…förrän båset är tomt, sägs det. Kanske är det därför som så många känner sig deprimerade nu när det visar sig att den här pandemin verkar bli långvarig. Det finns säkert de som tycker att det här viruset har stulit ett år av människornas liv. Ensamheten är svår för många, men framför allt är det en stor omställning att inte längre kunna leva livet i den enorma frihet vi är så vana vid. Friheten att kunna gå vart vi vill och göra vad vi vill har inskränkts till ett minimum.

Många sörjer att den annalkande julen kommer att bli olik alla jular vi brukar fira med julfester och julkalas av olika slag.  Man kommer inte att kunna gå på julkonserter eller luciafirande i kyrkorna som man brukar. Julskyltningen är mer eller mindre inställd, och ja, det mesta är inställt och har varit så under lång tid. Det är inte konstigt att man känner en viss tomhet och det är svårt att känna glädje.

Som alltid när jag har svårt att känna glädje brukar jag tänka på att plocka fram allt det jag ändå har att vara tacksam för. Med tacksamheten infinner sig så småningom glädjen. Tack för att jag är frisk, även om jag är blind. Tack för att jag har fyra underbara män i mitt liv! Min man, min son, mitt barnbarn och min fina ledarhund. Tack för att solen skiner, om än bara för idag. Tack för att jag har tak över huvudet, en varm god säng att krypa ner i och tack för att jag kan äta mig mätt varje dag. Tusen tack för goda vänner och grannar som bryr sig och frågar hur jag mår. Tack för att det ändå blir jul i år, och jag får vara med om det. Jag tackar speciellt för att november månad äntligen är slut och att jag överlevde den i år också.

Ju mer jag plockar fram allt jag har att vara tacksam för, desto mer inser jag att vi har fått den här pandemin för att bli lite mer ödmjuka inför hur bra vi egentligen har det. Jag är helt övertygad om att vi kommer att gå ur det här som både starkare och förhoppningsvis också tacksammare och ödmjukare människor när vi har upplevt hur lätt vi kan förlora friheten. Den där friheten som vi tar så för given, likt kon i båset, som man inte saknar förrän den är borta.

Livet har inte upphört, det är bara satt på vänt, liksom. Ingen vet hur länge vi ska behöva vänta på att trycka på startknappen igen, men jag tror det är klokt att räkna med att det blir en lång paus. Men vet ni vad? Allt är inte inställt! Man kan fortfarande promenera, läsa böcker, elda i öppna spisen (om man nu har en sådan), tända ljus, julpynta, laga god mat, äta gott, städa, titta på TV (det finns en del syntolkade program, även om de inte är många), renovera, skriva och ringa en vän. Att grilla en korv utomhus med någon man tycker om är inte att förakta! Man kan fortfarande dricka glögg och äta pepparkakor och fuskstarta julen. Den kanske inte blir som vanligt, men det blir jul i år också.

Naturligtvis blir det tråkigt emellanåt för mig också, men då brukar jag tänka att det bara är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man ju inte när det blir roligt igen. Man kanske inte ens märker det om man alltid har roligt…

Jag är tacksam för alla fina jular jag har fått uppleva under nästan 50 år tillsammans med min  älskade man. Det är sannerligen inte alla förunnat att få fira så många jular tillsammans.

Du som kanske tycker att det känns som ett hån att bli uppmanad att hitta tacksamheten i livet för att du kanske nyligen blivit uppsagd från jobbet och har svårt att få ekonomin att gå runt, eller du som nyligen förlorat en nära anhörig i pandemin, till dig vill jag säga: Håll ut! Det kommer att bli bättre så småningom. Kanske kan du smula ner din tacksamhet till att du i vart fall öppnade ögonen i morse och fick vara med om en ny dag. Alla fick inte det…

Efter hand som omvärlden blir alltmer obegriplig och tillvaron känns allt tuffare, upplever jag hur hjärnan liksom skrumpnar ihop. Det är som att jag inte längre orkar ta in all galenskap omkring mig. Att ständigt matas med ”bull shit” från den ena nyhetskanalen efter den andra får mig att känna en uppgivenhet och trötthet ända in i själen. Just nu är det presidentvalet i USA som dominerar nyhetsrapporteringen och jag kan inte sluta fundera över hur ett så stort land inte kan lyckas skaka fram två bättre kandidater än så här.

