Vid en snabb anblick är jag precis som alla andra. Jag rör mig obehindrat, speciellt i miljöer jag är van vid. Jag tänker, pratar och drömmer som du. Skrattar, längtar och ser ut som du. Och ändå inte…

Min blick möter aldrig din. Jag läser inte av dina sociala signaler. Vet inte vad du uttrycker med ditt kroppsspråk. Förstår inte en huvudskakning eller en blinkning åt mitt håll. Vet inte att det är mig du tilltalar om du inte säger mitt namn. Vinkar aldrig tillbaka…

Ganska ofta försöker jag dölja att jag har blivit förpassad till en glasbubbla och att det känns ensamt här inne.    Känner du inte mig, vet du inte att det bara är du som ser mig – jag ser inte dig!

När jag sitter och skriver långa dokument, vet du inte att jag skriver med hjälp av talsyntesen som är inbyggd i min dator. Det ser ju ut som att jag tittar på skärmen.

Det var för några år sedan som jag drabbades av en ögonsjukdom som på mycket kort tid slog undan tillvaron och ställde hela min existens på ända. Jag kastades in i dimman och det dröjde inte länge förrän jag var socialt blind. Med synen som försvann, blev jag också av med nästan hela min identitet. Förutom den stora sorg detta innebar, fick jag lära mig leva på ett nytt sätt. Som om inte det var nog, blev jag också varse att omgivningen hade lika svårt att ställa om som jag själv. Speciellt som inget av min sjukdom märktes när man tittade mig i ögonen. Där syntes inte min synskada.

En del vänner försvann, lika snabbt som en avlöning, i tron att jag nu skulle bli i stort sett hjälplös. De som blev kvar märkte snart att så inte var fallet.

De som känner mig väl, vet att jag är en stark person, full av energi och livfullhet. Men plötsligt fungerade jag inte som förr. Vad jag än skulle göra tog det mycket längre tid. Jag upplevde att det var svårt att slå av på min naturliga takt och ge mig själv den tid jag behövde. Troligtvis var det minst lika svårt för omgivningen att förstå att jag inte längre var densamma.

I början hände det ganska ofta att jag nästan blev påkörd av cyklar när jag försökte gå ut och gå. Även om jag höll mig till kanten på gräsmattan längs cykelbanan, susade cyklisterna förbi i tron att jag hade sett dem. Det hade jag inte…

När jag insåg hur farligt detta var började jag använda vit käpp vid promenaderna. Detta var i sig ett stort hinder för mig. Jag ville inte kliva in i identiteten ”synskadad” och därmed bli en stackare. Jag ville vara Birgitta i första hand. Det vill jag fortfarande.

Så småningom accepterade jag dock att den vita käppen underlättade tillvaron för mig. Ibland. Många respekterar den, andra verkar inte ens veta vad den betyder. Några vet vad den betyder, men inte hur de ska bete sig när de träffar någon som har en vit käpp med sig. Därför använder jag den nästan enbart när jag går ute ensam.

Jag var nyligen på en stor fest där samtliga visste att jag är synskadad. Det var en trädgårdsfest. Folk anslöt efter hand, men väldigt många sa bara ”Hej”. Det fick till följd att jag inte visste vilka som var där. Då utspelar sig automatiskt scenariot att jag, antingen inte presenterar mig, eller presenterar mig för samma person flera gånger. Detta är naturligtvis också ett problem i större folksamlingar där man inte vet att jag är synskadad och ger ofta upphov till missförstånd.

Det händer ganska ofta att folk jag känner rusar förbi mig på stan med ett snabbt ”Hej”.   Och lämnar mig kvar som ett stort frågetecken: ”Vem var det där?” ”.

Att hitta i kylskåpet är svårt. Det har hänt att jag har tagit fram en köttbit i tron att det var en kaka och serverat till kaffet. Även om jag, utåt sett, skrattar åt det, känns det naturligtvis fruktansvärt pinsamt och innerst inne vill jag bara gråta.

