Om jag får säga det själv är jag riktigt bra på att låta andra människor få vara som de är. Jag har oftast inga synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Därmed inte sagt att jag accepterar dem som väljer en kriminell livsstil, men i övrigt får du leva precis som du vill om du frågar mig.

Därför har jag mycket stora problem när andra försöker pådyvla mig sina åsikter utan att jag ens har bett om dem. Som på en middag nyligen bland människor som jag inte direkt kände. I sällskapet fanns ett par vegetarianer. De hade förstås beställt specialkost. Själv hade jag på min tallrik en liten köttbit. Utan att jag hade frågat fick jag veta varför de som var vegetarianer inte ville äta kött. Det kändes lite som de ville skuldbelägga oss som åt kött för att vi liksom tärde på jordens resurser. På mig har sådant bara motsatt verkan. Kom inte och tala om för mig vad jag får äta eller inte äta. Jag tänker inte sluta äta kött av den enkla anledningen att det lilla jag äter knappast gör från eller till i det sammanhanget. Dessutom gillar jag att äta kött ibland.

Okej, jag kan sträcka mig så långt som till att äta kött från djur som garanterat har haft det bra. Men nästa vegetarian som sätter sig till bords tillsammans med mig, ska veta att jag inte går att påverka och att jag inte vill ha dina argument utan att ha bett om dem. Ät vad du vill, så äter jag vad jag vill, tack!

På samma sätt som jag inte bryr mig om vad du äter, bryr jag mig heller inte om vem du lever tillsammans med. Därför är det totalt meningslöst att, som den unga kvinnan vid middagen gjorde, försöka provocera mig genom att ideligen framhålla att hon levde tillsammans med en annan kvinna. Det kändes nästan som att hon ville ha en diskussion kring att hon levde i en samkönad relation. Om jag skulle bry mig skulle jag säkerligen ha pratat med henne om det, men det blev liksom bara patetiskt när hon ideligen nämnde namnet på sin sambo. Jag är verkligen inte intresserad, blir inte chockad och tycker inget om det. 

Även om jag inte springer runt i pride-parader, och aldrig kommer att göra det, betyder det inte att jag inte tycker att alla människor är lika mycket värda och har rätt att leva sina liv som de vill. Jag har bara inget behov av att basunera ut mina åsikter. Jag är ganska less på att jag förväntas ta aktiv ställning till än det ena och än det andra. Varför kan det inte räcka med att jag försöker vara en anständig människa? 

Det sägs att det är nya tider nu. Jo, det har jag märkt. Jag har märkt rädslan för att inte passa in, rädslan för att säga fel saker i fel sammanhang. Jag har också märkt hur min generation och generationerna före mig, nu ska beläggas med skuld och skam över hur vi har levt våra liv. Medierna proppar oss fulla med skräckpropaganda om hur jorden snart mer eller mindre är på väg att gå under på grund av miljöförstöringen. Den som, precis som jag, vägrar att låta sig gripas av den här klimathysterin är bakåtsträvare, och ska beläggas med skuld och skam. Nya begrepp såsom ”flygskam” uppfinnes. Gud nåde den som flyger ändå.

Jag är trött på att gå omkring och liksom vakta min tunga. Man vill ju inte bli stämplad som klimatförnekare eller homofob. Gud förbjude att jag inte kommer ihåg att en chokladboll är en chokladboll och inte en sådan boll som den kallades när jag växte upp. Då blir jag omedelbart stämplad som rasist.

Man vill ju hänga med sin tid. Men inte genom skuld, skam och rädsla.

Ärligt talat vill jag bara gå här på jorden med min hund. Låta andra vara och leva sina liv som de vill.  Jag vill försöka vara en god människa, men jag vill sannerligen inte leva mitt liv i skuld, skam och rädsla.

Min ledarhund, Jimmy, är sannerligen inte ”allmän egendom” I det här inlägget ska jag försöka förklara varför han inte kan få vara allas kelgris.

På hans sele står det skrivet med stora bokstäver: ”STÖR EJ LEDARHUNDEN”. I min värld borde det vara fullt tillräckligt för att folk ska förstå att man faktiskt inte får röra honom. Ändå verkar man inte förstå att denna uppmaning gäller alla, och att jag inte kan göra undantag bara för att du är du eller för att du frågar om du får klappa min hund. Det är bra att du frågar, men svaret blir alltid nej. I vissa fall frågar man inte ens, utan kastar sig över honom.

