Författararkiv: birgittaboo

Tankar ur stillheten

Nästan från en dag till en annan stannade världen upp. Vi människor slutade, som i ett trollslag, att jaga runt. Borta är stressen efter att prestera och vara duktiga. I detta individualistiska samhälle blev det plötsligt viktigt att börja bry sig om varandra, att ta hand om varandra. Många, många har dragit sig tillbaka med sina nära och kära, för plötsligt har vi insett hur sårbara vi är och vad som är viktigt i livet. Tänk att det skulle behövas ett Corona-virus för det!

Svårigheter är, enligt min mening, till för att vi ska lära oss något. Jag är ganska övertygad om att vi inte får fler svårigheter än vi klarar av. Kanske kommer vi att gå ur den här krisen som lite starkare och ödmjukare människor, vad vet jag? I stillheten som infann sig när alla evenemang ställdes in och i den mer eller mindre självvalda karantänen, har jag haft gott om tid att tänka. Kommit fram till att världen nog behövde sig en rejäl käftsmäll för att liksom vakna upp. Vad är det vi håller på med? Allt detta hat som sprids och var och en som bara tänker på sig själv, vad handlar det egentligen om?

Naturligtvis kommer den här pandemin som sprider sig över världen att få många negativa följder, inte minst ekonomiskt. Många företag kommer att gå omkull och arbetslösheten kanske blir gigantisk. Kanske är meningen med den här krisen att vi ska börja söka andra värden än de materialistiska? Eftersom pengar aldrig har varit direkt viktiga för mig, känns det inte som att det är ekonomin som är det värsta. Det värsta är väl ändå om många liv går till spillo? Å andra sidan är det lätt för mig att säga som inte har något jobb att förlora…

Så tänker jag på hur rutten världen har blivit. Hur var och en bara tänker på sitt. Hur ingen törs hjälpa någon som blir utsatt för ett brott av rädsla för att själv drabbas. Hur fega och flata vi har blivit. Ingen som vågar säga ifrån när barn gör fel, ingen som vågar uppfostra vare sig egna eller andras ungar. Vi har blivit så tysta…

Något överseende med varandra har vi inte heller längre. Gud nåde den som avviker från gängse normer eller inte tycker som de flesta. Kanske är meningen med den här pandemin att vi ska lära oss att acceptera att vi faktiskt inte kan förändra andra, bara oss själva.

Medan det sprakar och knastrar i vedträden i bastun inser jag att vi alla som går här på jorden, bara är små skitar i universum som är totalt hjälplösa om vi inte har varandra. Det är väl en lärdom så god som någon?

Den här tiden passar jag på att rannsaka mig själv. Lägga ner mina vapen och gilla läget. Passar på att göra sådant jag kanske inte brukar göra annars. Roliga saker, men också sådant som inte blir av när allt är som vanligt. Man kan till exempel rensa i garderoben, plantera frön och laga god mat.

Vet ni vad? Våren har inte gått i karantän! Den pågår, precis som vanligt vid den här tiden. Njut av den!

Tag också den här tiden till att landa lite i dig själv, pyssla om dig och hör av dig till dina nära och kära.

Om tillvaron blir mycket tråkig så kom ihåg att människan mår bra av att ha tråkigt ibland. Annars märker hon inte heller när det blir roligt.

Ur stillheten kommer tankarna och visst känns det nyttigt att kunna ta sig tid att lyssna inåt i denna stressiga värld. Unna dig att njuta av stillheten!

Lucky you, lucky you!

Är du en vinnarskalle? Den där ständigt tävlande sorten som alltid måste vara bäst på allt? Som inte tycker att ansträngningar är värda besväret om det inte finns ett tävlingsmoment i dem?

Att tävla med andra har aldrig fungerat som en drivkraft för mig. Det var nog därför jag aldrig blev någon bra golfspelare. Jag struntade fullkomligt i om jag vann eller inte. Tyckte bara det var skönt att gå i naturen och slå på en boll.

Jag är ganska tråkig att spela spel med också. Faktum är att det gör mig detsamma om jag vinner eller förlorar. Jag spelar för att det är roligt. Men bara för att jag inte är någon tävlingsmänniska, betyder det inte att jag saknar drivkraft. Att utmana mig själv och försöka bli bättre och bättre på olika saker kan vara minst lika berikande som att vinna i ett spel eller i en golftävling. Jag tävlar ständigt med mig själv… Söker efter möjligheter att förkovra mig på att skriva och att lära mig hantera nya appar på min Iphone. Ibland händer det att jag försöker slå mitt eget personliga rekord på sträckorna jag går med min ledarhund. Eftersom han är så följsam, ökar han takten när jag gör det. Vilken lycka att kunna utbrista: ”Ja, vi vann”.