Eftersom jag är en stark person, med stark vilja, tror folk att jag klarar av min synförlust galant. Den dagliga kampen och mina ständiga tillkortakommanden syns inte utåt. Jag lär mig nya strategier för att klara min vardag. Kastar mig in i ny teknik jag kan ha nytta av. Skriver mig ut ur dimman med hjälp av talsyntesen. Låter fantasin flöda i den verklighetsflykt det är att skriva noveller. Startar upp en blogg. Det innebär inte att det är lätt, det innebär bara att det inte är omöjligt. Egentligen är ingenting omöjligt. Det omöjliga tar lite längre tid bara…

Med en så stark drivkraft att leva vidare och hitta nya möjligheter händer det också ibland att jag blir misstänkliggjord. En fråga som jag ofta får är:

”Hur mycket ser du, egentligen?”

När jag svarar att jag är blind, kommer det som ett brev på posten:

”Men du ser ju att hitta hemma, att skriva, att sätta på kaffe och så vidare”.

Som om jag skulle fejka min synnedsättning. Jag har hittat strategier för att klara av vissa saker. Det betyder inte att jag ser vad jag gör. Snarare att jag har lärt mig hur jag ska göra det utan att se.

Jag brukar förklara det så här:När jag föddes hade jag 100 gubbar i vartdera ögat som skötte om stavarna och tapparna där inne. Alltså totalt 200 gubbar. Idag har jag en gubbe i vart öga kvar. Det innebär att jag i stort sett endast kan urskilja ljus och mörker. Om de ändå inte förstår, brukar jag plocka fram en tjock, nästan ogenomskinlig plastmapp och sätta för personens ögon för att på så sätt visualisera hur det ser ut. Då ser man nämligen ljus och mörker samt lite rörelser här och där. Det brukar fungera och alla kan då förstå att man kan vara blind, utan att tillvaron är bokstavligt talat nattsvart.

Det är tufft att bli av med synen när man har sett i hela sitt liv. En stor sorg och en identitetskris som man måste ta sig igenom förutom de rent fysiska svårigheterna. Men det som ändå är allra svårast är nog kampen för att bli sedd och känna sig bekräftad. Det är ju synen det är fel på – inte huvudet. Därför är det så oerhört förnedrande när man inte tilltalar mig direkt utan vänder sig till mitt sällskap. Det händer ibland.

Lämna mig inte ensam i min glasbubbla! Knacka på och säg: ”Hej, här är jag, och jag ser dig!”

Bakom mitt synbortfall är jag fortfarande Birgitta. Med samma behov som du att bli älskad, sedd och hörd…

Han sitter där varje dag. Det har han gjort hela sommaren. På en blå plaststol placerad på den ovårdade gräsmattan, intill lika ovårdade rabatter. Blicken är tom och glasartad. Han stirrar över stenröset och bort mot havet, från den lilla stugan. Som om han väntar på att någon ska komma det hållet, över vattenytan, mot hans trädgård.

Den rutiga flanellskjortan är solkig och egentligen för varm, denna vackra sensommardag. Håret är rufsigt och han har inte rakat sig.

Hans vackra, livfulla och glada hustru, gick in i dimman. Nu finns hon inte mer. De var gifta i över 60 år.

Idag stannar jag till vid hans grind. Han skiner upp. Ber mig att komma in och frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar nej, men sätter mig intill honom i trädgården.

Jag frågar hur han mår. Han svarar att han inte mår så bra. Lider av sin diabetes och har svårt att gå.

” Det blir inga promenader längre, nu när jag är ensam”, säger han.

Jag svarar att jag förstår.

Frågar om han har ätit middag idag och när han svarar ja undrar  jag vad han har ätit. Han upplyser, lite skamset, om att han har ätit en smörgås.

”Det smakar inte så gott att äta ensam,”, säger han och fingrar på vigselringen.

Jag säger att jag förstår.

Sedan säger jag att han måste äta. Han rycker på axlarna.

Han ursäktar de vildvuxna rabatterna omkring sig. Berättar att de var hans hustrus skötebarn. Han lyser upp och de blå ögonen strålar av värme,  när han talar om hur mycket hon älskade sina blommor.  Sedan ursäktar han sin långa gräsmatta och säger att han inte orkar så mycket längre och att ingenting känns roligt.

Jag säger åter igen att jag förstår.

Men egentligen gör jag ju inte det. Den fruktansvärda sorg han utstrålar kan man nog bara förstå om man har upplevt den själv.

