Det är roligt med ord. Man kan säga dem, höra dem, läsa dem och man kan skriva dem. Ibland kan man till och med sjunga dem.

Bland det roligaste jag vet är att skriva. Jag har funderat en del över varför det är så roligt och kommit fram till att det handlar mycket om att jag gör något jag har kontroll över när jag skriver. Jag har nämligen alltid varit duktig på tangentbordet. Har liksom aldrig behövt titta på tangenterna sedan jag lärde mig var de låg för många år sedan på maskinskrivningskurs. Där fick jag lära mig att hitta rätt med hjälp av en svart skärm som låg över tangenterna så det blev omöjligt att kika på dem. På väggen hängde en stor plansch med tangentbordet uppritat, så jag fick titta där och sedan känna mig fram till rätt bokstav. Det gällde bara att lära sig fingersättningen. Det spelade ingen roll att jag tappade synen, jag kunde tangentbordet i huvudet och kunde skriva i alla fall. Det är ungefär som att spela piano – man vet var tangenterna ligger. Eller som att cykla eller simma, man bara vet hur man gör, liksom

En del saker jag skriver blir riktigt bra, andra saker blir mindre bra eller rentav riktigt dåliga. Men det handlar inte om det. För min del är det den enorma tillfredsställelsen över att behärska tangentbordet och kunna spotta ur mig ett flöde av text som är poängen.

Det är så mycket man tappar kontrollen över när man förlorar synen. Nästan allt, faktiskt. Sådan kontrollförlust känns ungefär som när man drömmer att man faller och faller ner i ett stort, svart hål och inte vet var botten är. Skillnaden är bara den att jag inte kan vakna ur mardrömmen och bara inse att det var en dröm.

Folk brukade ofta säga att jag hade en vacker handstil. Kanske är det därför jag saknar möjligheten att skriva för hand. Det ger en alldeles speciell känsla att forma orden man tänker med hjälp av handen. Det slår mig ibland att jag inte heller längre kan läsa gamla brev eller dagböcker som jag skrivit i alla år. Gamla foton fungerar inte längre som ett stöd för att minnas sådant som hänt tidigare i livet. Ibland kan jag också sakna att inte kunna läsa det tryckta ordet i form av en fysisk bok. Det finns, tack och lov, ljudböcker, men jag är orolig att tappa stavningen och språket när jag aldrig ser orden. Några synskadade vänner har rått mig att lära mig punktskrift, just för att liksom känna orden inom mig. Men punktskrift är väldigt svårt och tar lång tid att lära sig. Är man, som jag, 66 år gammal, hinner jag kanske lära mig grunderna innan jag dör…

Tacka vet jag mitt älskade tangentbord. Där kan jag rafsa ner alla mina tankar och funderingar. Det gör jag nästan varje dag i form av dagboksanteckningar. Eftersom det är själva smattrandet på tangenterna som ger tillfredsställelse, gör det inget om jag inte har något att berätta om i dagboken. Det är skönt att bara få ut orden.

Vad vill jag egentligen ha sagt med det här inlägget? Jo, om jag som är blind kan skriva, kan vem som helst som har tid, ork och lust också göra det. Efter min synförlust har jag till och med varit med i tre antologier och också varit publicerad i tidningen Perspektiv. Lite då och då skriver jag också i den här bloggen.

Jag har valt att försöka fokusera på glädjen i livet. Att fortsätta försöka och att sedan lyckas, övervinner det mesta. Ibland, ärligt talat, händer det ganska ofta att jag misslyckas. Men hoppet är det sista som överger oss människor. Ni vet hur det är: Plötsligt händer det…

Alla bilder till mina blogginlägg är tagna av Jan-Eric Boo. Tack för att jag får använda dem!