Nästan från en dag till en annan stannade världen upp. Vi människor slutade, som i ett trollslag, att jaga runt. Borta är stressen efter att prestera och vara duktiga. I detta individualistiska samhälle blev det plötsligt viktigt att börja bry sig om varandra, att ta hand om varandra. Många, många har dragit sig tillbaka med sina nära och kära, för plötsligt har vi insett hur sårbara vi är och vad som är viktigt i livet. Tänk att det skulle behövas ett Corona-virus för det!

Svårigheter är, enligt min mening, till för att vi ska lära oss något. Jag är ganska övertygad om att vi inte får fler svårigheter än vi klarar av. Kanske kommer vi att gå ur den här krisen som lite starkare och ödmjukare människor, vad vet jag? I stillheten som infann sig när alla evenemang ställdes in och i den mer eller mindre självvalda karantänen, har jag haft gott om tid att tänka. Kommit fram till att världen nog behövde sig en rejäl käftsmäll för att liksom vakna upp. Vad är det vi håller på med? Allt detta hat som sprids och var och en som bara tänker på sig själv, vad handlar det egentligen om?

Naturligtvis kommer den här pandemin som sprider sig över världen att få många negativa följder, inte minst ekonomiskt. Många företag kommer att gå omkull och arbetslösheten kanske blir gigantisk. Kanske är meningen med den här krisen att vi ska börja söka andra värden än de materialistiska? Eftersom pengar aldrig har varit direkt viktiga för mig, känns det inte som att det är ekonomin som är det värsta. Det värsta är väl ändå om många liv går till spillo? Å andra sidan är det lätt för mig att säga som inte har något jobb att förlora…

Så tänker jag på hur rutten världen har blivit. Hur var och en bara tänker på sitt. Hur ingen törs hjälpa någon som blir utsatt för ett brott av rädsla för att själv drabbas. Hur fega och flata vi har blivit. Ingen som vågar säga ifrån när barn gör fel, ingen som vågar uppfostra vare sig egna eller andras ungar. Vi har blivit så tysta…

Något överseende med varandra har vi inte heller längre. Gud nåde den som avviker från gängse normer eller inte tycker som de flesta. Kanske är meningen med den här pandemin att vi ska lära oss att acceptera att vi faktiskt inte kan förändra andra, bara oss själva.

Medan det sprakar och knastrar i vedträden i bastun inser jag att vi alla som går här på jorden, bara är små skitar i universum som är totalt hjälplösa om vi inte har varandra. Det är väl en lärdom så god som någon?

Den här tiden passar jag på att rannsaka mig själv. Lägga ner mina vapen och gilla läget. Passar på att göra sådant jag kanske inte brukar göra annars. Roliga saker, men också sådant som inte blir av när allt är som vanligt. Man kan till exempel rensa i garderoben, plantera frön och laga god mat.

Vet ni vad? Våren har inte gått i karantän! Den pågår, precis som vanligt vid den här tiden. Njut av den!

Tag också den här tiden till att landa lite i dig själv, pyssla om dig och hör av dig till dina nära och kära.

Om tillvaron blir mycket tråkig så kom ihåg att människan mår bra av att ha tråkigt ibland. Annars märker hon inte heller när det blir roligt.

Ur stillheten kommer tankarna och visst känns det nyttigt att kunna ta sig tid att lyssna inåt i denna stressiga värld. Unna dig att njuta av stillheten!