Rädsla är inte något bra drivmedel för våra liv. Den får oss att tveka, hacka och pusta ungefär som motorn i en bil som blivit tankad med fel bensin. Det går kanske att köra ändå, men det blir ingen jämn och trevlig färd.

Det finns många där ute som i hög grad har låtit rädslan styra över deras liv. Jag hör inte till dem. Jag vill inte påstå att jag är extremt modig, men jag är heller ingen fegis. Åtskilliga gånger under livet har jag tvingat mig själv att möta mina rädslor. Se skräcken i vitögat och vägrat vika mig.

Rädslorna har infunnit sig med jämna mellanrum under åren. Först infann den sig när jag i skolåldern, under 1960.talet, hade svårt att ”passa in”.

Jag älskade nämligen klassisk musik, vilket var mycket ovanligt på 60-talet. Då var det ju Beatles och Rolling Stones och den nya musikeran som gällde. Till en början blev jag retad. Men jag hade en vacker sångröst som ledde till att jag blev uppmärksammad i musiksammanhang som revyer och som solist i kyrkorna. En underbar musiklärare uppmuntrade och peppade mig att sjunga. Jag vägrade vika mig för dem som kallade mig ”Mozart” och fortsatte sjunga min musik. Visst var jag rädd ibland, men någonstans var jag stark nog att stå emot. Det ledde till att den annalkande mobbingen från mina klasskamrater kom av sig.

Att stå emot mina rädslor och se dem som utmaningar var nog det som oftast drev mig framåt. Hur ofta har jag inte tänkt: ”Vad är det värsta som kan hända?” Kommit fram till att jag nog inte kommer att dö av det och försökt ändå…

Jag var rädd för att föda och uppfostra barn. Trots det har jag en son som lärde mig en hel del om livet. Både bra och dåliga saker. Jag vågade ligga i tält, ensam med honom på campingplats, trots att många kvinnor sa att de aldrig skulle våga det. Jag slutade ett fast jobb som jag haft i 20 år för att göra något annat. Jag började studera när jag var 55 år gammal trots att många kraxade om att jag inte skulle klara av att börja läsa i den åldern. Jag gick ut som kursetta med högsta betyg i alla ämnen från undersköterskeutbildningen. Bara för att jag vågade. Kanske fanns det också en önskan att visa alla dem som sa att jag inte skulle klara det.

Sedan unga år har jag gått var jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Jag har alltid känt mig fri om jag bara har kunnat bemästra mina rädslor.

När jag tappade synen blev jag rädd på riktigt. Jag menar skiträdd! Det kändes som att detta var en rädsla som jag inte kunde bemästra, liksom. Jag kunde inte se den rädslan i vitögat när stora delar av min identitet gick förlorade. Jobbet försvann, körkortet, några vänner och min frihet. Jag levde varje dag i skräck över att inte kunna klara mig själv. Det spelar ingen roll hur kaxig jag varit tidigare i livet, att inte vara självständig skrämmer skiten ur mig. Jag kämpar varje dag för att klara så mycket som möjligt utan att behöva be om hjälp. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Jag försöker att inte vika ner mig nu heller.

En annan rädsla som slagit klorna i mig är att inte känna sig trygg. Som äldre, gravt synskadad kvinna, är jag väl medveten om att jag är ett lovligt byte för kriminella. Jag kan inte som andra undvika faror, eller springa ifrån hotande situationer, vilket får mig att känna mig otrygg. Föreställ dig att det smäller i grannhuset och du har inte en chans att lokalisera varifrån smällen kom. Föreställ dig sedan att du inte har någon att fråga, utan är ensam hemma. Paniken när du inte vet om det sprängdes i ditt hus eller i grannhuset och rädslan att inte kunna ta dig ut snabbt om det visade sig vara i grannlägenheten det sprängdes…

Det spelar ingen roll hur många mer eller mindre friserade trygghetsmätningar du sticker upp under näsan på mig, eller hur ofta jag hör vissa politiker säga att Sverige aldrig har varit tryggare. Jag känner mig rädd och otrygg och det är min känsla. I min värld kan en känsla aldrig vara fel…

Just nu är jag tankad med fel drivmedel, vilket begränsar mig i livet. Jag skulle till exempel gärna vilja träna ”mörkerkörning” med min ledarhund. Men det förutsätter att jag vågar gå ut ensam på kvällen med honom. Rädslan och otryggheten gör att jag avstår. Jag är inte heller trygg med att skicka hem en ensam kvinnlig bekant som varit och hälsat på mig en kväll.

Så numera blir jag begränsad av min rädsla. Jag förstår att den delvis hänger samman med mitt synbortfall, men jag märker också hur samhället har förändrats och hur kriminaliteten och våldet alltmer kryper in på den vanliga lilla människan. Jag är inte alls nöjd med den utvecklingen.

Om det onda får vinna över det goda, får vi små rädda fega varelser som inte vågar leva sina liv fullt ut. Om rädslan får styra…