Stör ej, betyder just det att du inte får röra, inte tilltala eller söka ögonkontakt med min hund när han är klädd i sin arbetssele.  Prata gärna med mig, men aldrig med hunden.

Detta vet mina närmaste vänner och anhöriga, och inte ens min man stör hunden på något sätt när han är selad.

En del människor är vänliga nog att fråga om de får klappa hunden. Som till exempel den äldre herren i kortbyxor i kön på Maxi. Det lät ungefär så här:

”Fin hund du har, får jag klappa honom?”

Jag: ”Nej, det får du inte eftersom han arbetar”.

Sedan märker jag hur hela hunden liksom vibrerar i selen, och inser att mannen klappar honom i alla fall. Verkar liksom som han tänker att jag ändå inte ser det och räknar inte med att jag känner det.

Jag: ”Rör du min hund fast jag sa nej?”

Han: ”Ja, men bara lite…”

Då blir jag bara så trött och vill skrika åt honom att ge fan i min hund. Inte för att vara elak, men det finns faktiskt en anledning till att jag sa nej. Nämligen den att hunden tappar fokus på vad han ska göra när han får andra saker att intressera sig för.

Eller den lilla söta tanten med sin lilla lurviga hund i ett flexikoppel som hon inte kan hantera. Plötsligt dyker hennes hund upp från ingenstans när jag promenerar med Jimmy och är överallt. Framför, mellan och bakom benen på honom. Eftersom det blir tvärstopp och Jimmy inte vet vad han ska göra eftersom han har tappat sitt fokus, ber jag damen att ta in sin hund. Då svarar hon: ”Men min hund är så snäll och vill ju bara hälsa”.

”Men min ledarhund ska inte hälsa på din snälla hund”.

Mitt mål är att jag ska kunna ta med mig Jimmy överallt. För att det ska fungera måste han ha klara direktiv från mig. Han måste alltid veta vad som gäller och jag behöver alltid vara konsekvent. Han är trots allt bara en hund, och han förstår inte varför han får hälsa på främmande människor idag men inte i morgon. När han är med mig på diverse olika evenemang är det av yttersta vikt att han ligger stilla bredvid och gör så lite väsen av sig som möjligt. Det kräver mycket jobb som är lätt att rasera om jag blir slapp i min hantering av honom. Som ledarhundsförare är det viktigt att jag kan få hunden att nästan inte märkas. Annars kanske vi inte får komma in överallt, och han är ju mina ögon.

Ganska ofta förklarar jag detta för främmande människor. Speciellt för barn som frågar. Jag ser det som en investering för framtiden att barnen är värda att få veta och förstå, så har de det med sig under resten av livet. Barn är väldigt kloka och accepterar ett nej, vilket alla vuxna inte gör…

Ibland blir jag förbannad och säger ”Rör inte min hund”! Men då är det oftast vuxna som inte förstår.

 Lite då och då möts jag av missriktad välvilja, och det tycker jag är svårare att hantera. Som härom kvällen när vi gick på restaurang och Jimmy var med klädd i sele. Först kom servitrisen ut med vatten åt honom, vilket vi tacksamt tog emot då det var varmt. En stund senare kom ägaren till restaurangen ut med en skål med strimlad skinka. Även om jag blev varm i hjärtat av omtanken blev jag tvungen att tacka nej, med hänvisning till att han inte får äta när han jobbar. Det gäller att inte skapa onödiga förväntningar hos hunden. Jag kan se framför mig hur svårt det hade blivit att tygla Jimmy nästa gång vi kom till den restaurangen. Hundar glömmer aldrig, och risken är stor att han levt rövare där vid nästa besök. ”Jippi, det var här jag fick skinka”! Aldrig att jag hade kunnat få honom att ligga stilla bredvid fortsättningsvis. Följden av detta skulle kunna bli att ägaren nästa gång sa nej när jag ville ta med hunden in där. Ingen vill ha en stökig hund i sin lokal som stör de andra gästerna.

En hund förstår företrädesvis ja och nej. Ett nej är ett nej varje gång. Hundar förstår inte ibland, kanske eller njae.

