Så kan man väl sammanfatta november, december och så här långt in i januari. Den skånska vintern blir alltmer en färgpalett av ljusgrått, mellangrått, mörkgrått och svart om ni frågar mig.

November månad känns alltid jobbig, då man kan räkna med dis och gråväder nästan hela tiden. Men när november fortsätter in i december och januari, ja, då blir det bara för mycket. Får mig att inte vilja stiga upp ur sängen om morgnarna och inte heller stanna kvar där. Pest eller kolera, liksom…

Visserligen försökte jag, som alla andra, att lysa upp december själv med hjälp av adventsstjärnor, ljusstakar och slingor, men utanför fönstret var det fortfarande grått och det hjälpte föga. Nu när alla juldekorationer är nerplockade, året 2020 är igång, undrar jag om vi helt enkelt kommer att hoppa över vintern denna gång och gå direkt till våren…

Det är svårt att inte påverkas av allt det gråa när soltimmarna lyser med sin frånvaro. Jag menar, hur många ljudböcker kan man konsumera och hur många timmar kan man fly in i den vedeldade bastun? Hur mycket kan man trösta sig med god mat och fikabröd?

Jag som i grund och botten är oerhört väderfixerad har svårt att klara av gråväder så länge.

Det är i sådana perioder som det är extra svårt att känna glädje och tacksamhet i livet. Men det går inte en dag när jag inte känner hur tacksam jag är för min fina ledarhund. Han ser till att jag går ut långa rundor varje dag, antingen jag vill eller inte. Vad skulle jag gjort utan honom?

Det är fördelaktigare för oss med gråväder än med ishalka, som hindrar oss att röra oss obehindrat ute. Inget ont som inte har något gott med sig!

Förutom de långa promenaderna fyller hunden en annan viktig social funktion för mig. Han sysselsätter mig och fyller mina dagar med meningsfullt innehåll. Har jag inget annat att göra kan jag alltid kela med honom, borsta hans tänder och pyssla med pälsvård. Eller så kan vi bara busa och leka. Han är nästan alltid med mig och om jag lämnar honom hemma någon gång känner jag mig genast oklädd.

Jag tror inte att folk i allmänhet kan förstå vilken enorm resurs en ledarhund är för den som inte ser.

Så fort jag vill grotta ner mig i självömkan, tänker jag alltid på vilken tur jag haft i oturen som blev tilldelad denna fantastiska hund.

Det må vara femtio nyanser av grått ute, men mitt hjärta är fyllt av klara varma färger. Mestadels rött. Det är ju kärlekens färg. Tänk att en hund kan få mig att känna så.

Just idag, den 13:e januari, gör solen tappra försök att tränga igenom grådiset. Till och med hunden verkar uppspelt av detta och vi får passa på att vara ute riktigt mycket idag. Det lär vara en mellandag mellan regnskurarna.

Jag vill nu önska er alla en god fortsättning på 2020! Försök att hitta glädjeämnen i allt det gråa, och tänk på att vi har en lång härlig vår och sommar framför oss. Det gäller bara att hålla ut!