Har etablerat sig inom mig. Och vägrar låta sig fyllas igen. En tomhet som inte går att beskriva.

Tisdagen den 27 juni följde vi vår 12-åriga Rottweiler-flicka till den sista vilan. Hon hade stora cancer-svulster i juvren och de hade spridit sig till lymfkörtlarna. Eftersom vi inte ville låta henne genomgå en så omfattande operation i den åldern, lät vi henne få somna in.

Vi satt hos henne, min man och jag, och strök henne över pälsen när hon lämnade det här jordelivet. Det gick lugnt och stilla till väga och hon märkte inte så mycket av vad som hände.

Men nu går jag här och ser och hör henne överallt. När jag går en runda i trädgården vid stugan, vänder jag mig om för att se om hon följer efter. Jag lyfter på benen för att inte trampa på henne när jag går förbi de platser hon brukade ligga på. Hör hennes smaskande och snörvlande hela tiden. Hennes djupa andetag och lätta snarkningar när hon sover. När jag promenerar känner jag smärtan i hela kroppen när jag kommer vid de ställena som hon älskade mest. De stora stenarna hon brukade hoppa upp och sätta sig på, havet som hon älskade att bada i och hästarna i hagen som hon brukade blänga på. Det blev så oändligt tomt här utan henne.

Hon var en sådan där ”once-in-a-lifetime-dog”. Vacker, klok, arbetsvillig och rolig och oändligt mån om att vara till lags. Dessutom hade hon ett sjätte sinne och kände på sig sådant hon rimligtvis inte borde ha en aning om. Det känns som att en sådan hund aldrig går att ersätta…

En klok kvinna sa en gång att sorgen är kärlekens pris. Hon hade rätt. Men även om priset för Skrållans villkorslösa kärlek är högt att betala, kan jag inte låta bli att tycka att det var värt det.

När man skaffar sig hund vet man från början vilka villkor som gäller. Och ändå:

Hon fattas mig!