Jag lämnar honom på den blå plaststolen och han riktar omedelbart sina tårfyllda ögon mot horisonten igen.

När  jag går där ifrån känner jag en helig ilska.

Jag förstår att det inte finns något jag kan säga, eller göra för att lindra hans smärta.

Jag  riktar blicken mot skyn och undrar: ”Gud, om du finns, varför tar du den ene ur ett långt äktenskap, när de på  ålderns höst behöver varandra som mest? Varför lämnar du den andre kvar i outsäglig sorg och ensamhet?”

Nu börjar augusti månad gå mot sitt slut. Därmed kommer också de svala, fuktiga och mörka kvällarna att rulla in och lägga sig som en tung blöt filt runt människorna. Oavsett vad du tycker om hösten är den här i och med september månads inträde.

En del tycker att det är skönt när hösten nalkas. Då kan man krypa upp i soffan under en filt och läsa en bra bok, tända levande ljus och njuta av höstmörkret. De tycker att tillvaron blir mer kravlös när alla ”sommarmåsten” försvinner. Stressen att ta sig till stranden under varma, soliga dagar, gräsklippning och alla sommarbesök man måste avlägga och ta emot är över. Alla grillkvällar där man kämpar för att komma på nya, aldrig tidigare, prövade grillrecept att imponera med.

Jag hör inte till dem som tycker om hösten. Har aldrig gjort det. I min värld innebär hösten mörker och ännu mer mörker. De vackra färgerna i naturen betyder för mig att växtligheten inom kort  lägger sig till ro och att träd och buskar snart står där som förkolnade spöken med de kala grenarna viftande mot skyn. Fukt och kyla i ett land där hösten aldrig riktigt övergår i vinter.

Månaderna mellan augusti och december betraktar jag oftast som en transportsträcka fram till första advent. Sedan inträder det verkligt stora självbedrägeriet om hur mysigt det är med alla elljusstakar och stjärnor i våra fönster. Hur härligt det ska bli med jul.

I själva verket vill jag komma in på nyårsafton, eller ännu hellre, nyårsdagen För redan där känner jag aningar om att ljuset kommer tillbaka igen.

De synrester jag har kvar inskränker sig numera till att förnimma mörker och ljus. Vid gynnsamma förhållanden kan jag ibland skymta lite skuggor och gestalter i skarpt dagsljus. Därför känns den mörka årstiden extra mörk för mig.

Med vetskapen om att varje dag är en gåva, känns det slösaktigt att varje år, transportera sig genom höstmånaderna. Livet är för kort för att tillbringa en fjärdedel av året i ide.

Den här hösten ska jag försöka att ta vara på de dagar jag får. Jag ska kasta mig in i skrivandets verklighetsflykt, lyssna på massor av bra böcker, umgås med människor jag tycker om. Men framför allt ska jag vara tacksam för att jag får vara med här på jorden ännu en höst. Det är nämligen inte alldeles självklart…

Att hata har sin tid, att älska har sin.

Att gråta har sin tid, att skratta har sin.

Att älta har sin tid, att släppa taget har sin…

Precis som många andra, har jag en benägenhet att hemfalla åt melankoli och självömkan. Det kan bero på en mängd skiftande saker. Det kan vara en oförrätt jag råkat ut för eller en orättvisa jag drabbats av. Eller ett förfluget ord som har sårat mig på djupet av mitt hjärta. Eller kan det vara mina egna tillkortakommanden som gör mig ledsen.

Oavsett vad det beror på, kommer obevekligen behovet av att få älta. Det vill säga gå igenom oförrätten om och om igen i huvudet. Tycka synd om mig själv. Känna mig som ett offer. Grotta ner mig, liksom. Fine! Det är sådan jag är och att lära en gammal hund sitta går väl inte? Men jag har lärt mig ett knep för att kunna släppa taget om det som känns svårt. Handgripligen!

Jag är som jag är, men jag behöver inte dra ner mig själv mer än vad som är absolut nödvändigt. Därför brukar jag sätta upp en tidsgräns för hur länge jag får älta. Den gränsen sätter jag själv i min inre tankeverksamhet och den sträcker sig över olika tidsperioder från en timme till ett år beroende på orsaken. När den tiden har gått ut tvingar jag mig själv att släppa taget om eländet och gå vidare. Man kan faktiskt tvinga sig själv att släppa taget om hat, självömkan och diverse oförrätter. Det gäller bara att träna.