Så, inget hälsande, inget pratande och inget matande av min hund. Faktum är att jag är restriktiv mot honom i koppel också. Han hälsar på dem jag vill att han ska hälsa på: Människor jag känner och barn och andra hundar som jag känner. Det beror på att jag måste kunna koppelrasta honom ibland också, utan att behöva fara som en vante efter honom. 

Ledarhundar är tränade att, när det är möjligt, hålla sig till vänsterkanten vid promenader. Så det är inte för att hindra dig när du kommer på cykel på cykelbanan som vi går där och tar upp plats. Vi blir glada om du visar hänsyn och kör runt oss på andra sidan, bredvid mig, och inte tränger dig emellan kanten och Jimmy. Det är lättare för dig att gira undan eftersom du ser. 

Ibland när vi är ute och går händer det att en annan hundägare står lite längre fram och säger: ”Jag står här vid kanten med min hund och jag har koll på honom”. Då blir jag glad, och kan koncentrera mig på att bara gå förbi. Jag gillar inte överraskningar.

Ledarhunden är ett fantastiskt hjälpmedel och du kan hjälpa till så att vi kan fungera som ett bra team i samhället. Det enda du behöver göra är att tänka dig för.

Jimmy och jag önskar dig en underbar sommar och en härlig midsommar.

Så här en bra bit in i maj månad hände det sig att jag kände våren. Det tog sin lilla tid det här året, då jag totalt missade vitsipporna, vintergäcken och påskliljorna. Jag märkte inget av rapsfälten heller.  Eftersom jag har haft en ganska intensiv månad hittills, kom det sig inte bättre än att jag också missade göken. Jag har med andra ord inte märkt mycket av våren, förrän idag.

Under morgonpromenaden med hunden märkte jag både ljuset, doften av syrener och jag hörde äntligen göken. Jag brukar lyssna efter honom redan 1:a maj, men i år har jag inte varit i stugan så mycket och därför har jag inte hört honom.

Då jag kan se ljus och mörker, brukar jag märka när ljuset kommer på riktigt. Så även i år. Det tränger in genom den tjocka dimman jag ständigt befinner mig i.

Den här morgonen försökte jag öppna alla sinnen och verkligen ta in dofter och ljud. Kanske var det regnet som kom under gårdagen som fick dofterna att explodera, eller var det jag som var öppen och mottaglig. Oavsett vad det berodde på trängde våren sig på under morgonpromenaden. Det gjorde mig glad!

Jag har under maj månad, tillbringat ganska mycket tid tillsammans med personer som har varit synskadade länge. Många av dem var unga. Jag kan inte undgå att lägga märke till hur mycket bättre de klarar sig än jag. I deras sällskap känner jag mig ganska handikappad. Kanske är det svårare att hitta strategier för hur man ska hantera olika situationer när man plötsligt tappar synen när man varit seende hela sitt liv. Jag har mycket att lära mig av de yngre. Framför allt är de mycket bättre på att ställa krav. Själv försöker jag desperat anpassa mig till seende människor och strävar efter att smälta in i situationer som egentligen är omöjliga att passa in i utan syn. Detta tar på krafterna och gör mig troligen oemottaglig för att öppna mina sinnen för annat. Kanske missade jag vårtecknen i år för att jag glömde bort att jag inte är som andra… 

När jag är ute och går med Jimmy, min ledarhund, är det ganska enkelt att slå av kraven jag ställer på mig själv och bara vara jag. Han leder mig säkert genom diverse hinder och svårigheter, vilket får till följd att jag kan koppla av. Så idag hände det sig att våren äntligen trängde sig in till mig. Den hittade en skarv i mitt pansarskal och nådde mitt inre.

Jag har dagar när det är oerhört tufft att vara jag. Dagar när ingenting fungerar och jag har svårt att hitta någon tröst i eländet. Så har jag sådana dagar som idag, när jag är mottaglig för det vackra som livet ändå ger.

Solen värmer upp trädäcket under mina fötter. Jag kavlar upp byxbenen och släpper fram mina orakade, kritvita ben och sätter mig i en solstol. Hunden slänger sig bredvid i solgasset och rullar ihop sig som en liten kanelbulle. Kaffet doftar underbart! Den här dagen, den här stunden, är det gott att finnas till. Det kan bli så, när våren tränger sig på.   