Här hemma matas vi med allt grövre kriminalitet, långa vårdköer, ett rättsväsende som sviker brottsoffren och en i stort sett handlingsförlamad statsminister som sitter i kläm mellan januaripartierna, miljöpartiet, vänstern och de övriga oppositionspartierna. Leder en regering som inte kan regera. Verkar inte ha några lösningar på de stora problem vi har i samhället, utan bara utreder och utreder…

Lite då och då påminns jag om att välfärdspengarna inte räcker till att stötta de svagaste i samhället. Finansministern snackar om vikten att ha ordning och reda på finanserna, men jag tycker det mest liknar oreda, när pengarna inte räcker till dem som har ett skriande behov av assistans dygnet runt, eller när det behövs ideella organisationer för att hjälpa fattigpensionärer och bostadslösa. Vart tog skyddsnätet vägen? Som grädde på moset har världen drabbats av en pandemi som vägrar släppa taget om oss. Ovissheten om vad som följer efter den är stor.

Det är kanske inte så konstigt om man blir trött och känner sig maktlös. Men jag brukar återkomma till mottot ”acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan”. Så när det blir kaos runt omkring mig försöker jag skapa reda i oredan på mitt sätt. Då blir det lite extra viktigt att se till att ha ordning i min egen sfär. Att ha var sak på sin plats blir ett sätt att lösa upp kaoset i min hjärna, i vart fall på hemmaplan. Tror jag ska börja med att rensa upp i min garderob. Mörka kläder för sig och ljusa för sig. Sådant som inte är använt på tre år rensar jag bort. Efter en sådan raid brukar det kännas skönt och lugnt ett tag.

Som synskadad är det av yttersta vikt att ha ordning omkring sig. Jag måste veta exakt var saker och ting finns, för annars kan jag inte hitta dem. Det blir kaos i min hjärna om någon har flyttat mina pinaler. Var sak på sin plats underlättar min tillvaro, för minnet är det, tack och lov, inget fel på. Jag har, till min stora förvåning, upptäckt hur mycket jag uppskattar rutiner. De får mig att känna mig trygg i en otrygg värld. Som ung tyckte jag det var tråkigt med förutsägbara dagar, men numera gillar jag dem. Kanske beror det på att avvikelser från det vanliga ofta är förenat med strul.

Jag försöker hitta ett sätt att slippa bli påverkad av allt som händer runt omkring mig. Det är ganska svårt, men går lite bättre när jag befinner mig ute i stugan. Här är allting så kravlöst och även om här råder en viss oordning, är det ändå någon slags ordning i den. Här kan jag vända mig inåt, ligga i den vedeldade bastun i timmar och låtsas att det är ordning och reda i världen.

Hur mycket ser du egentligen? Den frågan får jag ofta. Det är nästan omöjligt att svara på det, men jag brukar säga att jag ser när det är dag och när det är natt. Ibland får jag då svaret: ”Så skönt! Då är du ju inte helt blind”…

Det är så fel det kan bli. Definitionen för blindhet är, att om man inte klarar att ta sig från punkt A till B när man befinner sig i ny miljö, är man blind. Jag har ingen nytta av att se att det är ljust när det samtidigt är som att titta genom en råglasskiva. Ändå känns det lite bättre att röra sig i ljuset än i mörkret på kvällen. Jag tror det har att göra med att mitt självförtroende växer i ljuset.

När man har så lite synrester som jag kvar, kan man ansöka om ledarhund. Anledningen till att man inte är berättigad till ledarhund så länge man har ledsyn kvar, är att man då försöker styra hunden omedvetet, och det är ju hunden som ska styra dig. Därför har man satt en gräns att vid 0,02 för att få en hund. Full syn är 1,0.

Det är inte lätt att beskriva den ensamhet och isolering man kastas in i när man förlorar synen. Dessutom ska man trots det, lära sig att leva så bra som möjligt. Tillvaron fylls av hinder och svårigheter att ta sig igenom, samtidigt som man är minst sagt stukad. Ett sådant hinder var för mig att börja använda den vita käppen. Då syntes det att jag var blind och det var svårt att erkänna.

Jag ansökte om att få ledarhund ganska omgående efter mitt synbortfall. Jag visste att väntetiden var lång, cirka två år. Under den tiden lärde jag mig att ta mig fram hjälpligt med käpp, men tyckte att promenaderna gick i snigelfart. Jag kände mig gammal och olycklig.

När jag hade väntat och förberett mig i drygt två år, kom samtalet från Ledarhundsverksamheten om att de hade hittat en hund som de trodde skulle passa mig. Det är två år sedan i november som lyckan stormade in i mitt hem i form av en vit päls.

Nu blev det fart på promenaderna, och jag kunde vika ihop den förhatliga käppen och stoppa i handväskan, när vi gick ut. Min ledarhund Jimmy, fattade snabbt galoppen och det blev plötsligt riktigt roligt att gå ut när jag kunde hålla samma takt som alla andra. Jag lärde mig också snabbt att lita på att han skulle göra jobbet och som radarpar blev vi oskiljaktiga.

Det tog dock ganska lång tid att känna mig tajt med honom. Han är nämligen en mycket självständig och cool hund, som nästan inte påverkas av någonting. Han är tryggheten själv, liksom.

