnas. Som varma, mjuka barnbarnsarmar runt min hals, doften av nygrillat från uteköket, och diverse samkväm med goda vänner.

Det har blivit åtskilliga bastubad i den vedeldade bastun där jag suttit och filosoferat över livet och dess mening. Utan att för den skull komma till någon klarhet eller vara ens i närheten av att förstå. Vissa saker är det nog inte ens meningen att jag ska förstå.

Att lyssna på ljudböcker tillhör mitt favoritgodis. Otaliga är de historier jag har hört under året som gått. Mest har det blivit deckare och spänningsromaner, men en och annan kärlekshistoria har också upptäckts i påsen. För vad vore livet utan kärlek?

Mitt ibland de här godbitarna dök det plötsligt upp riktigt illasmakande konfekt. Några personer i min nära omgivning gick bort. Jag blev också tvungen att låta min bästa vän, min 12-åriga rottweilerflicka, få somna in. De här bitarna efterlämnade en besk eftersmak som varade länge. Det gjorde också det faktum att sommaren som gick blev den kallaste på mannaminne.

Gottepåsen har, i år precis som under mina tidigare 64 år, varit fylld av upplevelser. De söta, goda bitarna var där för att göra livet värt att levas. De sura illasmakande bitarna var där för att jag ska lära mig saker och ting. För att jag ska kunna växa som människa, bli stark, klok och bibehålla ett visst mått av ödmjukhet och tacksamhet.

Hans Alfredsson sa: ”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller den med något”.

Nu när årets påse snart är tömd hoppas jag att nästa års blir välfylld med en väl avvägd blandning av sött, salt och surt. Ögonblick av glädje, sorg och upplevelser i en salig blandning av tid som kommer och går och utgör detta ständiga mysterium som kallas livet.

I glittrande, tindrande, klara barnaögon blir jag påmind om att julen är nära nu. Önskelistan är oändligt lång från de små som ännu inte har lärt sig att man inte kan få allt man önskar sig. Förväntningarna är stora och nedräkningen till julaftonen ter sig evighetslång.

Sedan finns det de barnen vars ögon inte tindrar. I deras ögon går det bara att utläsa sorg och besvikelse. Det är de små som oroligt och genom bitter erfarenhet har fått lära sig att det inte är lönt att önska sig något eftersom det saknas pengar i familjen. Det finns fler av dessa fattiga barn i vårt land, än vi orkar med att förstå.

Ytterligare en annan kategori är de små vars ögon sedan länge har slocknat. Det är de som hela julaftonen oroligt granskar sina föräldrars personlighetsförändring, som blir alltmer påtaglig efter hand som den spetsade glöggen och ett otal snapsar konsumeras. Erfarenhetsmässigt vet dessa barn att julaftonen kommer att sluta med bråk gråt och ibland misshandel. De går där med en växande klump i magen och inväntar katastrofen som nalkas allteftersom julfirandet spårar ur.

De här barnen har inte så stora önskningar. Jag vågar påstå att de skulle vara mer än nöjda med föräldrar som väljer bort spriten under julen och firar en vit jul, i stället för att försöka köpa sina barns kärlek med mängder av julklappar.

Jag önskar att alla barn får en vit jul i år. Att alla vuxna med barn, barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig, tänker på hur djupa spår det sätter i våra små, att få sina jular förstörda av spriten.

De som kan och vill, kan tänka på julklappshjälpen och skänka något dit för de barn som inget får, tycker jag.

Alla klarar av att inte dricka något under denna högtid, för barnens skull. Att ge de små vita jular som följer dem resten av livet är väl inte för mycket begärt? Det är väl ingen som önskar att våra små ska minnas sina barndomsjular med ångest, hela livet?  Julen borde, i första hand, tillhöra barnen.

Jag önskar er alla en riktigt God Vit Jul! Ska vi vara överens om det?

Nu nalkas 2017 års jul med stormsteg. Huruvida den är signad eller inte låter jag vara osagt, men vi kan väl vara överens om att året som har förflutit mellan julen 2016 och julen 2017 på många sätt har varit en minst sagt turbulent tid?