Idag, den 24 april, är det Jimmys och alla andra fantastiska ledarhundars alldeles egna dag! Alla dessa fyrbenta hjältar, vill jag hedra genom det här inlägget. De betyder så mycket för oss som inte ser och är den stora skillnaden mellan isolering och gemenskap. Det är säkert svårt att förstå för en seende vilken resurs ledarhunden är för den som inte ser.

Jag kan inte påstå att jag fick synen tillbaka när jag fick Jimmy, men det känns nästan så. Jag vågar röra mig ganska fritt ute, med honom bredvid mig. Jag litar på honom och vet att han gör jobbet. Jag behöver inte vara rädd. Ibland kan han tappa koncentrationen, ibland gör han fel, men jag tycker att vi nu, efter snart fem månaders samvaro, förstår varandra ganska väl. Felen rättas till, och så går vi vidare genom livet. 

Han och jag har ett litet avtal: Han gör allt för mig, och jag gör allt för honom. I min värld betyder det att där jag är, där är han också. Han är min livlina och min ledsagare, samtidigt som han är en underbar vän och lekkamrat!

De allra flesta förstår hur viktig han är för mig. Därför är det nästan aldrig några problem att få ta honom med mig överallt. Efter fem månader har jag ännu aldrig stött på någon som har sagt att jag inte får ta med honom in. Jag får ta med honom i livsmedelsaffärer, apotek, sjukhus, på fik, restauranger, kyrkor med mera. Å andra sidan vet jag säkert att Jimmy uppför sig perfekt, ligger still där jag har platsat honom, och gör inget väsen av sig. Jag antar att det är som han sköter sin del av avtalet. Om jag händelsevis, någon gång i framtiden, inte är välkommen någonstans med min hund, kommer jag inte heller att gå in där. Han är med mig, liksom. 

Idag när det är alla ledarhundars egen dag, vill jag så klart också passa på att hylla Synskadades Riksförbunds Ledarhundsverksamhet, som gör ett fantastiskt arbete med att ta fram, utbilda, och träna dessa hundar. De sköter sedan matchningen mellan hund och förare, så att de får fram ekipage som fungerar ihop. De följer sedan upp med veterinärbesiktningar, fortsättningskurser med förare och hund och finns alltid till hands om man behöver råd och hjälp med sin hund.  De har en enorm erfarenhet efter många års verksamhet. Därför är det med bestörtning jag hör att deras verksamhet eventuellt ska flyttas över till ”Myndigheten för delaktighet”. Jag kan bara tänka mig hur mycket sämre uppföljning, matchning med mera kommer att bli om en myndighet ska ta över en så viktig och speciell verksamhet. För hur ska en myndighet kunna förstå vad blinda har för behov? Jag antar att det samtidigt är ett sätt att spara pengar, och därmed också ge avkall på kvalitéten. Mitt politikerförakt bara växer… Inget får kosta något längre! För om det inte handlar om pengar förstår jag inte varför man ska ändra på ett vinnande koncept…

Under maj månad ska Jimmy och jag åka till Stockholm ett par gånger. Först åker vi upp på Medlemsforumet för synskadade under fyra dagar. Sedan ska vi upp på Svenska Ledarhundsförbundets årsmöte och därefter blir det en grundkurs två för Jimmy och mig på Almåsa. Det blir spännande att se hur Jimmy klarar att åka tåg så länge. Men som vanligt, fixar vi det, tillsammans. 

Grattis på er, alla fina, duktiga, ovärderliga ledarhundar där ute i vårt avlånga land!

Det är egentligen ganska enkelt att klättra uppåt. Det är bara till att sätta det ena benet över det andra. Att målmedvetet kravla sig uppåt, utan att vända sig om är lätt. Så länge man fikar efter att nå upp till svindlande höjder behöver man inte bekymra sig om vad som kommer sedan.

Det är när man ska neråt igen det blir svårt. Alla som liksom jag, lider av svindel, vet att det är förödande att kika neråt när man väl har nått toppen. Benen börjar darra, svetten bryter fram i pannan och man känner nästan hur tyngdlagen suger en neråt marken. Man vill bara släppa taget och falla.