Om jag skulle försöka beskriva vad min ledarhund betyder för mig skulle jag säga: Allt! Frihet, kärlek, sysselsättning och värme. Han fyller mina dagar med innehåll och jag har alltid samma hållpunkter som han när det gäller att rama in dygnet. Är vi inte ute och går, leker vi eller tränar apportering eller inkallning. Annars kan jag pyssla med pälsvård eller tandvård, ja, det finns alltid något att göra om man har hund.

Det finns de som tycker synd om ledarhundar och tror att de har ett tråkigt liv. Så är det sannerligen inte. Min ledarhund är nästan alltid med mig. Han lämnas mycket sällan ensam hemma. Jag har all tid i världen för honom och ser alltid till hans behov i första hand. Inte många sällskapshundar som har det så vill jag påstå.

Vi har anpassat oss så väl till varandra att vi båda vet vad den andre vill, ofta utan att någonting sägs. Jimmy är inte speciellt angelägen om att bli kliad, men han följer mig som en skugga. Överallt där jag går har jag en vit päls i hasorna.

Jag kan inte påstå att jag fick synen tillbaka när han kom. Men det kändes nästan så. En sak vet jag i alla fall säkert: Lyckan kom i vit päls!  

Nästan vid vägs ände, precis i kröken av den slingrande grusvägen, ligger huset där ingen bor. Där har det legat bortglömt av Gud och människor sedan många år tillbaka. Det ligger inbäddat i en vildvuxen trädgård där gräset växer meterhögt och de misskötta äppleträden släpper sina frukter med sorgsna dunsar till marken. Här saknas spår av mänsklig närvaro.

Lite då och då händer det att ett par unga flickor kommer ridandes förbi och stannar och hoppar av hästryggen och låter hästarna smaska i sig av fallfrukten. Någon som kokar äpplemos av äpplena finns där inte längre.

Den glasprydda verandan vetter mot milsvida åkrar och därifrån kan man se solen gå ner på kvällen, långt bortom åkrarna. Men fönstren i verandan gapar mörka och tomma, då ingen sitter där längre och njuter sitt kvällskaffe och ”slöglor” ut över stenröset och bortom ängarna.

I huset där ingen bor, finns det golv som ingen går på, ett kök där ingen lagar mat och ett tomrum där inga skratt och ingen gråt hörs. Inga barnskor klapprar längre i ovanvåningens rum. Det står där fyllt med luft som ingen längre andas in.

En svart fågel sitter högst upp på taket på ett av de falurödmålade uthusen som omgärdar byggnaden där ingen bor. Kvällssolen gnistrar i hans svarta fjäderskrud när han lyfter sina vingar mot skyn och ger upp ett missnöjt skri då vi uppenbarligen stör honom i hans kvällsfilosofering. Vi går här nästan varje dag, min hund och jag.

I tystnaden som omgärdar husen kan jag inte låta bli att tänka på att detta en gång kanske var någons drömhem. Kanske något man sparat till länge och kämpat för att kunna behålla…

Jag undrar vad som hände. När övergavs dessa byggnader och varför?

Om väggarna kunde tala skulle de kanske berätta för mig om lycka och drömmar, om sorg och elände och om kärlek. De skulle kunna berätta för mig om vilka rädslor och vedermödor personerna som bodde här kämpade med. Jag skulle få veta om här fanns älskade husdjur och kor som mjölkades varje dag. Om åkrarna runt omkring gav bra skördar eller om vardagen tedde sig tung. Jag skulle få veta om här fanns kärlek och hat eller en salig blandning av båda.

Jag skulle vilja höra vad människorna som satt på sin glasbeprydda veranda i kvällssolen drömde om. Vad önskade de sig av framtiden och hur blev den? När lämnade de byggnaderna åt sitt öde och varför? Väggarna berättar ingenting för mig och jag kan bara i min fantasi föreställa mig hur livet levdes här en gång.

Varje kväll när vi går förbi huset där ingen bor, stannar vi till, hunden och jag, och hoppas på några svar. Men här finns bara tystnaden sånär som på en svart fågel som ber om att få vara ifred.

Så vi lämnar huset där ingen bor, med väggar som inte talar och går hem till huset där vi bor. Kanske får vi svar i morgon…

Har du någon gång provat på att förändra någon annan? Försökt övertyga någon om att ditt sätt att leva är rätt och riktigt? Hur många gånger har du försökt att påverka någon att sluta röka, gå ner i vikt, gå upp i vikt, börja motionera med mera? Hur har det gått? Blev det någon förändring? Inte det? Då är det kanske dags att börja låta andra vara som de är. Lev och låt leva, eller som en populär engelsk grupp uttryckte saken för många år sedan: ”Let it be”.

