Detta är en uppmaning som strider mot det jag egentligen vill. Jag brukar i stället önska att du ska knacka på min glasbubbla av instängdhet och söka kontakt med mig. Men i dessa tider önskar jag att du håller dig på behörigt avstånd. Anledningen är enkel: Du ser mig, men jag ser inte dig. 

För ett tag sedan när jag som vanligt, var ute och gick med min ledarhund, blev jag påsprungen. Trots att han hade selen på sig och trots att vi höll oss till vänsterkanten, precis som han blivit lärd. Plötsligt känner jag hur jag krockar med någon på min högra sida. Pang! Jag blev rosenrasande. Ilskan kom liksom från ingenstans.

”Ser du inte att jag är blind,” skrek jag.

Döm om min förvåning när jag hör en äldre kvinnas röst som svarar:

”Hur skulle jag kunna se det?”

Hallå! Jag kom med ledarhund. Det står med stora bokstäver på hans sele: ”Stör ej ledarhunden”. I vilket fall som helst går man väl inte rakt på folk utan att flytta sig? Det slutade i alla fall med att damen i fråga bad om ursäkt. Långt om länge.

Jag har märkt att folk gärna kommer för nära mig i affären. Ska det vara så svårt att fatta att den som går med vit käpp inte ser och därför inte kan hålla avstånd? I min värld är det den seendes ansvar att hålla den sociala distansering som är så viktig just nu.

Min ledarhund är jätteduktig på mycket, men inte på att hålla avstånd. Det är kanske inte så konstigt, han är ju en hund. Jag är om möjligt, ännu sämre på att hålla avstånd eftersom jag inte ser. Du kan hjälpa oss genom att flytta dig och gärna säga ”Hej”, så vet vi att du är där. Prata alltid med mig, aldrig med min hund. Speciellt inte om han går i sin sele, vilket är ett säkert tecken på att han jobbar och inte får bli distraherad.

Jag har snart haft min ledarhund i ett och ett halvt år. Jag måste säga att det fungerar väldigt bra för det mesta. Men så har jag också turen att bo i Hässleholm, som är en oerhört ledarhundsvänlig stad. Jag har ännu aldrig blivit nekad att ta med honom in någonstans varken på restauranger, livsmedelsbutiker, apotek eller klädaffärer.

Det är Valborg idag. Det vet man med säkerhet eftersom det är svinkallt ute. Vinterjackan och vantarna kom fram till morgonpromenaden med hunden. Precis som det brukar vara varje år på Valborg. Men i år blir det inga folksamlingar vid värmande brasor och eftersom många, med mig, har försatt sig i karantän, får vi ändå försöka njuta av att våren är på väg. Fast det inte känns så ute idag.

Jag tänker fira Valborg på mitt sätt, även om det blir annorlunda. Något gott att äta, en bra ljudbok och en timme i den vedeldade bastun kan nog få mig varm.

Så länge varje dag ovanför jord är bättre än alternativet tänker jag göra det bästa av tillvaron. Gör det, du också, och var rädda om varandra. Håll avstånd och håll dig undan från mig. Jag säger till när jag vill att du ska knacka på min glasbubbla igen.