Om det ska vara värt obehaget att ta sig nedåt, måste det vara värt besväret att först ta sig till toppen. Där uppe måste vara något som liksom suger tag i en, får en att tappa andan, bli blown away. Högt där uppe vill man bli överraskad, liksom.

Det är sannerligen inte lätt att överraska mig numera. På något outgrundligt vis blir jag alltmer luttrad ju äldre jag blir. Har sett det mesta, hört det mesta och därmed kan jag inte förvänta mig några svindlande höjder. Jag har accepterat det och till och med antagit teorin att det är därför man inte får ett evigt liv. För när man har levt länge nog finns det inte så många överraskningar kvar, inte så mycket att imponeras av…

Vid en viss ålder blir det inte så intressant att klättra uppåt. Då blir det viktigare att njuta av dagen idag. Inte blicka för långt framåt och inte heller fastna i det förflutna. Hålla sig på marken och njuta av det livet ger. Ta vara på frukterna av ett strävsamt liv.

Något som faktiskt imponerar på mig är min ledarhund, Jimmy. Efter snart fem månader tillsammans, går det inte en dag utan att jag förundras över hur fantastisk han är. Han leder mig tålmodigt framåt genom livet. Väntar snällt när jag ber honom. Jag blir ofta förvånad över hur mycket han kan när jag testar honom lite. Förutom att han är ett fantastiskt levande hjälpmedel, är han också min bästa vän. Jag märker hur vi blir alltmer synkroniserade allteftersom tiden går.
Jag behöver inte ens någon klocka längre. Han talar om för mig när det är dags för mat, promenader med mera med sin egen inbyggda klocka. Varje morgon när jag vaknar finns han där och väntar på mig. Den hunden gör mig alltid glad. Vi kompletterar varandra dagligen. Han ser till att jag inte går in i några hinder eller stövlar ut i gatan utan att stanna. Jag ser till att vi har koll på riktningen. Jag förstår verkligen inte hur jag har klarat mig innan jag hade honom.
Vi kommer inte att klättra upp mot svindlande höjder. Vi håller oss på marken. Här nere är vi ett oslagbart team!

Nästa vecka går vi in i påskveckan. Jag tycker om påsken, för det känns som att den tiden är startskottet för våren.

Oavsett om du är på väg uppåt eller nedåt den här våren, tag det försiktigt! Var rädd om dig och de dina och ha en underbar påsk!

…lycklig den som lyckan får. De här orden avslutar bönen ”Gud som haver barnen kär”. Den fick jag lära mig i söndagsskolan när jag var barn. Då ifrågasatte jag aldrig innebörden utan accepterade den rakt av, liksom.

Som vuxen har jag ganska ofta hängt upp mig på orden ”lycklig den som lyckan får”. Är det verkligen så orättvist i livet att vissa får lycka, men andra får den inte? Vad är egentligen lycka? Om jag ställde den frågan till etthundra olika personer är jag ganska säker på att jag skulle kunna få etthundra olika svar. En del skulle nog säga att lycka är när man får sina önskningar uppfyllda. I så fall bör man vara försiktig med vad man önskar sig, tror jag.

Om jag önskar mig sådant som jag nästan med säkerhet kan säga aldrig kommer att uppfyllas. Betyder det i så fall att jag aldrig kommer att kunna bli lycklig. Det känns ganska meningslöst att önska sig ett par miljoner i lottovinst, speciellt som jag inte spelar. Eller att önska mig synen tillbaka eller att någon nära och kär som har lämnat jordelivet ska komma tillbaka. Sådana önskningar gör mig bara besviken och ledsen varje dag de inte slår in och hindrar mig från att bli lycklig.

För en del människor lycka när man har kämpat länge för en sak och sedan äntligen uppnår sina högt uppsatta mål. För andra är lycka att man får vara frisk och när barnen är i gång med sina liv och det går bra för dem.

Själv har jag, i samma takt som åren har gått, omvärderat min definition av lyckan. Fortfarande hänger lyckan ihop med vad jag önskar mig. Det är mina önskningar som är annorlunda. Man kan nog säga att jag har sänkt kraven. Det är inte så att jag inte längre har några, men jag är noga med att inte ha allt för stora förväntningar. Önskar mig sådant som jag vet att det finns en möjlighet att det kan gå i uppfyllelse. Till exempel önskade jag mig under två års tid en ledarhund. När det gick i uppfyllelse, och jag fick Jimmy, ja då var jag lycklig.