Jag gifte mig ung, hade inte fyllt 19 år. Då förfasade sig andra och tisslade och tasslade om att jag nog väntade barn. När inga barn kom och åren gick började folk ha synpunkter på att det väl var dags att skaffa barn. Som om andra skulle kunna förändra mitt sätt att se på när det var dags att skaffa barn, eller inte.

Det har hänt lite då och då genom åren att andra har försökt förändra mig. Oftast genom diverse mindre trevliga kommentarer. Jag minns en gång på 1980-talet när jag var på en stor fest i London tillsammans med min make. Värdinnan, som jag för övrigt inte kände alls, utbrast efter den sedvanliga hälsningsfrasen: ”Oh you are så skinny, my dear!” Till saken hör att kvinnan själv var minst sagt överviktig. Undrar vad som hade hänt om jag hade svarat: ”Oh, you are so fat, my dear!”

Oftast får jag kommentarer om hur liten jag är från de som är överviktiga själv. ”Äter du inget”, frågar de. Jag brukar svara: ”Jodå, jag äter vad jag vill, men inte hela tiden”.

Det verkar liksom vara okej för en tjock person att kommentera en smal, men inte tvärtom. Jag får aldrig sådana kommentarer från normalviktiga. Är det inte konstigt? Som om en tjock människa skulle kunna förändra min figur till att bli överviktig för att liksom få mig att passa in i ett sätt att leva som de tycker tillhör det normala. Det har ingen verkan alls på mig så Let it be.

Numera bryr jag mig inte om vad andra tycker då jag vet att jag nästan är normalviktig. Lider inte av några välfärdssjukdomar som till exempel högt blodtryck, diabetes typ 2, dåliga knän eller höfter. Hellre smal och rörlig än överviktig och orörlig… Ja, faktiskt hellre underviktig och frisk än överviktig och sjuk, så Let it be!

Det var många år sedan jag rökte nu. Faktiskt 30 år sedan. Under alla de år andra försökte påverka mig att sluta röka hade det endast en effekt på mig: Jag rökte mycket mer. Ingen annan skulle få tala om för mig vad jag fick göra eller inte göra. När tjatet tystnade och man hade gett upp hoppet om att jag någonsin skulle sluta, bestämde jag mig för att hålla upp en dag. Bara för att känna efter hur det kändes. När den dagen hade gått och jag överlevt den, testade jag att hålla upp en dag till och en till. När jag inte hade rökt på 14 dagar upptäckte folk att jag inte rökte och utbrast: ”Har du slutat röka?” Då svarade jag: ”Jag röker inte idag, men i morgon får jag röka om jag vill”.

Dagar blev till veckor, veckor till månader och månader till år. Tänk så bra det blev när folk slutade lägga sig i och jag fick fatta mina egna beslut.

Vi har rätt att tycka och tänka vad vi vill om andra och deras sätt att leva. Men vi har verkligen ingen rätt att uttrycka våra åsikter högt. Vi vet väldigt, väldigt lite om varandra egentligen. Att ha högljudda åsikter om någon annan kan verkligen såra när vi fäller klumpiga kommentarer. Det är ingenting som talar för att mitt sätt att se på livet är det enda rätta. Ibland finns det bakomliggande orsaker till andra människors beteenden som vi inte har en aning om.

Det jag egentligen vill komma fram till i det här inlägget är att eftersom man inte kan förändra någon annan, så försök förändra dig själv i stället. Har du inget snällt eller positivt att säga till en medmänniska så säg inget alls! Let it be!

Under mina långa promenader med hunden har jag gott om tid att tänka. Eftersom han sköter jobbet kan jag tillåta mig att fundera på annat medan vi går. Idag roade jag mig att tänka på starka personligheter som jag träffat under mitt liv. Människor som av en eller annan anledning etsat sig fast i mitt minne. Antingen har de haft egenheter och särdrag som varit speciella, eller har de på annat sätt kommit att betyda mycket för mig. I det här inlägget vill jag komma ihåg två av dem.

Det går inte att tänka tillbaka på människor jag träffat utan att nämna Syster Nathalia Kattarina Sjöberg. Hon föddes 1900 i Malmö och hon var min mormor. Hon var sannerligen inte som andras mormödrar. Tuff och orädd och synnerligen rapp i käften som hon var hände det sig ofta att jag som barn skämdes för henne och alltid var rädd för vad hon skulle kunna kläcka ur sig i olika sammanhang. Som en äldre dam såg hon ut, liten och späd, vägde runt 40 kilo, men skenet bedrog. Jag minns ett tillfälle när hon var på besök och vi skulle åka buss med henne. Hon ondgjorde sig högljutt över alla unga som satt och inte reste sig för äldre. Detta hände nära jul någon gång i slutet på 1960-talet, när unga fortfarande reste sig upp och lämnade plats för äldre på bussen. Då frågade en herre henne lite förargligt: ”Såja, lilla damen, har frun lagt fisken i blött till jul?” Hennes svar blev, till min stora förfäran: ”Har herrn lagt korven i blöt?”

