OM VÄGGAR KUNDE TALA

Nästan vid vägs ände, precis i kröken av den slingrande grusvägen, ligger huset där ingen bor. Där har det legat bortglömt av Gud och människor sedan många år tillbaka. Det ligger inbäddat i en vildvuxen trädgård där gräset växer meterhögt och de misskötta äppleträden släpper sina frukter med sorgsna dunsar till marken. Här saknas spår av mänsklig närvaro.

Lite då och då händer det att ett par unga flickor kommer ridandes förbi och stannar och hoppar av hästryggen och låter hästarna smaska i sig av fallfrukten. Någon som kokar äpplemos av äpplena finns där inte längre.

Den glasprydda verandan vetter mot milsvida åkrar och därifrån kan man se solen gå ner på kvällen, långt bortom åkrarna. Men fönstren i verandan gapar mörka och tomma, då ingen sitter där längre och njuter sitt kvällskaffe och ”slöglor” ut över stenröset och bortom ängarna.

I huset där ingen bor, finns det golv som ingen går på, ett kök där ingen lagar mat och ett tomrum där inga skratt och ingen gråt hörs. Inga barnskor klapprar längre i ovanvåningens rum. Det står där fyllt med luft som ingen längre andas in.

En svart fågel sitter högst upp på taket på ett av de falurödmålade uthusen som omgärdar byggnaden där ingen bor. Kvällssolen gnistrar i hans svarta fjäderskrud när han lyfter sina vingar mot skyn och ger upp ett missnöjt skri då vi uppenbarligen stör honom i hans kvällsfilosofering. Vi går här nästan varje dag, min hund och jag.

I tystnaden som omgärdar husen kan jag inte låta bli att tänka på att detta en gång kanske var någons drömhem. Kanske något man sparat till länge och kämpat för att kunna behålla…

Jag undrar vad som hände. När övergavs dessa byggnader och varför?

Om väggarna kunde tala skulle de kanske berätta för mig om lycka och drömmar, om sorg och elände och om kärlek. De skulle kunna berätta för mig om vilka rädslor och vedermödor personerna som bodde här kämpade med. Jag skulle få veta om här fanns älskade husdjur och kor som mjölkades varje dag. Om åkrarna runt omkring gav bra skördar eller om vardagen tedde sig tung. Jag skulle få veta om här fanns kärlek och hat eller en salig blandning av båda.

Jag skulle vilja höra vad människorna som satt på sin glasbeprydda veranda i kvällssolen drömde om. Vad önskade de sig av framtiden och hur blev den? När lämnade de byggnaderna åt sitt öde och varför? Väggarna berättar ingenting för mig och jag kan bara i min fantasi föreställa mig hur livet levdes här en gång.

Varje kväll när vi går förbi huset där ingen bor, stannar vi till, hunden och jag, och hoppas på några svar. Men här finns bara tystnaden sånär som på en svart fågel som ber om att få vara ifred.

Så vi lämnar huset där ingen bor, med väggar som inte talar och går hem till huset där vi bor. Kanske får vi svar i morgon…

3 reaktioner på ”OM VÄGGAR KUNDE TALA

  1. Tänk att jag också har åkt förbi ett hus flera gånger där ingen bott på väldigt länge o då har jag också undrat nästan likadant 🙂
    Fint att läsa kram från mig / Maggan ❤

    Gillad av 1 person

  2. Hej Birgitta!
    Som jag tidigare så många gånger har skrivit så skriver du med en fantastisk inlevelse som får en att känna att man finns på den plats som du beskriver! Din historia får mig att tänka på en låt som inte handlar om ett hus utan ett rum där ingen längre lever. En låt med Looving Spoonful och John Sebastian.Den har funnits i mitt minne ända sedan jag hörde den på 1960 talet! Du skriver jättebra, har jag också skrivit tidigare! Fortsätt så, det kan inte bli utan bra! Kram från Anders

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s