Som ler- och långhalm

Vart jag än går har jag alltid en skugga bakom mig. Jag behöver bara ropa hans namn när jag är osäker på var han är så kommer han farandes och sätter sig intill mig. Har ständigt koll på vart jag tar vägen och väntar på mig i alla lägen. Min älskade ledarhund, Jimmy.

Vi två har sannerligen blivit ett radarpar. Jag gör allt för honom och han gör allt för mig. Det spelar ingen roll om han arbetar i selen eller om jag har honom i koppel: Han känner av mina vibbar och vet vad jag behöver. När jag går morgonrundan med honom går jag först 40 minuter med honom i koppel. Vi går då i ganska oländig terräng genom skogen. Jimmy vet exakt var jag har som svårast att gå och saktar in och sluter upp vid min sida tills vi har kommit igenom de svåra passagerna. Utan att jag behöver säga till honom. Han är makalös på att läsa av mig och att visa hänsyn. Det övergår mitt förstånd hur han kan känna av mig så väl.

Trots detta händer det ibland att jag snubblar och faller pladask till marken. Då stannar han och verkar olycklig och vet inte hur väl han vill. Ungefär som han tänker: ”Var det där mitt fel?” Jag brukar komma upp rätt så snabbt igen efter ett sådant fall och klappa om honom och bedyra att det inte är hans fel att han har en dumdristig matte. Efter skogspromenaden brukar vi sätta oss på en bänk där jag sätter på honom selen. Sedan går promenaden vidare i en dryg halvtimme via cykelbanor och övergångsställen. På så sätt får han lite nöjesrunda och lite arbetsrunda. Han vet exakt hur jag brukar vilja ha det och är oerhört följsam och duktig. Trots att han äter mycket gräs när han går i koppel, försöker han inte ens norpa åt sig ett grässtrå när selen har kommit på. Då vet han att han inte får äta.

Ju mer jag lär känna mänskligheten, desto mer älskar jag min hund. Han har aldrig några baktankar och sviker mig aldrig. Visst kan han vara lite inställsam när det närmar sig hans mattider, men det finns aldrig något beräknande eller bakslugt i honom. Som det så ofta gör hos människor.

Vissa saker kan han, av förklarliga skäl, inte hjälpa mig med. Olyckor händer allt som oftast när jag glömmer att vara försiktig. I nittionio fall av hundra brukar jag känna framför mig om glasdörrarna på uteplatsen är öppna eller stängda. Den hundrade gången glömmer jag känna efter och brakar med full kraft in i glasrutan, skrikandes i himmelens sky. Vem kommer springandes och är alldeles ifrån sig då om inte min bästa vän? Han tycker om mig precis lika mycket med en präktig blåtira under ögat. Det känns skönt att veta att jag duger som jag är för honom när jag själv blir dödens trött på att inte fungera som jag ska. Den enda gången jag känner mig fullt fungerande numera är när jag gör saker tillsammans med Jimmy. Då klaffar det mesta perfekt och jag förstår inte hur jag skulle överleva utan honom.

Det händer då och då att jag känner besvikelse på vänner jag haft. Ibland känns det som att folk som är seende undviker mig och jag inbillar mig att det beror på att man inte vet hur man ska bemöta mig. En del undviker mig säkert av feghet. Allt som oftast kan jag skaka av mig sådant, då jag ju inte kan förändra någon annan, men ibland blir jag ändå ledsen. Jag är ju fortfarande jag, liksom.

Nu närmar sig midsommarhelgen med stormsteg. Min bästa tid är nu, när grönskan är som skirast och när göken fortfarande gal. Jag älskar också att bada i ljus både morgnar och kvällar. Underbart!

I midsommar får vi besök av två fina ledarhundar till och deras fantastiska förare. Jag ser mycket fram emot det och tror att även Jimmy gläder sig åt att få hundbesök. Då kan de få vara bara hundar och hjälpas åt att hitta på hyss. Jag är nästan säker på att dessa två hundar också gör stor skillnad för sina ägare.

Till dig som är gravt synskadad och funderar på ledarhund vill jag säga: Ansök! Förutsatt att du också älskar hundar och håller i minnet att en ledarhund är först och främst en hund och till liten del ett hjälpmedel. Man måste älska hundar, annars fungerar det inte. Jag brukar säga att Jimmy är till 60 procent hund och till 40 procent ett hjälpmedel.

Om man kan ha en själsfrände i en hund så har jag det i Jimmy. Han har över huvud taget inga olater som jag behöver träna bort med honom. Jag har haft en sagolik tur att bli tilldelad den hunden!

Jimmy och jag önskar er alla en underbar midsommar. Om människorna sviker dig så kan jag garantera dig att en hund aldrig gör det. Som ler- och långhalm: Det är vi det!

5 reaktioner på ”Som ler- och långhalm

  1. En så himla fin berättelse om dig o Jimmy. Tänk vad hundar kan tränas till o bli en sådan fin hjälp,samtidigt som man är familjemedlem ❤
    Jag önskar er en skön o fin Midsommar o hoppas vi kan ses snart
    Kramar från mig / Maggan

    Gilla

  2. Åhh, Birgitta !
    Jag blir så rörd och så glad för din skull. —Vilken lycka att Jimmy kom till dig.
    Jag önskar er också en underbar midsommar .
    Irene

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s