Jag minns också att mormor hade sin tjocka, avklippta fläta i översta byrålådan, inlindad i silkespapper. När jag som barn kom hem till henne brukade jag alltid be om att få titta på den. Jag var helt fascinerad av den och jag frågade varje gång om jag inte kunde få den. Hon sa alltid nej. Så hände det sig en dag att jag bad att få titta på flätan. ”Vilken fläta?” undrade hon. ”Flätan som varit din och som ligger i byrålådan” svarade jag. ”Jaså, den jävla flätan, den har jag slängt”.

Sådan var hon, rakt på sak och inga omskrivningar.

Hon gifte sig ung med Helge, Wilhelm Sjöberg, som var min morfar. Han jobbade som eldare på fartyg och var glad för flaskan. Min mormor födde honom sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Mormor stod ut med sin supande make tills barnen hade växt upp och blev färdig att ta ut skilsmässa 1965. Då var hon 65 år gammal och folk förfasade sig och undrade vad det skulle vara bra för i den åldern. Men hon var en stark kvinna och brydde sig inte om att folk pratade.  Från den dagen skilsmässan var klar var hon inte längre ”du” med morfar. Jag tror dock att hon tyckte lite synd om honom, vilket det ju också var, för hon besökte honom ibland i hans lägenhet och gav honom mat. Sedan sa hon till oss att hon hade varit och tittat till ”herr Sjöberg”.

Mormor var verkligen inte sådan som man på den tiden kunde förvänta sig att en äldre kvinna skulle vara, nämligen tyst, foglig och ömsint. Det bakades inga bullar och lagades inte mycket mat. Hon levde på kaffe och wienerbröd och dess emellan bolmade hon på otaliga cigaretter av märket Ritz. Hon gick sin egen väg och om det var något som inte passade andra, kunde hon klappa sig själv i baken och därmed göra klart var den personen som hade synpunkter kunde kyssa henne.

Jag skämdes över henne som barn, men idag ser jag henne som en mycket stark och orädd kvinna, som var mycket före sin tid. Ett naturbarn, ja rent av den tidens rebell.

En annan mycket stark kvinna som jag ofta tänker på, och som har betytt mycket för mig, är min sångpedagog Any Holmgren. Hon var närmare 80 år gammal när jag började ta sånglektioner hos henne i början på 70-talet. Hon bodde tillsammans med sin man i en gammal lägenhet i Malmö, där hon tog emot sina elever. Deras hem var speciellt inrett och vardagsrummet bestod av en stor flygel som stod mitt på golvet. Väggarna var klädda med hyllor vilka var fyllda med noter. Det fanns ingen TV och ingen radio i hemmet. Any, som hade varit konsertpianist i Tyskland, hade sitt speciella sätt att lära ut saker på. Hon lade ut färgade bollar på golvet som fick symbolisera noter och som hon flyttade på medan jag sjöng mina skalor. På så sätt lärde hon mig att läsa noter. Hon såg yngre ut än sina 80 år, och klädde sig som det anstår en diva. Hon hade stora händer som gestikulerade oavbrutet och hennes röda kalufs guppade lustigt på hjässan medan hon förmanade mig. Jag var 16 år när jag började hos henne och jag var helt fascinerad av hur Any och hennes man levde. Mannen kallades ”Pucki”. Vad han egentligen hette fick jag aldrig veta. Han var alltid klädd i kostym och hade världens största, utstående öron. Han hade också egenheten att välkomna alla kvinnliga elever genom att kyssa dem på hand!

Ibland anordnades det konsertaftnar hos Any och Pucki. Då fick eleverna visa upp sina talanger. Inför sådana evenemang var Any alltid uppklädd i långa aftonklänningar i siden. Håret var uppsatt och naglarna rödmålade. En sådan afton hade hon givit mig ett ganska svårt stycke av Mozart att framföra. Då anspänningen inför framförandet var stor, bar det sig inte bättre än att jag svimmade lagom till sluttonen. Som tur var hade jag då träffat min blivande man som var med på tillställningen och kunde komma till undsättning. Any såg detta som ett pikant inslag som i stället för kaos blev till en extra dimension av numret.

Any var ganska krävande men hade ett stort hjärta. Hennes sånglektioner kostade 450 kronor i månaden vilket var en gigantisk summa 1970. När jag berättade för henne att jag ville sluta för att jag inte hade råd, lät hon mig gå kvar och jag fick betala så mycket jag kunde. Hon var förtjust i mig och tyckte att jag hade talang.

De här personerna är bara några få som har satt spår i mig för livet. Ibland dyker det upp andra starka personligheter när jag börjar gräva i minnenas persongalleri. Jag nöjer mig med dessa för den här gången, då jag är medveten om att ingen orkar läsa långa inlägg längre.

