Ofta får jag höra att jag är stark och tuff. På många sätt stämmer det, men inte alltid.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg är jag inte rädd för mörkret – men jag är oerhört rädd för att bli ”osynlig”. Det händer ofta att jag känner mig utanför i sociala sammanhang. Eftersom jag inte kan läsa av kroppsspråk eller ansikten får jag ofta problem i umgänget med andra människor. Speciellt vid stora tillställningar. Det händer ofta att jag inte hälsar, eller hälsar mer än en gång på samma person. Det upplever jag ibland som pinsamt, men kan ändå leva med det. Du ser mig, men jag ser inte dig…

Eftersom jag nyligen har tappat synen har jag i färskt minne hur jag själv brukade behandla synskadade och försöka underlätta livet för dem i olika sammanhang. Därför blir jag besviken på de människor omkring mig som inte gör en ansats att underlätta tillvaron.

Jag var på en tillställning i helgen där värden kände till att jag är synskadad, trots att han inte har träffat mig tidigare. Fast jag hade samtliga attribut med mig i form av vit käpp och solglasögon, gjorde han ingen ansats att komma fram och hälsa på mig. I stället fick jag be om hjälp att komma fram och hälsa på honom. Detsamma gällde för många av de övriga deltagarna på den här tillställningen. Endast ett fåtal kom fram och tilltalade mig.

Jag förstår inte hur människor som anser sig vara stora humanister kan vara så socialt handikappade när de träffar en synskadad.

Ofta känner jag att jag befinner mig i en bubbla av råglas Jag ser inte ut ur den. Medlidande är det sista jag vill ha, men du är hjärtligt välkommen att knacka på min bubbla och säga:

”Hej! Här är jag och jag ser dig!”

Är det för mycket begärt?