Lycka kan, för mig, också vara knuten till andra. För ett par dagar sedan träffade jag en person som länge varit på glid, kom in på fel väg och hade svårt att hitta rätt igen. Då är det ren och skär lycka att upptäcka att personen i fråga mår bra, har ett bra liv och fortfarande andas.

En del människor går omkring och är hur lyckliga som helst. Problemet är att de inte ens märker det. ”Om jag blir smal, då blir jag lycklig”, eller ”om jag får det där jobbet och flyttar till en annan ort, ja då blir jag lycklig”

”Om jag bara kunde få bli lycklig…”

Jag tror inte att lycka är någonting man får. Jag tror att man måste kämpa för den. Nog underlättar det också om man faktiskt märker när man är lycklig.

Lyckan kommer, lyckan far.

Lycklig den som lyckan tar

Då hade jag nog inte suttit här fullproppad av en massa nya kunskaper om sådant jag inte hade en aning om förr. Då hade jag aldrig lärt mig så mycket om mig själv och inte heller om min omgivning. Jag hade aldrig tvingats sätta mig in i nya tekniska hjälpmedel eller ta reda på hur mycket jag egentligen klarar av när tillvaron ställs på ända. Om inte om hade varit, hade jag fortsatt i samma slentrianmässiga spår och lagt den ena dagen till den andra, naturligtvis i en rasande fart. Jag hade kanske inte funderat så mycket över att alla dagar som kom och gick, var de dagar som kallas livet.

Kanske hade jag aldrig brytt mig om att fundera över det faktum att när en tanke är färdigtänkt, finns det ytterligare tankar att spinna vidare på efter den. Å andra sidan hade det kanske varit enklare att leva så. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att analysera så mycket och i stället bara låta vara. Men det kan jag inte. Det har jag aldrig kunnat. En mästare på grubblerier, det är sådan jag är.

 Om inte om hade varit hade jag nog aldrig lärt mig att be om, eller ta emot hjälp. Jag är den sortens människa som alltid har trott mig klara allting själv. Det är ytterst få gånger i livet jag har förmått mig att erkänna att jag behövt en hjälpande hand. Om någon vid något tillfälle sagt åt mig att jag inte klarar något, har jag brutit armar och ben av mig för att bevisa motsatsen. Ingen skulle komma och säga att jag inte kunde.

Om inte om hade varit hade jag nog aldrig böjt mitt stolta huvud och erkänt att det finns saker jag inte kan. Men nu måste jag det och det var kanske den största lärdomen av alla. För nu när jag vågar, ja måste, erkänna att jag behöver hjälp ibland, har jag insett hur mycket värme och vänlighet det finns omkring mig. Att våga erkänna mina tillkortakommanden och be om hjälp har verkligen gett mig nya insikter om mina medmänniskor. Det finns en väldig massa kärlek där ute. Det hade jag inte lagt märke till.

När livet tog en rejäl vändning kunde jag välja att gå under eller att utforska om det var meningen att jag skulle lära mig något nytt om mig själv. Som till exempel att inte ta saker och ting för givet. Ibland behöver man en riktig ”käftsmäll” för att börja sätta värde på de små sakerna i livet.

Om inte om hade varit, hade jag med all säkerhet varit någon annan. Inte nödvändigtvis bättre, men en annan. Jag hade kanske förverkligat drömmar som såg helt annorlunda ut mot de jag har idag. Eller så hade jag inte förverkligat ett dugg utan bara låtit dagarna gå. Kanske hade jag fortsatt att springa runt i ekorrhjulet, allt för att hinna med så mycket som möjligt innan det var för sent. Om inte om hade varit hade jag kanske inte haft förmågan att hoppa av, stanna upp och hinna ifatt mig själv.

Jag har dagar när jag känner mig totalt värdelös och ledsen. Dagar när det känns som en seger att ha kommit upp ur sängen på morgonen. När jag vaknar upp och känner mig som ”skadat gods” redan innan dagen har börjat. Om inte om hade varit hade jag kanske haft sådana dagar i alla fall. 