Kanske har du också lite udda personer som skakat om dig men som du ändå är fascinerad av. Kanske är du som jag och gillar annorlunda. De personer jag har beskrivit här ovan är människor som sedan länge är döda, men som ändå lämnat djupa avtryck i mitt galleri.

Vart jag än går har jag alltid en skugga bakom mig. Jag behöver bara ropa hans namn när jag är osäker på var han är så kommer han farandes och sätter sig intill mig. Har ständigt koll på vart jag tar vägen och väntar på mig i alla lägen. Min älskade ledarhund, Jimmy.

Vi två har sannerligen blivit ett radarpar. Jag gör allt för honom och han gör allt för mig. Det spelar ingen roll om han arbetar i selen eller om jag har honom i koppel: Han känner av mina vibbar och vet vad jag behöver. När jag går morgonrundan med honom går jag först 40 minuter med honom i koppel. Vi går då i ganska oländig terräng genom skogen. Jimmy vet exakt var jag har som svårast att gå och saktar in och sluter upp vid min sida tills vi har kommit igenom de svåra passagerna. Utan att jag behöver säga till honom. Han är makalös på att läsa av mig och att visa hänsyn. Det övergår mitt förstånd hur han kan känna av mig så väl.

Trots detta händer det ibland att jag snubblar och faller pladask till marken. Då stannar han och verkar olycklig och vet inte hur väl han vill. Ungefär som han tänker: ”Var det där mitt fel?” Jag brukar komma upp rätt så snabbt igen efter ett sådant fall och klappa om honom och bedyra att det inte är hans fel att han har en dumdristig matte. Efter skogspromenaden brukar vi sätta oss på en bänk där jag sätter på honom selen. Sedan går promenaden vidare i en dryg halvtimme via cykelbanor och övergångsställen. På så sätt får han lite nöjesrunda och lite arbetsrunda. Han vet exakt hur jag brukar vilja ha det och är oerhört följsam och duktig. Trots att han äter mycket gräs när han går i koppel, försöker han inte ens norpa åt sig ett grässtrå när selen har kommit på. Då vet han att han inte får äta.

Ju mer jag lär känna mänskligheten, desto mer älskar jag min hund. Han har aldrig några baktankar och sviker mig aldrig. Visst kan han vara lite inställsam när det närmar sig hans mattider, men det finns aldrig något beräknande eller bakslugt i honom. Som det så ofta gör hos människor.

Vissa saker kan han, av förklarliga skäl, inte hjälpa mig med. Olyckor händer allt som oftast när jag glömmer att vara försiktig. I nittionio fall av hundra brukar jag känna framför mig om glasdörrarna på uteplatsen är öppna eller stängda. Den hundrade gången glömmer jag känna efter och brakar med full kraft in i glasrutan, skrikandes i himmelens sky. Vem kommer springandes och är alldeles ifrån sig då om inte min bästa vän? Han tycker om mig precis lika mycket med en präktig blåtira under ögat. Det känns skönt att veta att jag duger som jag är för honom när jag själv blir dödens trött på att inte fungera som jag ska. Den enda gången jag känner mig fullt fungerande numera är när jag gör saker tillsammans med Jimmy. Då klaffar det mesta perfekt och jag förstår inte hur jag skulle överleva utan honom.

Det händer då och då att jag känner besvikelse på vänner jag haft. Ibland känns det som att folk som är seende undviker mig och jag inbillar mig att det beror på att man inte vet hur man ska bemöta mig. En del undviker mig säkert av feghet. Allt som oftast kan jag skaka av mig sådant, då jag ju inte kan förändra någon annan, men ibland blir jag ändå ledsen. Jag är ju fortfarande jag, liksom.

Nu närmar sig midsommarhelgen med stormsteg. Min bästa tid är nu, när grönskan är som skirast och när göken fortfarande gal. Jag älskar också att bada i ljus både morgnar och kvällar. Underbart!

I midsommar får vi besök av två fina ledarhundar till och deras fantastiska förare. Jag ser mycket fram emot det och tror att även Jimmy gläder sig åt att få hundbesök. Då kan de få vara bara hundar och hjälpas åt att hitta på hyss. Jag är nästan säker på att dessa två hundar också gör stor skillnad för sina ägare.

Till dig som är gravt synskadad och funderar på ledarhund vill jag säga: Ansök! Förutsatt att du också älskar hundar och håller i minnet att en ledarhund är först och främst en hund och till liten del ett hjälpmedel. Man måste älska hundar, annars fungerar det inte. Jag brukar säga att Jimmy är till 60 procent hund och till 40 procent ett hjälpmedel.