Det känns som att världen har blivit galen under det här året, eller så är det bara jag som uppfattar den så. Varje dag matas vi med allt elände via diverse olika medier. Här hemma i Sverige stiger missnöjet och många har tappat tron på välfärdssamhället. Dagligen nås vi av rapporter om utsatta människor i vårt land, som inte får den hjälp de behöver. Det handlar om svårt sjuka människor som får sina Lss-timmar indragna, om blinda som inte får hjälp med ledsagning eller får sina handikappersättningar indragna. Regeringen tycks finna det fullt rimligt att den som är blind ska kunna klara av att jämföra priser, och med jämna mellanrum med hjälp av kvitton till försäkringskassan, kunna styrka på vilket sätt det innebär merkostnader att vara blind. I min värld är det lika korkat som att säga att barnfamiljer måste kunna styrka på vilket sätt de har merkostnader för sina barn, som berättigar till barnbidrag.

Det handlar också om våra fattigpensionärer som blir allt fler i antal för varje år som går.

Samtidigt får vi oss till livs hur det slösas med våra skattepengar av de som har förmågan att roffa åt sig. Det är kanske inte så konstigt, när jag tänker efter, att en stor del av oss är konstant förbannade? Det grämer mig att all negativ rapportering får oss att tappa framtidstron och känna oss uppgivna.

Som liten människa är det svårt att få till en förändring. Jag brukar försöka förändra genom att använda min rösträtt. Men då jag nu uppfattar samtliga partier som tämligen ointresserade av att hjälpa dem som har det svårt, och dessutom väljer att ställa grupper mot grupper, ser jag inte någon större nytta med att rösta… Det blir pest eller kolera, liksom.

Medan härliga dofter av nejlika-preparerad skinka sprider sig i mitt kök, försöker jag ändå finna någon slags julfrid. Värmer en mugg glögg och knaprar på en pepparkaka. Andas lite lugnare, låter irritationen rinna av mig. Söker i mitt undermedvetna för att, om möjligt, försöka framkalla bilden av den tiden när julen betydde som mest för mig. Innan sonen blev vuxen, innan världen var en så kall plats att vistas i, innan vi behövde ”Metoo” upprop och när jag trodde att Sverige var det bästa landet i världen. Det känns som länge sedan.

Jag filosoferar över varför vi firar jul och låter mig uppfyllas av tankar om hur oviktigt det har blivit med julklappar och oändliga mängder med julmat. Ju äldre jag blir desto mer betyder det att ha vänner som vill umgås med mig, ge mig en kram och kanske bara sitta tysta och finnas där. Att sitta i stillhet och njuta av närhet med någon jag tycker om är det viktigaste av allt.

Under året som har förflutit sedan förra julen har jag genomgått hela registret av olika känslor. Ilska, frustration, uppgivenhet, tacksamhet, ödmjukhet och kärlek.

Nu är det snart jul. Som så ofta på julen tänker jag på Ulf Lundells vackra text i ”Snart kommer änglarna att landa”. En av de vackraste texter jag vet.

Jag önskar att hela världen, denna jul, kunde präglas av lugn och fred i människoland.

Nästa vecka är det dags att hylla många hjältar i vårt land. Det sker genom en stor gala i TV en gång om året. Detta är en av mina favoritgalor. Alla dessa fantastiska människor som genom sina hjältedåd gjort den här mörka och kalla världen lite lättare att leva i. Varje gång jag har följt Svenska hjältar-galan, känner jag att det finns hopp för mänskligheten. Blir liksom fylld av tankar om att människan, trots allt elände, består till största delen av godhet. Det behöver jag verkligen bli påmind om ibland…

Det finns naturligtvis mängder av hjältar som inte uppmärksammas här. Alla dessa vardagshjältar som gör goda gärningar, utan att det märks utåt. Jag tänker bland annat på alla anhöriga som i det tysta vårdar sina sjuka nära och kära i hemmet. De gör det av kärlek men får sällan någon uppmuntran för det slit det också innebär. Tvärtom förväntar sig Försäkringskassa, landsting och kommuner att den som är anhörig ska dra det tyngsta lasset. Man utnyttjar ofta den anhöriges villkorslösa kärlek för att hålla ner omvårdnadsbehovet och därmed kostnaderna för samhället.

Jag hörde om ett äldre par, i 80-årsåldern som hade tagit hand om sin svårt handikappade, rullstolsburne son i över 50 år! Nu orkar de, av förklarliga skäl, inte ta hand om honom längre och har mycket motvilligt, bett samhället om hjälp. 50 år! De har gjort detta av kärlek, men i min värld är de riktiga hjältar.

