Det är tider nu också, men vi som är födda på 50-talet har mycket att se tillbaka på. Vi föddes under en tid när det fanns en enorm framtidstro i Sverige. Då kunde man gå direkt från skolan och skaffa sig ett jobb och fick på det sättet arbetslivserfarenhet. Ingångslönen var ofta låg eftersom man inte förväntades vara fullärd från dag ett.

Jag minns mitt första jobb. Det var på ett arkitektkontor i Malmö där jag  fick lära mig sköta företagets proppväxel. Den hade fyra inkommande linjer och tio utgående. Så småningom fick jag också ta hand om företagets handkassa och skriva maskin. Lönen var 1969 650 kronor i månaden före skatt. När skatten var betald fick jag ut 487 kronor. Fråga mig inte hur jag kan minnas det så exakt, men det gör jag. Jag fick betala hem 250 kronor och de resterande pengarna gick till min sångpedagog. När jag varit anställd i ett år stövlade jag in till min chef och ville förhandla om en löneförhöjning. När han sa nej hotade jag med att säga upp mig. Eftersom det fanns gott om jobb då föll han till föga och höjde lönen till 750 kronor. Det var en gigantisk höjning på den tiden och jag kände att jag hade vunnit en seger.

Jag säger inte att det var bättre förr. Bara att det var enklare. Tänker på all bra musik som kom under 60-talet. Hur man sparade och gnetade för att kunna köpa Beatles- och Stones-skivor till exempel. Hur man satt med rullbandspelare och försökte spela in topplistor från radion och hur man lånade varandras skivor för att spela av dem på rullband.

Jag minns filmer på bio, t.ex. Sound of music som jag såg hur många gånger som helst. Köpte skivan med originalmusiken och också ett nothäfte med musiken därifrån. Det var tider det…

Jag minns Riff, ni vet det där fyrkantiga tuggummit som smakade saltlakrits, Bugg, Nickel och violtabletter. Jag minns folkfesterna med massor av bra livemusik i Kungsparken i Malmö.

Jag minns andra saker också som inte var lika bra. När Twiggy blev en förebild och alla unga flickor ville se ut som hon. Ett skönhetsideal som fick flickor att banta ner sig till benrangel.

Jag minns när P-pillren kom och med den sexuell frigörelse. Med fasa tänker jag också på drogromantiken och snacket om peace and love…

Jag har varit med om en enorm teknisk utveckling. På gott och ont. Det började med TV:n. Sedan kom elektrisk skrivmaskin, ordbehandlare där man sparade ner sina dokument på svarta stora diskar. Ja, och sedan kom ju datorn, internet och nu AI. Var ska det sluta?

Hörde ett program där man intervjuade 20-åringar och frågan gällde om de var lyckliga. Förvånansvärt många svarade att de inte var det. Men jag visste inte vad lycka var när jag var 20 år. Det är först nu när jag blivit gammal som jag kan se tillbaka och säga: ”Då var jag lycklig”. Lycka känner man inte igen förrän efteråt.

Lycka är bland mycket annat att ha fått lämna  72 midsommaraftnar bakom sig och fortfarande se fram emot nästa.

Den bästa tiden är, enligt mig, tiden innan midsommar. Då är allting så skirt och naturen har fullt upp med sitt. Tag vara på de tider som är nu, de kommer aldrig mer tillbaka.

Glad Midsommar!