Att tävla om att vara bäst är väl okej. Men sedan finns det de som tävlar i elände. Ni vet, Den som är sjukast, den som har det värst, vinner. Det är en tävling jag sannerligen inte ställer upp på. Inte mot mig själv heller. Kommer ni ihåg den gamla sketchen med Monthy Python? Några gamla gubbar som satt och tävlade om vem som hade haft den fattigaste och värsta uppväxten. När den ene gubben beklagade sig över att han som barn fick stiga upp fem på morgonen och börja jobba, kontrade de andra med att ha haft det mycket värre: ”Lucky you, lucky you! Jag fick stiga upp och jobba innan jag hade gått och lagt mig!”

Det händer då och då att jag hör gamla människor vältra sig i elände och tävla med varandra om vem som är sjukast. Ibland när jag träffar många synskadade upplever jag att det förekommer ett tyst tävlande om vem som ser sämst. Då kan det låta så här:

”Hur mycket ser du?”

”Jag ser ljus och mörker.”

Då ligger det liksom i luften: ”Lucky you, lucky you! Så bra ser inte jag”.

Som om det på något vis skulle fungera som en tröst för mig, eller som om jag skulle känna mig lyckligt lottad. Man kan aldrig jämföra sin synskada med någon annans. Det är så mycket som spelar in. Det finns de som ser riktigt bra fläckvis, men som har stora synfältsbortfall vilket i sin tur gör den personen svårt synskadad i vissa situationer, men inte i andra. Man kan inte säga att den ena har det värre än den andra. Ibland hör jag också andra synskadade ha synpunkter på någon som fått beviljat ledarhund. Då hör man ”Hur kan den och den få ledarhund som ser så bra?”

Då ingen av oss synskadade, mig veterligt, Är ögonläkare, tycker jag det är på sin plats att hålla tyst om sådana åsikter. Jag tror att var och en har sina svårigheter utifrån sitt synbortfall.

I stället för att ifrågasätta andra och sträva efter att ha det värst, tycker jag det vore mer inspirerande om vi kunde stötta och hjälpa varandra med tips och råd för att uppnå en bra livskvalité. Ofta är det också så, men inte alltid.

Livet går inte ut på att vara bäst! Det går inte heller ut på att ha det värst” Vi går en sådan kort tid på jorden. Låt oss vara snälla mot varandra, tävla med oss själva och utbrista ”Lucky you, lucky you som får vara med en dag till och uppleva när den högre makten hänger upp solen den här morgonen också…”

OM RÄDSLAN FÅR STYRA

Rädsla är inte något bra drivmedel för våra liv. Den får oss att tveka, hacka och pusta ungefär som motorn i en bil som blivit tankad med fel bensin. Det går kanske att köra ändå, men det blir ingen jämn och trevlig färd.

Det finns många där ute som i hög grad har låtit rädslan styra över deras liv. Jag hör inte till dem. Jag vill inte påstå att jag är extremt modig, men jag är heller ingen fegis. Åtskilliga gånger under livet har jag tvingat mig själv att möta mina rädslor. Se skräcken i vitögat och vägrat vika mig.

Rädslorna har infunnit sig med jämna mellanrum under åren. Först infann den sig när jag i skolåldern, under 1960.talet, hade svårt att ”passa in”.

Jag älskade nämligen klassisk musik, vilket var mycket ovanligt på 60-talet. Då var det ju Beatles och Rolling Stones och den nya musikeran som gällde. Till en början blev jag retad. Men jag hade en vacker sångröst som ledde till att jag blev uppmärksammad i musiksammanhang som revyer och som solist i kyrkorna. En underbar musiklärare uppmuntrade och peppade mig att sjunga. Jag vägrade vika mig för dem som kallade mig ”Mozart” och fortsatte sjunga min musik. Visst var jag rädd ibland, men någonstans var jag stark nog att stå emot. Det ledde till att den annalkande mobbingen från mina klasskamrater kom av sig.

Att stå emot mina rädslor och se dem som utmaningar var nog det som oftast drev mig framåt. Hur ofta har jag inte tänkt: ”Vad är det värsta som kan hända?” Kommit fram till att jag nog inte kommer att dö av det och försökt ändå…

Jag var rädd för att föda och uppfostra barn. Trots det har jag en son som lärde mig en hel del om livet. Både bra och dåliga saker. Jag vågade ligga i tält, ensam med honom på campingplats, trots att många kvinnor sa att de aldrig skulle våga det. Jag slutade ett fast jobb som jag haft i 20 år för att göra något annat. Jag började studera när jag var 55 år gammal trots att många kraxade om att jag inte skulle klara av att börja läsa i den åldern. Jag gick ut som kursetta med högsta betyg i alla ämnen från undersköterskeutbildningen. Bara för att jag vågade. Kanske fanns det också en önskan att visa alla dem som sa att jag inte skulle klara det.

Sedan unga år har jag gått var jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Jag har alltid känt mig fri om jag bara har kunnat bemästra mina rädslor.