Sedan har vi alla dem som jobbar för att djuren ska få det bättre. Alla kattjourer, och andra djurorganisationer, som är helt beroende av bidrag och ofta jobbar ideellt med sin passion för djuren som enda  drivkraft. Vilka hjältar!

Det finns många, många människor som utför hjältedåd, utan att ens tänka på det. Till exempel den som hjälpte den gamle förvirrade mannen att hitta hem med sin rollator och den som sköt till den där tjugan som den gamla tanten saknade när hon skulle betala sina få varor i kassan på Ica.  När hennes torftiga pension inte räckte till det nödvändigaste. Eller café-ägaren som satte upp en skylt att kaffet var gratis för den som inte kunde betala.

För visst är det väl så att de riktigt stora hjältarna är de som gör goda gärningar utan att berätta det för någon? De som inte ens tänker på att de gör något gott, inte förväntar sig att få något i gengäld?

Små saker, som kanske inte ens märks när de utförs, men som skulle göra tillvaron mycket torftigare om ingen brydde sig.

Jag är väl inte direkt någon hjälte. Men jag har utmanat mig själv att göra något litet för någon annan varje dag, fram till jul. Utan att berätta vad jag har gjort och utan att förvänta mig att få något tillbaka. Inte för att platsa bland hjältarna, utan för att dra mitt strå till stacken för en lite bättre värld.

Hänger du på den utmaningen?

Solen gör tappra försök att tränga igenom de blekfeta molnen på novemberhimlen. Ytterst tveksamt letar strålarna sig in genom köksfönstret och träffar min lätt böjda rygg där jag sitter vid bordet med datorn uppslagen framför mig. Det är en ganska vanlig syn numera. Inget kan skingra tankarna och ge mig samma frihet som det innebär att skriva. För min del fungerar det både som en ventil och en kanal ut mot omgivningen som jag blivit lite avskärmad ifrån. Genom skrivandet kan jag sätta ord på tankar och känslor, låta fantasin flöda och berätta mer eller mindre sanna historier…

Just idag funderar jag över jantelagen. Det här med att du inte ska tro att du är något. Eget beröm luktar illa och skryt inte och framhåll inte dig själv. De allra flesta tycker att det är oklädsamt när vi berättar för omgivningen att vi är stolta över oss själva. Då blir man lätt uppfattad som stöddig och självgod.

Den som dristar sig till att nämna att man är mallig över sina prestationer blir lätt offer för den kungliga, svenska avundsjukan. För att undvika att bli utsatt för den, förminskar vi ofta oss själva och det vi har gjort bra. Det tycker jag är synd.

Jag tror att vi har blivit lite bättre på att berömma varandra. Men samtidigt som vi säger: ”Oj vad du är fin och så fräsch du ser ut” sätter vi inte en punkt efter berömmet. I våra tankar sätter vi ett komma och därefter ”till skillnad från mig”. I vår natur ligger en benägenhet att jämföra oss med andra. Oftast till egen nackdel. I stället för att sätta en punkt när vi har berömt någon kommer det ofta en jämförelse som är ytterst ofördelaktig för oss själva. Sådana här negativa tankar har bara ett enda syfte: Att slå på oss själva.

De här tankarna började snurra i mig när jag häromdagen träffade en god vän. Hon sa ”Du ska veta att jag är djupt imponerad av dig. Hur du klarar dig utan syn och att du bloggar och skriver. Du är en riktig kämpe”. Jag hoppas verkligen inte att hon i sina tankar lade till: ”till skillnad från mig”, utan att hon satte en stor punkt efter det berömmet.

För min del betydde orden så mycket. Jag hade länge förminskat mig själv och mina prestationer och inte framhållit hur duktig jag faktiskt är! Eget beröm luktar så illa att jag inte ens kunnat ge mig själv den bekräftelsen i det tysta.

Jag tror jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du är den enda du säkert vet att du ska ha som livskamrat för resten av livet.

Om du inte klarar av att vara stolt över dig själv, känna dig duktig, skryta lite om dig själv, vara lite egenkär, hur ska du då kunna berömma någon annan utan att jämföra med dig själv? Från och med nu ska jag börja sätta punkt när jag har berömt någon annan och inte hänga på en bisats med självförminskande tankar efteråt.

I slutändan är det ett faktum: Tycker du inte om dig själv, gör ingen annan det heller.