När jag tappade synen gav jag mig själv ett år att älta det orättvisa i detta. Ett år av sorg och gråt. Jag blev föreslagen antidepressiv medicin från läkare och kuratorer. Jag vägrade. Kunde inte förstå på vilket sätt piller skulle kunna bidra till att jag fick synen tillbaka. Tyckte att jag hade all rätt i världen att vara ledsen. Ingenting jag tänkte medicinera bort. När ett år hade passerat släppte jag taget – ingen har sagt att livet ska vara rättvist!

På så sätt lämnade jag tid för glädje, lycka, skratt och kärlek i stället. Därmed blev förutsättningarna också mycket bättre för att jag skulle bli en sådan människa som andra vill vara med. För vem orkar umgås med en som bara ältar?

Nej, faktiskt inte! Det kan vara svårt, det kan ta lite längre tid än för den som är seende, men så länge jag vågar försöka, är allt möjligt. Under många år närde jag en dröm om att skriva. Så tappade jag synen, helt oväntat och min första tanke var att den drömmen gick i kras.

Så fick jag en dator med talsyntes. Den tog tid att lära sig och jag har fortfarande långt kvar.  Ett tag var jag beredd att ge upp och tänkte: Det här klarar jag aldrig. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tiden gick och jag märkte att det var roligt att kunna skriva igen. Det resulterade i dagliga reflektioner i form av dagboksanteckningar. Till sist blev jag så modig att jag vågade skriva en hel novell. Skickade in den till en tävling och kom med i en antologi med 15 andra författare. Ingen visste då att jag är synskadad. Så växte självförtroendet och samtidigt blev glädjen med att skriva allt mer påtaglig. Då startade jag den här bloggen.

Helgen som gick har jag tillbringat på Färgaregården i Eringsboda. Där höll Kim M. Kimselius en skrivarkurs för nybörjare. När jag skulle anmäla mig var jag tveksam och tänkte ”Den klarar jag inte att hänga med på”. Men jag vågade i alla fall försöka.

Tack vare detta var jag med om en fantastiskt inspirerande weekend. Tillsammans med 9 andra seende författare och med underbara Kim, stärktes jag i mitt skrivande och självförtroendet växte ytterligare. Miljön i det gamla 1700-tals huset gjorde naturligtvis sitt för att kicka igång fantasin.

När jag väl hade lärt mig hur huset såg ut, och att balansera mellan alla höga trösklar och smala trappor, rörde jag mig ganska obehindrat. Naturligtvis var jag orolig för miljön innan jag kom dit, men jag vågade försöka.

Är det egentligen inte det allt handlar om? Oavsett om du är seende eller inte? Är det inte rädslan som oftast begränsar din förmåga att utvecklas? Släpp rädslan och tänk: ”Vad är det värsta som kan hända?” Om du inte dör av det, finns det väl ingen anledning att inte våga försöka? Den enda som står i vägen för din framgång är du själv!

Just som jag är som mest upptagen med att leva mitt trygga gamla liv. Fullt sysselsatt  med att gnälla över vädret, den usla lönen, över välfärden som inte fungerar och hur dåliga politiker vi har i det här landet. Det är då mattan rycks undan under fötterna och marken rämnar under mig.

Det hände mig för två år sedan när jag fick beskedet att jag skulle tappa synen inom en snar framtid. När jag fick klart för mig att jag inte skulle få se mina barnbarn växa upp, inte se solen gå ner eller se blicken från mina medmänniskor mer.

Det var då jag förstod att jag inte skulle bli vaggad in i ålderdomen, lite lugnt och stilla, utan jag skulle åldras i snabb takt. Skadat gods direkt, liksom.

Det var väl ungefär då som jag började fundera över vad som är viktigt här i livet…

För några år sedan frågade jag en gammal dam om hon var rädd för döden. Hon svarade att den inte skrämde henne, hon var bara rädd för att bli beroende av andra. Jag förstår precis vad hon menade. Att inte klara sig själv är också det som skrämmer mig mest.