När jag tappade synen blev jag rädd på riktigt. Jag menar skiträdd! Det kändes som att detta var en rädsla som jag inte kunde bemästra, liksom. Jag kunde inte se den rädslan i vitögat när stora delar av min identitet gick förlorade. Jobbet försvann, körkortet, några vänner och min frihet. Jag levde varje dag i skräck över att inte kunna klara mig själv. Det spelar ingen roll hur kaxig jag varit tidigare i livet, att inte vara självständig skrämmer skiten ur mig. Jag kämpar varje dag för att klara så mycket som möjligt utan att behöva be om hjälp. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Jag försöker att inte vika ner mig nu heller.

En annan rädsla som slagit klorna i mig är att inte känna sig trygg. Som äldre, gravt synskadad kvinna, är jag väl medveten om att jag är ett lovligt byte för kriminella. Jag kan inte som andra undvika faror, eller springa ifrån hotande situationer, vilket får mig att känna mig otrygg. Föreställ dig att det smäller i grannhuset och du har inte en chans att lokalisera varifrån smällen kom. Föreställ dig sedan att du inte har någon att fråga, utan är ensam hemma. Paniken när du inte vet om det sprängdes i ditt hus eller i grannhuset och rädslan att inte kunna ta dig ut snabbt om det visade sig vara i grannlägenheten det sprängdes…

Det spelar ingen roll hur många mer eller mindre friserade trygghetsmätningar du sticker upp under näsan på mig, eller hur ofta jag hör vissa politiker säga att Sverige aldrig har varit tryggare. Jag känner mig rädd och otrygg och det är min känsla. I min värld kan en känsla aldrig vara fel…

Just nu är jag tankad med fel drivmedel, vilket begränsar mig i livet. Jag skulle till exempel gärna vilja träna ”mörkerkörning” med min ledarhund. Men det förutsätter att jag vågar gå ut ensam på kvällen med honom. Rädslan och otryggheten gör att jag avstår. Jag är inte heller trygg med att skicka hem en ensam kvinnlig bekant som varit och hälsat på mig en kväll.

Så numera blir jag begränsad av min rädsla. Jag förstår att den delvis hänger samman med mitt synbortfall, men jag märker också hur samhället har förändrats och hur kriminaliteten och våldet alltmer kryper in på den vanliga lilla människan. Jag är inte alls nöjd med den utvecklingen.

Om det onda får vinna över det goda, får vi små rädda fega varelser som inte vågar leva sina liv fullt ut. Om rädslan får styra…

OLIKA NYANSER AV GRÅTT

Så kan man väl sammanfatta november, december och så här långt in i januari. Den skånska vintern blir alltmer en färgpalett av ljusgrått, mellangrått, mörkgrått och svart om ni frågar mig.

November månad känns alltid jobbig, då man kan räkna med dis och gråväder nästan hela tiden. Men när november fortsätter in i december och januari, ja, då blir det bara för mycket. Får mig att inte vilja stiga upp ur sängen om morgnarna och inte heller stanna kvar där. Pest eller kolera, liksom…

 

Visserligen försökte jag, som alla andra, att lysa upp december själv med hjälp av adventsstjärnor, ljusstakar och slingor, men utanför fönstret var det fortfarande grått och det hjälpte föga. Nu när alla juldekorationer är nerplockade, året 2020 är igång, undrar jag om vi helt enkelt kommer att hoppa över vintern denna gång och gå direkt till våren…

Det är svårt att inte påverkas av allt det gråa när soltimmarna lyser med sin frånvaro. Jag menar, hur många ljudböcker kan man konsumera och hur många timmar kan man fly in i den vedeldade bastun? Hur mycket kan man trösta sig med god mat och fikabröd?

Jag som i grund och botten är oerhört väderfixerad har svårt att klara av gråväder så länge.

Det är i sådana perioder som det är extra svårt att känna glädje och tacksamhet i livet. Men det går inte en dag när jag inte känner hur tacksam jag är för min fina ledarhund. Han ser till att jag går ut långa rundor varje dag, antingen jag vill eller inte. Vad skulle jag gjort utan honom?

Det är fördelaktigare för oss med gråväder än med ishalka, som hindrar oss att röra oss obehindrat ute. Inget ont som inte har något gott med sig!

Förutom de långa promenaderna fyller hunden en annan viktig social funktion för mig. Han sysselsätter mig och fyller mina dagar med meningsfullt innehåll. Har jag inget annat att göra kan jag alltid kela med honom, borsta hans tänder och pyssla med pälsvård. Eller så kan vi bara busa och leka. Han är nästan alltid med mig och om jag lämnar honom hemma någon gång känner jag mig genast oklädd.

Jag tror inte att folk i allmänhet kan förstå vilken enorm resurs en ledarhund är för den som inte ser.

Så fort jag vill grotta ner mig i självömkan, tänker jag alltid på vilken tur jag haft i oturen som blev tilldelad denna fantastiska hund.

Det må vara femtio nyanser av grått ute, men mitt hjärta är fyllt av klara varma färger. Mestadels rött. Det är ju kärlekens färg. Tänk att en hund kan få mig att känna så.

Just idag, den 13:e januari, gör solen tappra försök att tränga igenom grådiset. Till och med hunden verkar uppspelt av detta och vi får passa på att vara ute riktigt mycket idag. Det lär vara en mellandag mellan regnskurarna.