Om inte om hade varit, hade jag aldrig haft en fantastisk ledarhund som genom sin blotta närvaro ser till att ställa sina rättmätiga krav på mig. Kanske hade jag haft en annan hund, men inte Jimmy. Om inte om hade varit, hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som alla hjälpte till att förverkliga min önskan om att få hjälp av en ledarhund. Alla från Synenheten i Helsingborg, som hjälpte mig att ansöka, till duktiga Jenny på SRF;s hundskola som var hos mig och pratade hund, och sedermera valde ut just Jimmy åt mig, till härliga Nathalie som kom från Norge och instruerade mig under två veckor. Jag är så tacksam för ert engagemang!

Om inte om hade varit hade säkerligen många dagar varit enklare. Andra dagar hade varit svårare. Så ser livet ut för alla antar jag. Men om inte om fanns hade jag nog inte varit den jag är idag.

Jag har tidigare skrivit om hur det känns att plötsligt tappa synen. Hur instängd och fångad som i en bubbla av glas man känner sig. Det är svårt att beskriva känslan för den som ser, men jag har i åtskilliga inlägg pratat om att vara förpassad i en glasbubbla varifrån inget kommer ut till omvärlden och inget heller kommer in till mig. Man blir som en fånge i sig själv.

När jag började prata med andra om att ansöka om ledarhund, var det en del som avrådde mig. ”Man blir så bunden”, sa de. Men jag är ju redan bunden, tänkte jag. Jag förstod inte på vilket sätt en hund skulle kunna få mig att känna mig mer bunden än jag redan var. Jag var oerhört instängd och vågade inte ens gå på promenad utan att ha någon annan med mig. Att gå i snigelfart och känna sig fram med den vita käppen var inte min melodi. Kontentan av detta blev, inga promenader ”alls.

Det är ganska lång väntetid på en ledarhund. Själv väntade jag i drygt två år. Så jag hade gott om tid att föreställa mig nackdelarna. Fördelarna förstod jag inte till fullo förrän han var här. Fördelarna med ledarhund går inte att beskriva. Från den första dagen med honom, kände jag mig på nytt född. Som om jag liksom fick en ny chans här i livet. Redan vid första trevande promenaden kände jag mig fri! Att kunna röra mig ute på gatorna i samma fart som alla andra som är seende, var oerhört befriande!

Jag och min ledarhund Jimmy, har redan efter två månader tillsammans verkligen blivit tajta. Han är oerhört lyhörd och lyssnar noga på vad jag säger åt honom. När han jobbar i sin sele känner jag mig trygg med att han gör sitt jobb. Det består i att hålla sig in till vänsterkanten, markera kanten vid övergångsställen, markera trappor, både upp och ner, och att undvika/markera hinder i vägbanan.

Jag har under sex veckors tid hållit mig i Hässleholm, där han har fått träna diverse olika rundor. Jag har också gått i stan med honom, på apotek och konditori bland annat. Aldrig har jag behövt skämmas för honom. Han sköter sig perfekt!

En dag i förra veckan tyckte jag att han var mogen för en utmaning. Jag åkte tåg från Bromölla till Kristianstad. Sedan promenerade vi där hela dagen. Ni skulle sett honom! Han var mallig och stolt och tyckte det var så kul. Ny miljö, nya butiker att gå in i och ligga och vänta medan jag valde och valde. Det kändes som att hans självförtroende inte visste några gränser. Det verkade som han ville visa mig: ”Det här kan jag, matten min, häng på så kör vi”. Underbara, kloka, fina vän! 

Det var någon som frågade mig om det inte är svårt att till fullo lita på en hund. I början tog det lite tid tills jag vågade lita på honom. Efter hand som jag lärde mig att slappna av och låta honom sköta jobbet, växte hans självförtroende och samtidigt min tillit till honom. Nu litar jag mer på honom än jag litar på mig själv.

Nackdelarna med att ha hund är att den måste ut i alla väder. Om det nu är en nackdel. Jag behöver verkligen komma ut lite varje dag, och han ser till att det blir av. En annan nackdel är att han alltid fäller, så jag är ständigt medveten om att det aldrig är rent här hemma. Fördelarna överväger de olägenheterna stort.