Numera är det mesta av synen borta, jag lever i en skuggvärld, och är därmed mer eller mindre placerad i min egen lilla bubbla. I den bubblan går mig mycket av det sociala livet obemärkt förbi.

Jag är en sådan där person som alltid klarar mig. Jag får mina smällar, ligger ner, men reser mig sedan igen, starkare än någonsin. Men trots det har jag ändå behov av att älta och sörja. Det kommer och går i vågor. Vissa dagar har jag svårt att se någon större mening med att kämpa och tycker oerhört synd om mig själv. Andra dagar känns det bättre.

Sedan förra sommaren har många personer i min omgivning lämnat mig och lämnat ett stort tomrum efter sig. Det aktualiserar vikten av att ta tillvara den korta tid vi går här på jorden. De dagar när allting känns meningslöst är det ju ändå en tröst att jag fortfarande är kvar här.

För plötsligt händer det: Ett par varma barnbarnsarmar runt min hals, en varm klapp på kinden, en novell som skrivits med hjälp av talsyntes och blir publicerad, en röst som säger kärleksfulla ord till mig. Små ögonblick som räknas, som gör det här livet värt att levas…

Har etablerat sig inom mig. Och vägrar låta sig fyllas igen. En tomhet som inte går att beskriva.

Tisdagen den 27 juni följde vi vår 12-åriga Rottweiler-flicka till den sista vilan. Hon hade stora cancer-svulster i juvren och de hade spridit sig till lymfkörtlarna. Eftersom vi inte ville låta henne genomgå en så omfattande operation i den åldern, lät vi henne få somna in.

Vi satt hos henne, min man och jag, och strök henne över pälsen när hon lämnade det här jordelivet. Det gick lugnt och stilla till väga och hon märkte inte så mycket av vad som hände.

Men nu går jag här och ser och hör henne överallt. När jag går en runda i trädgården vid stugan, vänder jag mig om för att se om hon följer efter. Jag lyfter på benen för att inte trampa på henne när jag går förbi de platser hon brukade ligga på. Hör hennes smaskande och snörvlande hela tiden. Hennes djupa andetag och lätta snarkningar när hon sover. När jag promenerar känner jag smärtan i hela kroppen när jag kommer vid de ställena som hon älskade mest. De stora stenarna hon brukade hoppa upp och sätta sig på, havet som hon älskade att bada i och hästarna i hagen som hon brukade blänga på. Det blev så oändligt tomt här utan henne.

Hon var en sådan där ”once-in-a-lifetime-dog”. Vacker, klok, arbetsvillig och rolig och oändligt mån om att vara till lags. Dessutom hade hon ett sjätte sinne och kände på sig sådant hon rimligtvis inte borde ha en aning om. Det känns som att en sådan hund aldrig går att ersätta…

En klok kvinna sa en gång att sorgen är kärlekens pris. Hon hade rätt. Men även om priset för Skrållans villkorslösa kärlek är högt att betala, kan jag inte låta bli att tycka att det var värt det.

När man skaffar sig hund vet man från början vilka villkor som gäller. Och ändå:

Hon fattas mig!

Den första blomman till kransen plockades för många år sedan. Det var en vacker röd ros när jag föddes. Sedan följdes den av trevande försök att lära mig binda en vacker krans av livets blommor. Det tog lite tid att komma underfund med hur jag skulle göra.

Allt eftersom åren gick blev jag dock skickligare med bindningen.. Jag valde med omsorg vilka blommor som fick vara med.
Jag minns speciella stunder när jag hittade de vackraste arterna. Som när jag gifte mig och när jag födde min son.

Lite då och då smög det sig in ogräs i min vackra blomsterkrans. De hamnade där av misstag och var inget jag kunde styra över. Ändå var de lika värdefulla som den vackra rosen i början av kransen, för av ogräset lärde jag mig saker och kunde förmå mig att känna tacksamhet för det. Av ogräset blev jag klokare och starkare.

Det kunde hända ibland att jag gjorde fel val och fick in blommor som inte passade in med de övriga. Då fick jag gå tillbaka och göra om och göra rätt.