Jag vill nu önska er alla en god fortsättning på 2020! Försök att hitta glädjeämnen i allt det gråa, och tänk på att vi har en lång härlig vår och sommar framför oss. Det gäller bara att hålla ut!

GOD JUL!

Det önskar vi varandra till höger och vänster i dessa tider. Ibland slänger vi ur oss de orden, nästan slentrianmässigt. Det hör liksom till vid den här tiden.

När jag önskar någon annan en god jul, önskar jag att den andre ska få en sådan jul som just den personen vill ha. En del vill ha lugn och ro på julen, andra vill ställa till med stora släktkalas. Ytterligare andra kanske sitter ensamma på julen. Det kan vara ofrivilligt, eller frivilligt. En del äldre orkar inte med något ståhej och njuter kanske av att få vara ifred. Det kan vara svårt för anhöriga att acceptera då det svider i samvetet att lämna äldre släktingar ensamma på julen. När det är jul måste man ju vara snäll, liksom.

En god jul för mig personligen, är faktiskt när jag själv väljer hur jag vill fira den. I fjor fick jag världens bästa julklapp i form av min ledarhund. Då var jag så upptagen av honom att jag knappt märkte att det blev jul. I år är jag fortfarande fullt upptagen av honom, men i år märker jag ändå att julen närmar sig. Numera har jag dock en ganska avslappnad inställning till julhelgen. Stressar liksom inte upp mig ett dugg. Det är ganska skönt. De åren är förbi när jag julstädade, lagade mängder med mat och köpte onödigt många och dyra julklappar.

Egentligen är det onödigt att hetsa upp sig för en julhelg. Tänk efter: Det handlar om tre helgdagar! Inte stressar vi upp oss på samma sätt inför påsken? Den innehåller faktiskt lika många lediga dagar…

Min goda jul kommer att innehålla firande med barnbarn (och ja, de små får julklappar), långa promenader med hunden, god mat, godis och vila tillsammans med någon jag tycker om. Serveras det bra syntolkade program på TV kan jag försöka hänga lite framför den. I annat fall lyssnar jag just nu på Vilhelm Mobergs utvandrarserie, och kan ta till ljudboken. En gammal klassiker är inte att förakta så här i jultider. Kanske sätter jag mig också och skriver lite. Känner jag mig riktigt rastlös kan jag alltid gå och lägga mig i den vedeldade bastun och på så sätt stilla kropp och sinne. Det är väl ingen dålig jul?

Naturligtvis när jag en dröm om att få vakna till ett snötäckt vinterlandskap denna julafton. Men eftersom jag bor i Skåne, får jag, precis som de senaste jularna, vara glad och tacksam för att jag får vara med ytterligare en grön jul. Min önskan får bli att det åtminstone inte regnar.

Inför det här inlägget försökte jag få min hund att posera i tomteluva för en bild. Han vägrade. Verkade nästan som han tänkte: ”Jag är en ledarhund, tomte får du vara själv”. Sedan han krängt av sig luvan och undersökt om den gick att äta, gav han mig tassen för att slippa. Så någon julhund blev det inte på det här fotot…

Jag vet att ni är många där ute som läser och följer min blogg. Det värmer mitt hjärta med alla era kommentarer och uppmuntrande hejarop. Tack för att ni är med mig!

Nu avslutar jag med att önska alla läsare, följare, och alla vänner och ovänner där ute en riktigt GOD JUL! Tag hand om er själva och varandra – det är väl ändå det julen handlar om?

DET FÅR GÅ

Det svaret fick jag av en äldre kvinna häromdagen när jag frågade hur hon mådde. Det händer ganska ofta att gamla människor svarar så när jag träffar dem. Jag skulle vilja veta vad det är som får gå. Är det minuterna, timmarna, dagarna, nätterna, veckorna, månaderna, åren eller livet?

Jag brukar inte drista mig till att fråga. Faktum är att jag inte orkar höra om diverse krämpor, mediciner, ensamhet eller sömnlöshet. A never ending story av uppgivenhet.

En del äldre människor har en aura av bitterhet runt sig. Jag känner av den så fort de kommer in i samma rum som jag. Hela atmosfären blir förpestad av självömkan vilket får mig att genast vilja fly.

Jag har funderat mycket över vad det är som gör att vissa äldre blir så uppgivna och nedstämda medan andra äldre är nöjda och tillfreds med sin situation. Kan det vara så att de som inte tycker att de har haft ett bra liv, väljer att spy ut sin besvikelse över omgivningen medan de som är nöjda med sina liv i stället väljer att försöka hitta ljusglimtar även i ålderdomen?

Jag känner en kvinna som är drygt 90 år gammal. Hon sitter i rullstol med ett kapat ben. I unga år förlorade hon hela sin familj, sin make och sina två barn, i en olycka. Trots så många sorger och svårigheter i livet är hon en fröjd att umgås med. Hon är sannerligen inte ensam. Hon bor själv och har endast hjälp av hemtjänsten. Ingen släkt och inga anhöriga finns kvar. Hon har drivkraften att själv söka sig till diverse olika samkväm och försitter aldrig en chans till en fikastund. Hon får också ganska ofta besök av sina bekanta. En glad och positiv inställning till nuet gör att man ofta stannar och pratar med henne.