Jag är uppfostrad med att man kan allt bara man vill. Jag tror att det är därför jag mycket sällan ger upp när jag har föresatt mig att jag ska lära mig något nytt.

Jag är som en sådan där rysk docka ni vet, med rund botten. Om man petar omkull mig, reser jag mig lika snabbt igen och försöker på nytt. Det ska gå. Bara för att jag vill det.

I vissa fall har jag, med en dåres envishet, försökt så länge, att jag tyckt att det varit för sent att ge upp…

Som den gången jag bestämde mig för att lära mig spela golf. Sagt och gjort, jag inköpte ett superfint damset med golfklubbor, bokade in åtskilliga golflektioner och tillbringade timmavis på rangen för att lära mig hantera klubbor och bollar. Det var bara en sak jag missade i min iver att bli en duktig golfspelare: Jag saknar bollsinne.

Det tog tio år av hårt slit på golfbanan mot målet 36 i handicap, innan jag började inse att golf nog inte var något för mig. Efter så många år tyckte jag att det var för sent att ge upp, då allt slit ju då skulle ha varit till ingen nytta.

Samma sak inträffade för många år sedan när jag anmälde mig till en jazzbalett kurs i Malmö. Vackra, tajta trikåer inköptes tillsammans med, för ändamålet, fotriktiga balettskor.  Trots att jag inte är den smidiga, gymnastiska typen, kämpade jag mig genom lektionerna i Lennart Rydbergs studio. Det skulle gå! Bara för att jag ville det. En dag kallade Lennart Rydberg (och ja, Lennart är bror till Eva Rydberg) på mig efter avslutad lektion.

Han mönstrade mig uppifrån och ned och sa: ”Jag förstår inte hur en sådan liten tjej som du kan låta så oerhört mycket när du landar på golvet”. Han rådde mig att inhandla ett par step-skor i stället. För steppa passade mig perfekt, sa han. Då behövde man inte vara smidig och vig utan det räckte med att vara lätt i kroppen. Så slutade min karriär som jazzbalettdansös och några step-skor inköptes aldrig…

Åtskilliga är de gånger när jag trott att min vilja kan försätta berg. När jag har haft svårt att inse mina begränsningar och hellre brutit armar och ben av mig, än gett upp. Jag förstår att detta kan vara både en styrka och en svaghet. Att sätta lagom press på sig själv är nog att föredra, men det där ordet ”lagom” lär jag mig aldrig.

Förra julen fick jag en dator med talsyntes. Då var jag genast där igen. Jag ville lära mig allt på en gång. Fort skulle det gå. Det fanns så mycket jag ville skriva och jag kan ju allt, bara jag vill.

Mycket har jag lärt mig och mycket har jag skrivit. Ändå känner jag mig inte nöjd med mina prestationer. Frågan jag brottas med är: Är det okej att ge upp och vara nöjd, även om jag inte har nått de mål jag satte upp? Är det okej att vara nöjd eller är det, efter så många månaders hårt arbete, för sent att ge upp?

Som ett lokomotiv, fokuserad framåt, mot bestämda mål, som på räls. Så har livet oftast sett ut för mig, som för så många andra. Som en raksträcka på motorvägen, där jag kört i så hög hastighet att jag ibland drabbats av fartblindhet. Rakt fram, även där jag borde ha svängt, när resan var ingenting utan målet var allt. Utan någon som helst eftertanke.

Ibland har det varit andra som har drivit mig framåt. Oftast har det varit jag själv. Någon gång har jag rusat på av ren vilja, vid andra tillfällen har ett inre raseri fungerat som drivmedel. Oavsett vilket har det oftast resulterat i att jag tappat vad som är viktigt här i livet. För de riktigt stora ögonblicken inträffar oftast när vi bromsar in lite. Ändå är det så svårt att hålla ner hastigheten. För de flesta behöver det hända något för att vi ska bromsa in eller vända.

Emellanåt har det kostat på att inse att jag är på fel väg. Då har det varit förenat med smärta att vända och leta upp rätt avtagsväg. Men varje gång jag har gjort mig besväret har jag vuxit som människa.

