Hur mycket ser du egentligen? Den frågan får jag ofta. Det är nästan omöjligt att svara på det, men jag brukar säga att jag ser när det är dag och när det är natt. Ibland får jag då svaret: ”Så skönt! Då är du ju inte helt blind”…

Det är så fel det kan bli. Definitionen för blindhet är, att om man inte klarar att ta sig från punkt A till B när man befinner sig i ny miljö, är man blind. Jag har ingen nytta av att se att det är ljust när det samtidigt är som att titta genom en råglasskiva. Ändå känns det lite bättre att röra sig i ljuset än i mörkret på kvällen. Jag tror det har att göra med att mitt självförtroende växer i ljuset.

När man har så lite synrester som jag kvar, kan man ansöka om ledarhund. Anledningen till att man inte är berättigad till ledarhund så länge man har ledsyn kvar, är att man då försöker styra hunden omedvetet, och det är ju hunden som ska styra dig. Därför har man satt en gräns att vid 0,02 för att få en hund. Full syn är 1,0.

Det är inte lätt att beskriva den ensamhet och isolering man kastas in i när man förlorar synen. Dessutom ska man trots det, lära sig att leva så bra som möjligt. Tillvaron fylls av hinder och svårigheter att ta sig igenom, samtidigt som man är minst sagt stukad. Ett sådant hinder var för mig att börja använda den vita käppen. Då syntes det att jag var blind och det var svårt att erkänna.

Jag ansökte om att få ledarhund ganska omgående efter mitt synbortfall. Jag visste att väntetiden var lång, cirka två år. Under den tiden lärde jag mig att ta mig fram hjälpligt med käpp, men tyckte att promenaderna gick i snigelfart. Jag kände mig gammal och olycklig.

När jag hade väntat och förberett mig i drygt två år, kom samtalet från Ledarhundsverksamheten om att de hade hittat en hund som de trodde skulle passa mig. Det är två år sedan i november som lyckan stormade in i mitt hem i form av en vit päls.

Nu blev det fart på promenaderna, och jag kunde vika ihop den förhatliga käppen och stoppa i handväskan, när vi gick ut. Min ledarhund Jimmy, fattade snabbt galoppen och det blev plötsligt riktigt roligt att gå ut när jag kunde hålla samma takt som alla andra. Jag lärde mig också snabbt att lita på att han skulle göra jobbet och som radarpar blev vi oskiljaktiga.

Det tog dock ganska lång tid att känna mig tajt med honom. Han är nämligen en mycket självständig och cool hund, som nästan inte påverkas av någonting. Han är tryggheten själv, liksom.

Om jag skulle försöka beskriva vad min ledarhund betyder för mig skulle jag säga: Allt! Frihet, kärlek, sysselsättning och värme. Han fyller mina dagar med innehåll och jag har alltid samma hållpunkter som han när det gäller att rama in dygnet. Är vi inte ute och går, leker vi eller tränar apportering eller inkallning. Annars kan jag pyssla med pälsvård eller tandvård, ja, det finns alltid något att göra om man har hund.

Det finns de som tycker synd om ledarhundar och tror att de har ett tråkigt liv. Så är det sannerligen inte. Min ledarhund är nästan alltid med mig. Han lämnas mycket sällan ensam hemma. Jag har all tid i världen för honom och ser alltid till hans behov i första hand. Inte många sällskapshundar som har det så vill jag påstå.

Vi har anpassat oss så väl till varandra att vi båda vet vad den andre vill, ofta utan att någonting sägs. Jimmy är inte speciellt angelägen om att bli kliad, men han följer mig som en skugga. Överallt där jag går har jag en vit päls i hasorna.

Jag kan inte påstå att jag fick synen tillbaka när han kom. Men det kändes nästan så. En sak vet jag i alla fall säkert: Lyckan kom i vit päls!