En gång frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon alltid var så glad och positiv trots allt hon varit med om. Hon svarade: ”Jag har alltid försökt att ha en positiv livssyn. Livet blir inte bättre för att man gräver ned sig, det förändrar ju ingenting till det bättre.”

Att bli gammal är ingen sjukdom. Det är snarare ett tillstånd. Visst vet jag att med stigande ålder följer också risken för diverse krämpor och sjukdomar, men det tror jag gäller för alla som får leva länge.

Nu närmar sig julen igen. Jag vet att många sitter ensamma och känner sig övergivna. Förbannar i sitt innersta barn, barnbarn och övriga släktingar som aldrig tar sig tid att hälsa på.

När de sedan äntligen kommer på besök passar den äldre på att överösa dem med diverse elände. Hur ensamma de alltid är, hur sjuka och sömnlösa de är och redogör sedan noggrant för alla läkarbesök och de mediciner de äter. De säger kanske att det får gå.

Men snälla! Du som sitter så mycket ensam, kan du inte glädja dig när det äntligen kommer någon och hälsar på? Tänk om du kunde säga: ”Vad roligt att du kommer och hälsar på”, i stället för att få dina vänner och anhöriga att känna dåligt samvete…

Jag lovar dig att om du kan sprida lite glädje omkring dig är chansen att de snart kommer tillbaka igen större än om du har överöst dem med elände.

Det är nog inte så många som är över 80 år som läser det här. Men jag ska spara det här inlägget och plocka fram det som en påminnelse när jag själv har blivit gammal.

Det kan vara en god idé att påminna sig om att resten av livet inte bara får gå.

KOLL PÅ ORDEN

Det är roligt med ord. Man kan säga dem, höra dem, läsa dem och man kan skriva dem. Ibland kan man till och med sjunga dem.

Bland det roligaste jag vet är att skriva. Jag har funderat en del över varför det är så roligt och kommit fram till att det handlar mycket om att jag gör något jag har kontroll över när jag skriver. Jag har nämligen alltid varit duktig på tangentbordet. Har liksom aldrig behövt titta på tangenterna sedan jag lärde mig var de låg för många år sedan på maskinskrivningskurs. Där fick jag lära mig att hitta rätt med hjälp av en svart skärm som låg över tangenterna så det blev omöjligt att kika på dem. På väggen hängde en stor plansch med tangentbordet uppritat, så jag fick titta där och sedan känna mig fram till rätt bokstav. Det gällde bara att lära sig fingersättningen. Det spelade ingen roll att jag tappade synen, jag kunde tangentbordet i huvudet och kunde skriva i alla fall. Det är ungefär som att spela piano – man vet var tangenterna ligger. Eller som att cykla eller simma, man bara vet hur man gör, liksom

En del saker jag skriver blir riktigt bra, andra saker blir mindre bra eller rentav riktigt dåliga. Men det handlar inte om det. För min del är det den enorma tillfredsställelsen över att behärska tangentbordet och kunna spotta ur mig ett flöde av text som är poängen.

Det är så mycket man tappar kontrollen över när man förlorar synen. Nästan allt, faktiskt. Sådan kontrollförlust känns ungefär som när man drömmer att man faller och faller ner i ett stort, svart hål och inte vet var botten är. Skillnaden är bara den att jag inte kan vakna ur mardrömmen och bara inse att det var en dröm.

Folk brukade ofta säga att jag hade en vacker handstil. Kanske är det därför jag saknar möjligheten att skriva för hand. Det ger en alldeles speciell känsla att forma orden man tänker med hjälp av handen. Det slår mig ibland att jag inte heller längre kan läsa gamla brev eller dagböcker som jag skrivit i alla år. Gamla foton fungerar inte längre som ett stöd för att minnas sådant som hänt tidigare i livet. Ibland kan jag också sakna att inte kunna läsa det tryckta ordet i form av en fysisk bok. Det finns, tack och lov, ljudböcker, men jag är orolig att tappa stavningen och språket när jag aldrig ser orden. Några synskadade vänner har rått mig att lära mig punktskrift, just för att liksom känna orden inom mig. Men punktskrift är väldigt svårt och tar lång tid att lära sig. Är man, som jag, 66 år gammal, hinner jag kanske lära mig grunderna innan jag dör…

Tacka vet jag mitt älskade tangentbord. Där kan jag rafsa ner alla mina tankar och funderingar. Det gör jag nästan varje dag i form av dagboksanteckningar. Eftersom det är själva smattrandet på tangenterna som ger tillfredsställelse, gör det inget om jag inte har något att berätta om i dagboken. Det är skönt att bara få ut orden.