Ibland hände det att jag såg en så vacker blomma att jag inte nändes plocka den. Jag tänkte att den skulle jag plocka sen. Ni vet, när vi har köpt hus, när bilen är betald, när jag har fått det där jobbet, när barnen blivit större eller när jag gått i pension. När jag sedan skulle plocka den vackra blomman, fanns den inte kvar och jag fick ersätta den med andra. Inte lika vackra, men ändå säregna på sitt sätt.

Nu har jag de sista 25 procenten kvar att binda på min krans. Precis som i början är jag åter igen osäker på hur jag ska göra. Borta är erfarenheten från mitten av kransen när jag kunde binda på rutin. Nu krävs tid, eftertanke och tålamod för att få ihop den sista biten.

Det kan bli en omöjlig uppgift att variera resterande del med blomsterprakt, men kanske räcker det om jag fyller den med röda rosor – kärlekens blomma?

När du plockar blommor till din krans – spara inte den vackraste till sedan. Plocka den NU!

GLAD MIDSOMMAR!

Ofta får jag höra att jag är stark och tuff. På många sätt stämmer det, men inte alltid.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg är jag inte rädd för mörkret – men jag är oerhört rädd för att bli ”osynlig”. Det händer ofta att jag känner mig utanför i sociala sammanhang. Eftersom jag inte kan läsa av kroppsspråk eller ansikten får jag ofta problem i umgänget med andra människor. Speciellt vid stora tillställningar. Det händer ofta att jag inte hälsar, eller hälsar mer än en gång på samma person. Det upplever jag ibland som pinsamt, men kan ändå leva med det. Du ser mig, men jag ser inte dig…

Eftersom jag nyligen har tappat synen har jag i färskt minne hur jag själv brukade behandla synskadade och försöka underlätta livet för dem i olika sammanhang. Därför blir jag besviken på de människor omkring mig som inte gör en ansats att underlätta tillvaron.

Jag var på en tillställning i helgen där värden kände till att jag är synskadad, trots att han inte har träffat mig tidigare. Fast jag hade samtliga attribut med mig i form av vit käpp och solglasögon, gjorde han ingen ansats att komma fram och hälsa på mig. I stället fick jag be om hjälp att komma fram och hälsa på honom. Detsamma gällde för många av de övriga deltagarna på den här tillställningen. Endast ett fåtal kom fram och tilltalade mig.

Jag förstår inte hur människor som anser sig vara stora humanister kan vara så socialt handikappade när de träffar en synskadad.

Ofta känner jag att jag befinner mig i en bubbla av råglas Jag ser inte ut ur den. Medlidande är det sista jag vill ha, men du är hjärtligt välkommen att knacka på min bubbla och säga:

”Hej! Här är jag och jag ser dig!”

Är det för mycket begärt?

Är allt nästan som vanligt. Med hjälp av synminnet kan jag framkallabilder av hur saker och ting ser ut. I drömmen kan jag se de vackra syrenerna, liljekonvaljerna och den underbara skira grönska som spirar nu på försommaren. I drömmen är jag som alla andra som är seende.

Jag ser havet och rapsfälten, solnedgången och stjärnorna om natten när jag drömmer.

Jag ser tydligt min man, min son och mina barnbarn. Jag kan till och med se hur jag själv ser ut, vilket är en omöjlighet i verkligheten…

Ibland kan jag känna en enorm tacksamhet över att ha sett så mycket. Andra dagar känner jag en stor sorg över vad som togs ifrån mig. Ibland tror jag att det hade varit enklare om jag hade fötts synskadad, för då hade jag inte känt till vad jag förlorade. Jag hade sluppit känna saknaden och sorgen av det jag en gång haft.

Tack vare att jag har ett synminne kan jag emellertid fortfarande beskriva hur saker ser ut. Det är jag oerhört tacksam för. Hur skulle jag annars kunna skriva dagboksanteckningar varje dag? Hur skulle jag kunna skriva små noveller eller dikter utan att kunna beskriva det jag skriver om i bilder?

När jag sover och drömmer, kan jag se allt klart och tydligt. Det sägs att alla drömmer med hjälp av bilder. Jag antar att mina drömbilder är hämtade ur synminnet som hjärnan relaterar till. Jag väver mina drömmar av minnen.

Jag undrar dock hur drömmarna ser ut för den som är född utan syn och därmed inte har något synminne. Hur drömmer du som är född synskadad och vad väver du dina drömmar av?