Om man kan ha en själsfrände i en hund så har jag det i Jimmy. Han har över huvud taget inga olater som jag behöver träna bort med honom. Jag har haft en sagolik tur att bli tilldelad den hunden!

Jimmy och jag önskar er alla en underbar midsommar. Om människorna sviker dig så kan jag garantera dig att en hund aldrig gör det. Som ler- och långhalm: Det är vi det!

Jag tror jag är i tantåldern. Ni vet den där typen av trotsålder där inga tillrättavisningar, hot eller tillsägelser biter. När man har kommit upp i den sortens trotsålder, bryr man sig inte längre om vad andra tycker om hur man ser ut eller hur man tänker. Man vågar säga sitt hjärtas mening utan rädsla för repressalier. Karriären hotas inte längre för att man kanske har obekväma åsikter.

Man ger sig själv tillåtelse att äta vad man vill, när man vill och man får lov att gå i myskläder hela dagen om man känner för det.

Jag vet inte exakt när ”tantifieringen” påbörjades. Var det när jag fyllde 40, 50 eller 60? Jag vet bara att jag kämpade emot väldigt länge. Vem vill vara en tant, liksom? Som tant har man ju ingen hög status i samhället. Å andra sidan ställer samhället heller ingastörre krav på en tant. Det är ganska befriande.

Hade jag vetat att det följde med en massa fördelar med tantstämpeln, hade jag kanske inte kämpat emot så. Jag menar, tillvaron blev ganska bekväm när jag gav upp kampen.

De röda skorna med skyhöga klackar står numera längst in i garderoben och samlar damm. Jag har all rätt i världen att strunta i att mina ben ser ut som lyktstolpar när jag numera väljer de platta, fotriktiga och bekväma skorna när jag ska ut och gå. Inte bryr jag mig om att jag är minst en decimeter för kort i lågskor.

Att man har uppnått tantåldern vet man med säkerhet när man behåller vinterjackan på långt in i maj månad. Eller när man glömmer beställa tid hos frisören. Ett annat säkert tecken är när man har stående tider för fotvård. Eller när spellistan på Spotify endast innehåller musik från 80-talet och bakåt. En tant torkar av dammet från sin dator riktigt noggrant innan hon kan slå sig till ro vid den medan den unga kvinnan blåser rent tangentbordet och sedan sätter sig för att skriva.

Ibland krockar tanten i mig med den unga kvinnan jag en gång var. Då glömmer jag att jag kanske inte orkar lika mycket som förr. Tror att kroppen är densamma som den alltid har varit och upptäcker till min fasa att jag har svårt att komma upp från golvet om jag har satt mig där. På grund av min synskada blir jag heller inte påmind om ansiktets förfall med alltfler rynkor, då jag inte ser min spegelbild. Det får väl anses vara en sjukdomsvinst.

För det mesta är jag tillfreds med åldern. Det är ganska skönt att inte längre vara orolig för att endast bli betraktad som sexobjekt och liksom inte bli tagen på allvar.

Det är underbart att veta att om jag går ut en mörk kväll och blir överfallen, är det bara handväskan de är ute efter. Den håller jag hårt i, precis som tanter ska.

Det känns helt okej att bli kallad ”tanten med den vita hunden” av ett litet barn. För det är precis det jag är. Den här lilla tanten låter jag få vara precis som hon är. Till alla andra tanter där ute vill jag bara säga: Äntligen är vi fria!

Detta är en uppmaning som strider mot det jag egentligen vill. Jag brukar i stället önska att du ska knacka på min glasbubbla av instängdhet och söka kontakt med mig. Men i dessa tider önskar jag att du håller dig på behörigt avstånd. Anledningen är enkel: Du ser mig, men jag ser inte dig. 

För ett tag sedan när jag som vanligt, var ute och gick med min ledarhund, blev jag påsprungen. Trots att han hade selen på sig och trots att vi höll oss till vänsterkanten, precis som han blivit lärd. Plötsligt känner jag hur jag krockar med någon på min högra sida. Pang! Jag blev rosenrasande. Ilskan kom liksom från ingenstans.

”Ser du inte att jag är blind,” skrek jag.

Döm om min förvåning när jag hör en äldre kvinnas röst som svarar:

”Hur skulle jag kunna se det?”

Hallå! Jag kom med ledarhund. Det står med stora bokstäver på hans sele: ”Stör ej ledarhunden”. I vilket fall som helst går man väl inte rakt på folk utan att flytta sig? Det slutade i alla fall med att damen i fråga bad om ursäkt. Långt om länge.

Jag har märkt att folk gärna kommer för nära mig i affären. Ska det vara så svårt att fatta att den som går med vit käpp inte ser och därför inte kan hålla avstånd? I min värld är det den seendes ansvar att hålla den sociala distansering som är så viktig just nu.