Vad vill jag egentligen ha sagt med det här inlägget? Jo, om jag som är blind kan skriva, kan vem som helst som har tid, ork och lust också göra det. Efter min synförlust har jag till och med varit med i tre antologier och också varit publicerad i tidningen Perspektiv. Lite då och då skriver jag också i den här bloggen.

Jag har valt att försöka fokusera på glädjen i livet. Att fortsätta försöka och att sedan lyckas, övervinner det mesta. Ibland, ärligt talat, händer det ganska ofta att jag misslyckas. Men hoppet är det sista som överger oss människor. Ni vet hur det är: Plötsligt händer det…

Alla bilder till mina blogginlägg är tagna av Jan-Eric Boo. Tack för att jag får använda dem!

EN LEDARHUNDS DAGBOK

Min matte är inte som alla andra. Hon är gravt synskadad. Förr i tiden kallade man sådana som mig för ”blindhundar”. Det är sannerligen inte jag som är blind, jag ser allt och lite till. Numera benämns jag och mina kollegor som ledarhundar. Det är mer med sanningen överensstämmande.

Att min matte inte har någon syn är, enligt mig, både bra och dåligt. Det är bra för att hon inte alltid upptäcker när jag tar egna initiativ som hon inte uppskattar. Det är dåligt för ibland skäller hon på mig när jag inte har gjort något och hon tror att jag missköter mig. I det långa loppet tror jag det jämnar ut sig i en lagom blandning av ris och ros, trots allt.

Det är inte lätt att få upp matte om morgnarna. Är husse hemma går det bättre. Han märker direkt när jag vaknar och stiger upp. Då brukar han gå ut med mig omgående. När matte är ensam med mig, brukar hon ställa in alarmet på telefonen. När den ringer har jag varit vaken ett tag och blir ”glädjefnattigg” när hon äntligen stiger upp och klappar om mig. Jag brukar tänka att hon ska låta bli klappandet och ta ut mig så att jag får mat någon gång. När det gäller min mat, är det inget man skojar om. Prick 07.30 vill jag ha min frukost. Visserligen är det samma gamla tråkiga kulor alltid, men bättre än inget.

Min matte ger mig aldrig människomat. Det tycker jag är synd. Maten de äter doftar alltid så gott. Matte säger att hundar ska äta föda som är anpassad för oss. Hon säger att det är samma sak som om hon skulle äta av min mat. Dessutom är hon rädd att jag ska bli tjock. Jag har gått upp ett och ett halvt kilo sedan maj månad i år. Det är kanske inte så konstigt, för jag har varit mycket i sommarstugan över sommaren. Där är det inhägnat och jag får springa lös på tomten. Då passade jag på att skörda där. Först tog jag deras jordgubbar, därefter vinbären. Sedan upptäckte jag att krusbären var klara – en riktig favorit. Visserligen är det taggar på den busken, men problem är ju till för att lösas. När krusbären var slut, började äpplena mogna. Först tog jag dem på marken, men sedan sa matte att de skulle plocka upp dem så att jag inte fick getingar i munnen. Det funkade ganska bra att stå på bakbenen och plocka äpplen från trädet också. Tills husse upptäckte att jag gjorde så. Lite ”trivselvikt” har väl ingen dött av, men nu säger matte att det måste bli andra bullar. Hoppas det är vetebullar hon menar, för jag älskar verkligen bröd! Lämnar de korvbröd obevakade, snor jag dem omedelbart. Men jag får vara snabb så de inte får tag i mig då…

På förmiddagen brukar vi ta dagens första runda. Hon går långt med mig, oftast i hundselen. Emellanåt låter hon mig dock gå och snusa lite i kopplet också. Då brukar jag passa på att äta sådant som jag hittar ute. Oftast märker hon inte vad jag stoppar i mig, men jag får vara försiktig, för hör hon att jag tuggar eller smaskar blir hon stingslig. Då öppnar hon gapet på mig och snor brutalt det jag tuggar på.

Vissa dagar tar husse med oss ut i skogen, och då brukar jag få springa lös och busa. När inte matte får för sig att träna inkallning och att jag ska stanna och sådant trams. Men hon blir rysligt glad när jag kommer direkt, och ibland får jag godis när jag kommer. Jag vet aldrig vilken av gångerna jag får något, så det är som att spela på en enarmad bandit: Ibland vinner man. Inte värt att chansa och strunta i henne. Dessutom blir det lite surt och vrångt om jag inte kommer….

Ibland får matte för sig att hon ska byta ut de goda leverbitarna hon brukar ha med sig som belöning. Då skivar hon morötter och lägger i en plastpåse och tar med ut. Det tycker jag är sniket. Okej, morötter i all ära, men då vill jag ha en hel som jag kan ligga och gnaga på. Jag brukar vända bort huvudet när hon har ”fel” godis med sig. Var är mina leverbitar?

Jag älskar rutiner. Helst ska varje dag se likadan ut som igår. Mat och promenader vid samma tider alltid. Jag är inte så flexibel av mig, mer som en gammal gubbe, fast jag bara är tre år gammal. Det ska vara som det alltid har varit, liksom.

