Är allt nästan som vanligt. Med hjälp av synminnet kan jag framkallabilder av hur saker och ting ser ut. I drömmen kan jag se de vackra syrenerna, liljekonvaljerna och den underbara skira grönska som spirar nu på försommaren. I drömmen är jag som alla andra som är seende.

Jag ser havet och rapsfälten, solnedgången och stjärnorna om natten när jag drömmer.

Jag ser tydligt min man, min son och mina barnbarn. Jag kan till och med se hur jag själv ser ut, vilket är en omöjlighet i verkligheten…

Ibland kan jag känna en enorm tacksamhet över att ha sett så mycket. Andra dagar känner jag en stor sorg över vad som togs ifrån mig. Ibland tror jag att det hade varit enklare om jag hade fötts synskadad, för då hade jag inte känt till vad jag förlorade. Jag hade sluppit känna saknaden och sorgen av det jag en gång haft.

Tack vare att jag har ett synminne kan jag emellertid fortfarande beskriva hur saker ser ut. Det är jag oerhört tacksam för. Hur skulle jag annars kunna skriva dagboksanteckningar varje dag? Hur skulle jag kunna skriva små noveller eller dikter utan att kunna beskriva det jag skriver om i bilder?

När jag sover och drömmer, kan jag se allt klart och tydligt. Det sägs att alla drömmer med hjälp av bilder. Jag antar att mina drömbilder är hämtade ur synminnet som hjärnan relaterar till. Jag väver mina drömmar av minnen.

Jag undrar dock hur drömmarna ser ut för den som är född utan syn och därmed inte har något synminne. Hur drömmer du som är född synskadad och vad väver du dina drömmar av?