Ibland måste Jimmy få vara en ”vanlig byracka” också. Då försöker jag få någon seende med mig, oftast min man, och då släpper jag honom lös en runda. Då kommer buset i honom fram och han är leksen och glad. Skulle jag tappa min vante på vägen och inte märka det, springer han och hämtar den och lämnar den till mig. Ibland är han så busig att han bara måste springa en runda och rista den först, innan han ger mig den. När han är lös och ledig är han totalt annorlunda mot när han jobbar. Man kan inte tro att det är samma hund!

I maj månad ska vi på fortsättningskurs på Almåsa. Då ska vi träna hinderbana. Jag är säker på att Jimmy fixar det lätt som en plätt. Vi två klarar allt, tillsammans. Livet blev mycket roligare när Jimmy kom. Han fyller mina dagar med frihet, kärlek och glädje.

Du gamla, du fria – det är jag det!

Champagnen är urdrucken, raketerna är avfyrade och syns nu endast som förvridna pinnar som ligger och skräpar överallt sedan nyårsnatten. Borta är ljusskenen på himlen och vinandet och smällarna. Nu hörs endast ljudet av tomma marschaller som virvlar omkring på asfalten i vinden. År 2019 är igång, och så här en bit in på det nya året har människorna återgått till sin vardag igen.

Nyårslöftena känns ännu fräscha och allvarligt menade. Gymmen översvämmas av entusiastiska människor som i ett anfall av nyårsyra, lovade att ta bättre hand om sig under 2019. En del lovade säkert att sluta röka och att äta mindre kött också. Statistiken visar att nyårslöften sällan hålls över tid. Därför ger jag inga sådana.

Hur 2019 kommer att bli vet vi i nuläget inte mycket om. Det är som ett oskrivet blad, ”Tabula rasa”. Ett nytt år innebär för min del oftast en möjlighet att förändra det som inte blev riktigt bra under förra året. Göra om och göra rätt, liksom. Är det inte fantastiskt att få en ny chans varje nytt år?

 En vän utbrast att hon redan nu visste att det här året inte kommer att bli bra för hennes del. ”Det är liksom förutbestämt”, sa hon. Jag ville bara skaka om henne och fråga om hon var sierska som kunde se in i framtiden, eller om hon själv hade bestämt sig för att det här skulle bli ett dåligt år.

I min värld fungerar det så att om jag bestämmer mig för att framtiden ser mörk ut, ja då blir den också mörk. Om jag i stället försöker tänka positivt och leta guldkorn i tillvaron, ser förutsättningarna mycket bättre ut för att 2019 ska bli ett bra år. En del tråkigheter kan jag inte styra när de drabbar mig, men jag kan alltid välja hur jag ska förhålla mig till dem. 

Var och en av oss kan faktiskt välja vilken aura vi omger oss med. Om man ständigt sprider negativa tankar omkring sig får man snart en ganska modstulen omgivning. Om man i stället väljer att försöka sprida glädje får man glädje tillbaka. Vi människor fungerar ofta som speglar åt varandra.

 Om livet ibland känns tungt och mörkt finns det alltid några glädjeämnen att ta fasta på. Även om jag i grund och botten inte är någon muntergök direkt, har jag lärt mig att begränsa mitt ”dåligmående”. Var sak har sin tid. Det betyder att jag ofta bestämmer mig: Idag är ingen bra dag. Fint, då tar jag denna dagen till självömkan, eller vad det nu är som slår ner mig. Dagen efter får det vara nog och då tvingar jag ofta mig själv att bryta det mönstret.

Hjärnan är nämligen inte så smart som vi tror. Den köper det vi matar den med. Tänker vi att livet är pest, då tror hjärnan på det. Om vi i stället matar den med att livet är gott så köper den det också.

Utifrån det här sättet att hantera min tillvaro är jag fullt och fast övertygad om att 2019 blir ett fint år med dalar och toppar, precis som alla andra år. Jag tänker fortsätta att försöka sprida lite glädje omkring mig. För jag har märkt att livet blir roligare så. Tillsammans kan vi göra 2019 till ett fantastiskt, glädjerikt år. Genom att hålla upp rätt speglar åt vår omgivning, kan vi på så sätt känna oss som en viktig del i ett sammanhang. Kan vi inte vara överens om att i alla fall försöka?