Att jobba i selen är inte det roligaste jag vet. För då kräver matte total disciplin. Jag får inte snusa, inte äta något, inte kissa eller bajsa när jag har selen på. Inte heller får jag hälsa på andra människor eller hundar. Det tycker jag är svårt, för jag är en social kille, men matte är obeveklig därvid lag. Hon är på mig som en hök om jag försöker sno åt mig ett grässtrå i farten.

För ett tag sedan var det någon som sa att jag har dragit en nitlott i livet. Men det vet jag inte precis. Jag mår ganska bra av att alltid veta vad som gäller.

Matte säger att jag påminner om en katt i sättet. Jag är väldigt självständig av mig och kryper sällan upp till min matte och vill kela. Man kan väl tycka om varandra ändå, utan att ha närkontakt hela tiden…

Jag är sannerligen ingen looser, för jag är så oerhört viktig för min matte. Jag märker att hon, innerst inne är väldigt svag för mig. Hon blir glad varje morgon när hon vaknar och märker min närvaro. Inte alla hundar som har det så.

Synskadades Riksförbunds Ledarhundsverksamhet har full koll på min hälsojournal. Endast det bästa är gott nog åt mig.

Det är snart ett år sedan jag kom till min nya familj och min nya matte. Det har varit en omvälvande tid för oss båda. Dels kommer jag från Norge, och var tvungen att lära mig förstå vad matte egentligen ville när hon pratade svenska med mig, och dels var det en helt ny miljö för mig. Det har tagit lite tid för mig att knyta an och våga tycka om min nya familj. Men nu börjar jag förstå att det är här jag ska stanna och att jag kommer att få det bra. Här finns så mycket kärlek och omtanke om mig att jag känner mig trygg här. De skrattar ofta åt mig, för jag är en riktig liten slyngel ibland. Men för det mesta är jag den snällaste, duktigaste och den allra bästa vän en människa kan ha.

DEN RÖDA FILTHATTEN

Det var en underbar vårmorgon 1969 som jag såg den för första gången. Jag var på väg till skolan när jag plötsligt fick syn på den i ett skyltfönster. Den var lite slarvigt upphängd på huvudet på en blek och mager skyltdocka, som såg ut som den tidens modeideal skulle göra. Tanig och bräcklig som Twiggy. För den som inte vet vem Twiggy var, kan jag berätta att hon var en fotomodell som tog världen med storm på 60-talet. Med sin kortklippta pojkfrisyr och sina stora blå ögon blev hon snabbt en förebild för många unga flickor. Dessvärre var hon också oerhört mager, vilket fick till följd att många drömde om att bli så intill benen magra, att de var beredda att genomgå diverse mer eller mindre hälsovådliga svältkurer. Allt för att bli så lika sin förebild som möjligt. Några insjuknade i anorexia, en sjukdom som man aldrig hört talas om innan dess, men som tyvärr fortfarande existerar.

Jag såg endast den röda hatten skyltdockan i fönstret bar. Det var en filthatt av modell slokhatt och den hade ett vitt band uppe vid brättet. Jag hade sett att många unga flickor bar den typen av slokhatt den våren. Det var liksom en fluga det året. De flesta hattar jag hade sett var emellertid svarta, men efter att ha sett den här röda, önskade jag mig inget annat än den.

Jag gjorde mig ärenden förbi just det skyltfönstret nästan varje dag för att kunna stå där och drömma och föreställa mig hur fin jag skulle kunna bli om jag bara hade en sådan hatt.

Jag visste att det inte skulle bli lätt att övertala pappa, som var ensamförsörjare i familjen, att köpa en sådan onödig sak åt mig. Dels var han en mycket, även för sin tid, gammalmodig och principfast man, och dels fanns det inte pengar att lägga på ”onödig lyx”. Dessutom tyckte han att barn skulle vara barn, länge…

Det var nu jag påbörjade operation övertalning. Försökte med alla medel lirka honom runt lillfingret, sätta in stöten där han var som mest sårbar. Jag började med att vilja gå promenader tillsammans med honom, vilket i sig var fruktansvärt pinsamt. Tänk om jag skulle träffa kompisar som skulle se vilken mossig och pinsam pappa jag hade. Ve och fasa om han bestämde sig för att ha sin gubbiga skinnkeps på sig på promenaden! Men nöden har ingen lag. Jag vet inte hur många gånger jag vallade honom förbi skyltfönstret och pekade på hatten. Varje gång sa han nej. Han påpekade, helt riktigt, för mig att jag, med mina 159 centimeter i strumplästen, skulle se ut som en ”vandrande flugsvamp”, där det stora flertalet normalväxta människor endast skulle beskåda ovansidan på en jättehatt. Dessutom var den för dyr, sa han.

Jag fortsatte att bearbeta honom hela den sommaren. Alla andra hade ju en slokhatt, sa jag. ”Jag bryr mig inte om vad alla andra har” sa han. ”Du ska inte strutta omkring i en löjlig hatt. Så länge du bor hemma är det jag som bestämmer och du kan sluta tjata”.