När jag började tappa synen för två år sedan satte jag av i full karriär, framåt. Jag ville hinna så mycket som möjligt innan jag blev helt blind. Problemet var bara att jag rusade iväg, den här gången utan mål. Att driva framåt i hög hastighet på en vägsträcka som jag inte visste vart den ledde var något nytt för mig. Som att kasta sig in i något okänt, flacka omkring, störta mot, ja, vadå? Ovissheten?

Hur många är det inte som rusar på i en rasande fart för att slippa känna efter hur man verkligen mår? Jag menar innerst inne? Visst är det enklare att slå dövörat till än att stanna upp och titta på sig själv? Det kostar på att hålla hög hastighet på livets väg och inom mig skriker den inre GPS:en: ”Gör en laglig U-sväng”! Någonstans, i min iver att så snabbt som möjligt, komma framåt, med raseriet som drivkraft, glömde jag någon.

Nu är det åter ett sådant tillfälle i livet när jag behöver vända för att hitta rätt. Jag vet att det kostar på, det gör det alltid. För min del handlar det om att hitta den avfarten jag körde förbi för två år sedan. För där någonstans, bakom all ilska, tappade jag bort en rädd och ledsen liten flicka.

Henne behöver jag plocka upp och ta med mig på en färd där resan är allt och målet ingenting.

…håller inte av dig….

Du är en sådan där energitjuv som alla säger att man ska göra sig av med. Fortare än kvickt.

Du får mig att känna mig oduglig, matt och initiativlös. Du matar mig med  passivitet och mörka tankar. Får mig att känna att jag inget är värd och att jag inte klarar av någonting. Ger mig lust att bara dra något gammalt över mig och sova. Du är verkligen ingen ”igångsättare” inför nya projekt jag vill genomföra. Du ser till att  jag tappar sugen redan innan   jag ens har försökt. Låter mig gå kvar i villfarelsen  att inget spelar någon roll.

När jag är med dig känner jag mig gammal, ful och förbrukad….

Mina promenader blir dryga och tråkiga tillsammans med dig. Du utstrålar ingen värme – bara kyla. Jag fryser till is  i din närhet.

Trots att vi har känt varandra länge, är jag  inte förtrolig med dig. Tvärtom sluter jag mig när du är i närheten.

Jag vet att du är omtyckt och älskad av många. Det finns sådana tokstollar som till och med finner dina mörka sidor spännande. Det gör inte jag. Men alla kan väl inte älska alla här i världen?

Eftersom du inte, på något vis, berikar mitt liv, förstår jag inte vad jag ska med dig till.

Ändå kan jag inte  göra mig av med dig, även om jag skulle vilja det. Livet skulle bli lite torftigt om jag inte hade dig. Du har ju liksom alltid funnits där. I hela 64 år!

Visserligen finns det tolv av dig på dussinet. Ändå kan jag inte välja bort dig och ta någon av de andra elva – fast jag skulle vilja det.

Så fort du visar ditt fula tryne börjar jag längta efter första advent och julen. Du är anledningen till varför  det stora självbedrägeriet får fäste i mig. Du triggar igång tankar om  verklighetsflykt. Du kan konsten att hindra mig från att leva här och nu och ta en dag i sänder.

Åh, vad jag älskar att hata dig, NOVEMBER!

När jag var en liten flicka trodde jag att regnet var änglarnas tårar. Det tror jag fortfarande.

Änglarna har all anledning att vara ledsna över hur vi människor beter oss mot varandra. Hur vi ständigt, både medvetet och omedvetet, utsätter varandra för olika former av kränkningar. Mobbing, fysisk och psykisk  misshandel, rån, stöld och sexuella trakasserier, är bara några exempel.

Nyligen har de sociala medierna fyllts av ett slags solidaritet mellan kvinnor i form av kampanjen ”Me to”. Samtidigt har vi i olika kanaler fått oss till livs ständiga anklagelser om manliga kändisar som utnyttjat sin berömmelse som en ursäkt för att bete sig som svin.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför det känns som att var och varannan kvinna numera utsätts för ständiga kränkningar. Har männen totalt tappat ”känslan för feeling” eller är det vi kvinnor som är lättkränkta och vill placera oss i facket ”offer”.

Varför har gränserna i det sociala samspelet mellan män och kvinnor suddats ut? Vilken roll spelar alkohol och andra berusningsmedel för att det har blivit så??

