Min matte är inte som alla andra. Hon är gravt synskadad. Förr i tiden kallade man sådana som mig för ”blindhundar”. Det är sannerligen inte jag som är blind, jag ser allt och lite till. Numera benämns jag och mina kollegor som ledarhundar. Det är mer med sanningen överensstämmande.

Att min matte inte har någon syn är, enligt mig, både bra och dåligt. Det är bra för att hon inte alltid upptäcker när jag tar egna initiativ som hon inte uppskattar. Det är dåligt för ibland skäller hon på mig när jag inte har gjort något och hon tror att jag missköter mig. I det långa loppet tror jag det jämnar ut sig i en lagom blandning av ris och ros, trots allt.

Det är inte lätt att få upp matte om morgnarna. Är husse hemma går det bättre. Han märker direkt när jag vaknar och stiger upp. Då brukar han gå ut med mig omgående. När matte är ensam med mig, brukar hon ställa in alarmet på telefonen. När den ringer har jag varit vaken ett tag och blir ”glädjefnattigg” när hon äntligen stiger upp och klappar om mig. Jag brukar tänka att hon ska låta bli klappandet och ta ut mig så att jag får mat någon gång. När det gäller min mat, är det inget man skojar om. Prick 07.30 vill jag ha min frukost. Visserligen är det samma gamla tråkiga kulor alltid, men bättre än inget.

Min matte ger mig aldrig människomat. Det tycker jag är synd. Maten de äter doftar alltid så gott. Matte säger att hundar ska äta föda som är anpassad för oss. Hon säger att det är samma sak som om hon skulle äta av min mat. Dessutom är hon rädd att jag ska bli tjock. Jag har gått upp ett och ett halvt kilo sedan maj månad i år. Det är kanske inte så konstigt, för jag har varit mycket i sommarstugan över sommaren. Där är det inhägnat och jag får springa lös på tomten. Då passade jag på att skörda där. Först tog jag deras jordgubbar, därefter vinbären. Sedan upptäckte jag att krusbären var klara – en riktig favorit. Visserligen är det taggar på den busken, men problem är ju till för att lösas. När krusbären var slut, började äpplena mogna. Först tog jag dem på marken, men sedan sa matte att de skulle plocka upp dem så att jag inte fick getingar i munnen. Det funkade ganska bra att stå på bakbenen och plocka äpplen från trädet också. Tills husse upptäckte att jag gjorde så. Lite ”trivselvikt” har väl ingen dött av, men nu säger matte att det måste bli andra bullar. Hoppas det är vetebullar hon menar, för jag älskar verkligen bröd! Lämnar de korvbröd obevakade, snor jag dem omedelbart. Men jag får vara snabb så de inte får tag i mig då…

På förmiddagen brukar vi ta dagens första runda. Hon går långt med mig, oftast i hundselen. Emellanåt låter hon mig dock gå och snusa lite i kopplet också. Då brukar jag passa på att äta sådant som jag hittar ute. Oftast märker hon inte vad jag stoppar i mig, men jag får vara försiktig, för hör hon att jag tuggar eller smaskar blir hon stingslig. Då öppnar hon gapet på mig och snor brutalt det jag tuggar på.

Vissa dagar tar husse med oss ut i skogen, och då brukar jag få springa lös och busa. När inte matte får för sig att träna inkallning och att jag ska stanna och sådant trams. Men hon blir rysligt glad när jag kommer direkt, och ibland får jag godis när jag kommer. Jag vet aldrig vilken av gångerna jag får något, så det är som att spela på en enarmad bandit: Ibland vinner man. Inte värt att chansa och strunta i henne. Dessutom blir det lite surt och vrångt om jag inte kommer….

Ibland får matte för sig att hon ska byta ut de goda leverbitarna hon brukar ha med sig som belöning. Då skivar hon morötter och lägger i en plastpåse och tar med ut. Det tycker jag är sniket. Okej, morötter i all ära, men då vill jag ha en hel som jag kan ligga och gnaga på. Jag brukar vända bort huvudet när hon har ”fel” godis med sig. Var är mina leverbitar?

Jag älskar rutiner. Helst ska varje dag se likadan ut som igår. Mat och promenader vid samma tider alltid. Jag är inte så flexibel av mig, mer som en gammal gubbe, fast jag bara är tre år gammal. Det ska vara som det alltid har varit, liksom.

Att jobba i selen är inte det roligaste jag vet. För då kräver matte total disciplin. Jag får inte snusa, inte äta något, inte kissa eller bajsa när jag har selen på. Inte heller får jag hälsa på andra människor eller hundar. Det tycker jag är svårt, för jag är en social kille, men matte är obeveklig därvid lag. Hon är på mig som en hök om jag försöker sno åt mig ett grässtrå i farten.

För ett tag sedan var det någon som sa att jag har dragit en nitlott i livet. Men det vet jag inte precis. Jag mår ganska bra av att alltid veta vad som gäller.

Matte säger att jag påminner om en katt i sättet. Jag är väldigt självständig av mig och kryper sällan upp till min matte och vill kela. Man kan väl tycka om varandra ändå, utan att ha närkontakt hela tiden…

Jag är sannerligen ingen looser, för jag är så oerhört viktig för min matte. Jag märker att hon, innerst inne är väldigt svag för mig. Hon blir glad varje morgon när hon vaknar och märker min närvaro. Inte alla hundar som har det så.

Synskadades Riksförbunds Ledarhundsverksamhet har full koll på min hälsojournal. Endast det bästa är gott nog åt mig.

Det är snart ett år sedan jag kom till min nya familj och min nya matte. Det har varit en omvälvande tid för oss båda. Dels kommer jag från Norge, och var tvungen att lära mig förstå vad matte egentligen ville när hon pratade svenska med mig, och dels var det en helt ny miljö för mig. Det har tagit lite tid för mig att knyta an och våga tycka om min nya familj. Men nu börjar jag förstå att det är här jag ska stanna och att jag kommer att få det bra. Här finns så mycket kärlek och omtanke om mig att jag känner mig trygg här. De skrattar ofta åt mig, för jag är en riktig liten slyngel ibland. Men för det mesta är jag den snällaste, duktigaste och den allra bästa vän en människa kan ha.