Jag förstod så småningom att det var lönlöst. Det var år 1969 och pappa försökte på alla sätt förhindra den nya tidsandan med kvinnans frigörelse, P-pillernas intåg, flower power-eran och den revolutionerande ungdomskulturen som smög sig in över landet. Han hade två flickor, mig och min syster, som han försökte hålla under uppsikt. Var han osäker på vad han vågade tillåta oss, var det alltid enklast att säga nej. För min del blev det nästan alltid nej eftersom jag var äldst och ganska livlig.

För mig symboliserade den där fantastiska hatten det då eftersträvansvärda vuxenlivet. Det förstod min pappa, och det var en av anledningarna till att han sa nej.

”Du kan sluta tjata, du får inte hatten”, sa han, och därmed gick den drömmen i kras.

När sommaren nästan var slut, i slutet av augusti, fyllde jag 16 år. Jag hade inte önskat mig något till min födelsedag. På morgonen kom pappa och mamma in och väckte mig och gav mig ett paket i sängen. När jag öppnade det tappade jag hakan. Där låg den röda filthatten!

Jag insåg ganska snabbt att jag kanske inte skulle kunna ha den mycket under hösten. Men i min värld blev den snarare en symbol för min fars kärlek till mig. Säkerligen var hatten med på det årets sommar-REA, så han fick råd att köpa den. Poängen var inte att jag fick hatten, utan att det var HAN som hade köpt den åt mig!

Han hatade hatten och allt den stod för, men han älskade mig!

 

Hur mycket faderskärlek kan egentligen rymmas i en röd filthatt?

SEPTEMBERTANKAR

Först befinner vi oss i en värmebölja utan dess like. Det är så varmt att både jag och hunden ber om nåd. Så upptäcker jag plötsligt att jag blivit insvept som en kåldolme, i den berömda blöta och mörka filten av höst. Den kommer som en överraskning varje år. Vart tog sommaren vägen? Jag hann inte med… inte i år heller.

Jag vet att det finns många där ute som älskar hösten. De tycker att det är en vilsam period när man kan ägna sig åt andra saker än att flänga runt och träffa folk, bada och semestra. Jag hör inte till dem.

Jag blir lika förvånad varje år när skymningen börjar lägga sig redan vid 20-tiden på kvällen. Alldeles nyss var det ljust ute länge på kvällarna. Att vädret har blivit lite svalare har jag inget emot. Det är mörkret jag inte klarar av. Så har det varit i hela mitt vuxna liv. 

Eftersom jag ser ljuset, även om jag inte urskiljer något annat än mörka skuggor i detsamma, uppskattar jag dagsljuset. I mörker blir jag totalt blind, vilket innebär att jag nästan inte klarar mig alls i mörker. Därför är hösten och vintern riktigt jobbiga årstider för mig.

Varje höst tar jag till det jag brukar kalla ”Det stora självbedrägeriet”. Det är då jag börjar prata om hur mysigt det är med hösten. Då kan man läsa en bra bok, tända stearinljus, bada bastu och göra mustiga grytor. Sedan fortsätter jag med hur mysigt det ska bli med jul och hur vackert det blir ute när snön kommer och lyser upp min tillvaro. Men sanningen är att det sällan är snö eller ens speciellt kallt i min del av landet. Isgatorna som täcker våra gångbanor en stor del av vintern, när det har regnat och sedan fryser på det, pratar jag inte om. Det ingår inte i ”självbedrägeriet”.

Min bästa årstid är våren. Det är förväntningarnas tid inför den stundande sommaren. Det är då naturen väcks till liv och ljuset är livgivande både för växtlighet, människor och djur. Dessutom är det lagom varmt på våren.

Med hösten kommer alltid de dystra och vemodiga tankarna. Det slår aldrig fel, samma visa varje år. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag kommer nog aldrig att lära mig tycka om hösten. Den värsta månaden på hela året är november. Då är det varken höst eller vinter. Det är inte ens snart jul. Jag försöker nästan varje år, förhandla med min högre makt om att han ska ta bort november månad ur mitt år och ge mig två majmånader i stället. Ännu har min önskan inte hörsammats…

Den här hösten tänker jag försöka studera och lära mig att leva genom min hund. Han har ett okomplicerat förhållande till livet som jag sannerligen avundas honom ibland. Inte bryr han sig om vad det är för årstid. Inte heller bryr han sig om det är mörkt eller ljust ute. Han verkar nöjd om han får något gott att äta, får komma ut på promenad och får kärlek och omtanke. Inte vaknar han upp på morgonen och undrar hur han ska få denna dagen att gå. Jag tror inte heller att han grubblar särskilt mycket över meningen med livet eller varför han går här på jorden. För honom är det fullt tillräckligt att vakna upp på morgonen och ”bara vara hund”.

På samma sätt vill jag lära mig att inte fundera så mycket, utan bara vara nöjd med att finnas här och nu. Bara vara människa, liksom. Varför kan det inte vara gott nog?