Med dessa frågor uttalade, är jag väl medveten om att jag kommer att få en hop av medsystrar, efter mig. Det är nämligen så här: Det är ingen som tafsar på mig. Jag har aldrig känt mig sexuellt trakasserad eller utnyttjad. Om det beror på att jag själv tagit hand om situationer där ”tafsande” förekommit, eller det är något annat som gör att jag inte känner mig kränkt, vet jag inte. Det kanske är så att gränssättningarna är individuella…

Min uppfattning är emellertid  att en man förstår ett tydligt ”nej”, och om inte, brukar en välriktad flatlusing förtydliga vad jag menar. De flesta män är, enligt min åsikt, goda. Eller så har jag helt sonika haft turen att träffa på goda min under mitt liv.

Självklart har jag också varit ung och utsatt. Men när jag var ung fanns det inte något som hette gruppvåldtäkter. De närmanden jag utsattes för var alltid av den arten att   jag hanterade dem själv. Jag lider med dagens unga kvinnor, för hur ska de kunna värja sig när de blir antastade av en hel grupp unga män? Det känns som att antalet knölar har ökat explosionsartat sedan jag var ung. Kan det verkligen vara så? Det känns ganska skönt att i skydd av min ålder vara säker på att killgängen numera bara är ute efter handväskan…

Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra att de kvinnor som har blivit utnyttjade, verkligen pratar om det. Det är viktigt! Samtidigt har jag, som kvinna, väldigt svårt att ta en annan kvinna på allvar när hon säger att hon inte visste att hon blev utnyttjad, förrän den här Me to-kampanjen drog igång. Jag kan garantera er att om jag hade blivit sexuellt utnyttjad, hade jag vetat om det, utan några kampanjer.

Med detta sagt, tycker jag att det är på sin plats att starta en kampanj mot alla former av kränkningar. En kampanj som inte är könsbunden och som inte framställer oss kvinnor som ständiga offer.

Jag är oerhört trött på  att det alltid ska vara  en ständig kamp mellan män och kvinnor. Varför måste det vara vi mot dem, när det faktiskt är vi alla tillsammans som kan göra skillnad?

Nyligen hemkommen från en fyra dagar lång ledarhundskurs i Almåsa utanför Stockholm, är jag mer övertygad än någonsin: En ledarhund kommer att väsentligt förbättra min vardag och ge en bättre livskvalitet.

Jag har tillbringat några härliga dagar tillsammans med fyra instruktörer och deras sju ledarhundar. Samtliga hundar befann sig i slutet av sin utbildning, och några skulle snart göra sina slutprov, för att sedan kunna placeras ut till lämpliga hundförare. Dagarna var fyllda av såväl teoretiska lektioner som praktiska övningar med många skratt. Jag fick tillfälle att prova på olika sorters hundar, alla med olika personligheter och drivkrafter. En del var arbetsvilliga och ivriga, andra var lite slöare och mer godmodiga.

Vi var sju deltagare som fick gott om tid att prova, ställa alla frågor vi hade och testa att gå en hinderbana med olika hundar. Vi fick också prova att ”mörkerköra” med dem. För mig, som ser ljus och mörker, var det ett ypperligt tillfälle att verkligen öva upp tilliten till en ledarhund.

Det var fyra intensiva dagar med fint väder, god mat, fantastiska instruktörer och underbara labradorer. Samtliga hundar var omkring två år gamla. Ty så lång tid tar det att utbilda en ledarhund.

Kursen avslutades med ett personligt samtal och lite utvärdering kring vilken typ av hund som skulle kunna matcha just mig och mina behov.

Vi kom fram till att jag troligen kommer att passa bäst med en pigg, arbetsvillig hund, eftersom jag är rörlig och tycker om att gå snabba promenader. Då fungerar det kanske inte så bra med en jycke som mest vill lufsa omkring… Ändå var det just en sådan hund jag föll för. Den jag tyckte bäst om, var den som passade mig sämst, nämligen Basse. Instruktörerna lät mig förstå att det är ganska vanligt att man förälskar sig i en viss hund.

Nu återstår det bara för mig att vänta igen. Jag har önskat mig en svart hane och att kunna ta emot den efter 1 april 2018. Hoppas tiden går fort… Längtar!

Under tiden tänker jag med tacksamhet på Jenny, Jennie, Laila och Bengt, som tillhandahöll sina fina hundar, Lady, Tindra, Pärlan, Nelson, Tjalle och Basse, samt en som jag glömt namnet på.

Tack för fyra oförglömliga dagar!