Min ledarhund är jätteduktig på mycket, men inte på att hålla avstånd. Det är kanske inte så konstigt, han är ju en hund. Jag är om möjligt, ännu sämre på att hålla avstånd eftersom jag inte ser. Du kan hjälpa oss genom att flytta dig och gärna säga ”Hej”, så vet vi att du är där. Prata alltid med mig, aldrig med min hund. Speciellt inte om han går i sin sele, vilket är ett säkert tecken på att han jobbar och inte får bli distraherad.

Jag har snart haft min ledarhund i ett och ett halvt år. Jag måste säga att det fungerar väldigt bra för det mesta. Men så har jag också turen att bo i Hässleholm, som är en oerhört ledarhundsvänlig stad. Jag har ännu aldrig blivit nekad att ta med honom in någonstans varken på restauranger, livsmedelsbutiker, apotek eller klädaffärer.

Det är Valborg idag. Det vet man med säkerhet eftersom det är svinkallt ute. Vinterjackan och vantarna kom fram till morgonpromenaden med hunden. Precis som det brukar vara varje år på Valborg. Men i år blir det inga folksamlingar vid värmande brasor och eftersom många, med mig, har försatt sig i karantän, får vi ändå försöka njuta av att våren är på väg. Fast det inte känns så ute idag.

Jag tänker fira Valborg på mitt sätt, även om det blir annorlunda. Något gott att äta, en bra ljudbok och en timme i den vedeldade bastun kan nog få mig varm.

Så länge varje dag ovanför jord är bättre än alternativet tänker jag göra det bästa av tillvaron. Gör det, du också, och var rädda om varandra. Håll avstånd och håll dig undan från mig. Jag säger till när jag vill att du ska knacka på min glasbubbla igen.

Är det någon av er som minns hur påskarna såg ut när ni var barn? Minns ni långfredagarna? Så här inför den stundande påsken, och i dessa virustider, slår det mig att nästan alla dagar är långfredagar i dessa tider.

När jag växte upp var långfredagen årets tråkigaste dag. Allt var stängt. Det gick inte ens att köpa en tidning i kiosken. På radio och TV gick mest sorgsna program och affärer, biografer och dansställen var stängda, ungefär som nu.

Jag älskar påsken och har alltid gjort det. Det är den högtiden som ger föraningar om den vår och sommar som ligger framför oss. Så känns det även denna påsk, fast jag är införstådd med att detta året blir det inte som det brukar vara. Det känns som att Sverige, tillsammans med många andra länder har gått i viloläge. Det gör mig inget, jag tror att vi alla behöver sansa oss lite och ta hand om oss själva och varandra.

Jag tror inte jag är ensam om att vara lite lätt hypokondrisk i dessa tider. Vaknar på morgonen och liksom känner efter hur jag mår. Har jag inte lite ont i halsen? Värk i kroppen? Känner jag mig inte lite hängig? Det ligger liksom i tiden att känna efter. Annars är jag typen som brukar slå dövörat till när jag inte mår bra. Men nu verkar det vara okej att känna efter. Jag tror det är en hel del hypokondri i landet denna påsk.

Som alltid, finns det ändå guldkorn i tillvaron att plocka upp. På morgonpromenaden med min ledarhund drabbades jag av en känsla av eufori när solen värmde och ljumma vårvindar smekte mina bleka kinder. Fåglarna kvittrade och fyllde mina öron med underbara toner. Min hund gjorde mig uppmärksam på att påskliljorna blommade för fullt och den vetskapen räcker för att blåsa liv i mig. Jag fylls av tacksamhet för allt gott livet ger och för att jag kan vara öppen nog att ta emot.

Det finns dagar när jag har svårt att se det ljusa i tillvaron och vara tacksam. Men inför denna påsken känner jag mig både euforisk och tacksam. Speciellt tacksam är jag mot alla er som läser och uppskattar mina inlägg här. Några av er har uppmuntrat mig att sätta samman mina inlägg till en bok. Nu kan jag berätta att jag har gjort det och också fått ett förlagskontrakt på boken! Jag är så stolt och glad! Jag är ju inte bara blind, jag är gammal också, liksom. Tänk att lilla jag har klarat det. Det får mig att känna mig helt euforisk, men också oerhört ödmjuk och tacksam.

Boken heter ”Se på ett annat sätt” och kommer att finnas överallt där böcker säljs. Den kommer ut i mitten av maj, men går att förbeställa via länken nedan, till rabatterat pris. Du som redan följer min blogg, men gillar mina texter kan ju fundera på att köpa boken och ge någon du tycker om i present.

Min önskan med den här boken är att peppa andra som också går igenom diverse kriser, och visa att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid för en del. Se på mig: Kan jag, då kan sannerligen du också!

https://shop.whipmedia.se/produkt/se-pa-ett-annat-satt/

Med de här orden vill jag önska er alla en riktigt fin och innerlig påsk!