Minnenas persongalleri

Under mina långa promenader med hunden har jag gott om tid att tänka. Eftersom han sköter jobbet kan jag tillåta mig att fundera på annat medan vi går. Idag roade jag mig att tänka på starka personligheter som jag träffat under mitt liv. Människor som av en eller annan anledning etsat sig fast i mitt minne. Antingen har de haft egenheter och särdrag som varit speciella, eller har de på annat sätt kommit att betyda mycket för mig. I det här inlägget vill jag komma ihåg två av dem.

Det går inte att tänka tillbaka på människor jag träffat utan att nämna Syster Nathalia Kattarina Sjöberg. Hon föddes 1900 i Malmö och hon var min mormor. Hon var sannerligen inte som andras mormödrar. Tuff och orädd och synnerligen rapp i käften som hon var hände det sig ofta att jag som barn skämdes för henne och alltid var rädd för vad hon skulle kunna kläcka ur sig i olika sammanhang. Som en äldre dam såg hon ut, liten och späd, vägde runt 40 kilo, men skenet bedrog. Jag minns ett tillfälle när hon var på besök och vi skulle åka buss med henne. Hon ondgjorde sig högljutt över alla unga som satt och inte reste sig för äldre. Detta hände nära jul någon gång i slutet på 1960-talet, när unga fortfarande reste sig upp och lämnade plats för äldre på bussen. Då frågade en herre henne lite förargligt: ”Såja, lilla damen, har frun lagt fisken i blött till jul?” Hennes svar blev, till min stora förfäran: ”Har herrn lagt korven i blöt?”

Jag minns också att mormor hade sin tjocka, avklippta fläta i översta byrålådan, inlindad i silkespapper. När jag som barn kom hem till henne brukade jag alltid be om att få titta på den. Jag var helt fascinerad av den och jag frågade varje gång om jag inte kunde få den. Hon sa alltid nej. Så hände det sig en dag att jag bad att få titta på flätan. ”Vilken fläta?” undrade hon. ”Flätan som varit din och som ligger i byrålådan” svarade jag. ”Jaså, den jävla flätan, den har jag slängt”.

Sådan var hon, rakt på sak och inga omskrivningar.

Hon gifte sig ung med Helge, Wilhelm Sjöberg, som var min morfar. Han jobbade som eldare på fartyg och var glad för flaskan. Min mormor födde honom sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Mormor stod ut med sin supande make tills barnen hade växt upp och blev färdig att ta ut skilsmässa 1965. Då var hon 65 år gammal och folk förfasade sig och undrade vad det skulle vara bra för i den åldern. Men hon var en stark kvinna och brydde sig inte om att folk pratade.  Från den dagen skilsmässan var klar var hon inte längre ”du” med morfar. Jag tror dock att hon tyckte lite synd om honom, vilket det ju också var, för hon besökte honom ibland i hans lägenhet och gav honom mat. Sedan sa hon till oss att hon hade varit och tittat till ”herr Sjöberg”.

Mormor var verkligen inte sådan som man på den tiden kunde förvänta sig att en äldre kvinna skulle vara, nämligen tyst, foglig och ömsint. Det bakades inga bullar och lagades inte mycket mat. Hon levde på kaffe och wienerbröd och dess emellan bolmade hon på otaliga cigaretter av märket Ritz. Hon gick sin egen väg och om det var något som inte passade andra, kunde hon klappa sig själv i baken och därmed göra klart var den personen som hade synpunkter kunde kyssa henne.

Jag skämdes över henne som barn, men idag ser jag henne som en mycket stark och orädd kvinna, som var mycket före sin tid. Ett naturbarn, ja rent av den tidens rebell.

En annan mycket stark kvinna som jag ofta tänker på, och som har betytt mycket för mig, är min sångpedagog Any Holmgren. Hon var närmare 80 år gammal när jag började ta sånglektioner hos henne i början på 70-talet. Hon bodde tillsammans med sin man i en gammal lägenhet i Malmö, där hon tog emot sina elever. Deras hem var speciellt inrett och vardagsrummet bestod av en stor flygel som stod mitt på golvet. Väggarna var klädda med hyllor vilka var fyllda med noter. Det fanns ingen TV och ingen radio i hemmet. Any, som hade varit konsertpianist i Tyskland, hade sitt speciella sätt att lära ut saker på. Hon lade ut färgade bollar på golvet som fick symbolisera noter och som hon flyttade på medan jag sjöng mina skalor. På så sätt lärde hon mig att läsa noter. Hon såg yngre ut än sina 80 år, och klädde sig som det anstår en diva. Hon hade stora händer som gestikulerade oavbrutet och hennes röda kalufs guppade lustigt på hjässan medan hon förmanade mig. Jag var 16 år när jag började hos henne och jag var helt fascinerad av hur Any och hennes man levde. Mannen kallades ”Pucki”. Vad han egentligen hette fick jag aldrig veta. Han var alltid klädd i kostym och hade världens största, utstående öron. Han hade också egenheten att välkomna alla kvinnliga elever genom att kyssa dem på hand!

Ibland anordnades det konsertaftnar hos Any och Pucki. Då fick eleverna visa upp sina talanger. Inför sådana evenemang var Any alltid uppklädd i långa aftonklänningar i siden. Håret var uppsatt och naglarna rödmålade. En sådan afton hade hon givit mig ett ganska svårt stycke av Mozart att framföra. Då anspänningen inför framförandet var stor, bar det sig inte bättre än att jag svimmade lagom till sluttonen. Som tur var hade jag då träffat min blivande man som var med på tillställningen och kunde komma till undsättning. Any såg detta som ett pikant inslag som i stället för kaos blev till en extra dimension av numret.

Any var ganska krävande men hade ett stort hjärta. Hennes sånglektioner kostade 450 kronor i månaden vilket var en gigantisk summa 1970. När jag berättade för henne att jag ville sluta för att jag inte hade råd, lät hon mig gå kvar och jag fick betala så mycket jag kunde. Hon var förtjust i mig och tyckte att jag hade talang.

De här personerna är bara några få som har satt spår i mig för livet. Ibland dyker det upp andra starka personligheter när jag börjar gräva i minnenas persongalleri. Jag nöjer mig med dessa för den här gången, då jag är medveten om att ingen orkar läsa långa inlägg längre.

Kanske har du också lite udda personer som skakat om dig men som du ändå är fascinerad av. Kanske är du som jag och gillar annorlunda. De personer jag har beskrivit här ovan är människor som sedan länge är döda, men som ändå lämnat djupa avtryck i mitt galleri.

2 reaktioner på ”Minnenas persongalleri

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s