Lika mycket som jag avskyr november, lika mycket älskar jag maj. Det säger inte lite, det vet alla som känner mig väl.

Det är nu naturen vaknar och alla djuren har sina arbetsuppgifter att sköta om inför den stundande sommaren. Maj som är förberedelsernas och förväntningarnas tid, när allting tar fart och spirar. Inga löv som faller till marken och lämnar grenarna kala och svarta mot en gråmulen himmel. Inga fåglar som lämnar för varmare breddgrader. Jag älskar den här tiden.

Det blir svårare och svårare att uppleva allt vackert som finns ute i naturen numera. Jag brukar fråga om vitsipporna har kommit, om häggen är på gång för att få visshet. För jag har ju i minnet ungefär vid vilken tid jag kan förvänta mig sådana nyheter. Så ibland kommer sorgen och vetskapen om att ingenting är sig likt längre. Varje ny vår blir det svårare och tyngre att vara jag.

Det är inte samma sak att veta att vitsipporna slagit ut som att se dem. Det är ett faktum jag måste förhålla mig till varje vår.

Det är när jag låter sorgen och melankolin få fäste i hjärnan som jag sluter mig. Det är då den stora tystnaden byggs upp i form av en mur av pansarplåt genom vilket inget kommer in till mig och inget heller kommer ut. Det är när jag inte förmår att känna tillit till att allt ordnar sig till det bästa som jag inte förmår att känna glädje. När jag inte kan vila trygg i att allt har sin gång, med eller utan min medverkan. När jag glömmer bort att det är som det är och det blir som det blir, när jag försöker styra och ställa och förändra det jag inte kan.

Då hör jag honom plötsligt ropa. Han tränger in genom mitt skal och berör mig.  Samma visa varje år så fort april övergår i maj. Han sitter i fjärran och sänder ut sina lockrop. Allt i förhoppning att hitta en partner. Ibland håller han på hela maj och hela juni månad. Jag hörde någonstans att göken gör så tills han har hittat en hona. När han tystnar har han fått napp.

Jag brukar känna en sådan glädje i mitt hjärta när han slutar gala i slutet av juni. För då vet jag att han har hittat någon att slå sig ihop med. Inte ens en gök vill väl vara ensam?

När jag väl har öppnat upp för våren, märker jag att det är lättare att släppa in glädjen också.

Den lilla sädesärlan springer omkring på gräset, hoppar upp på den nya, fina, bilen och speglar sig i backspeglarna. Hans fula ovana att uträtta sina behov som fräter på lacken, har irriterat mig varje vår. Men i år har jag i stället för att bli rosenrasande på den, satt över backspeglarna och skruvat upp en liten spegel i björkstammen i stället. Den dumma sädesärlan tror att spegelbilden är hans partner och jag förstår att inte heller han vill vara ensam. Jag hoppas han ska uppskatta spegeln på björkstammen som jag fick hjälp att sätta upp.

Det är emellanåt svårt att hitta glädjeämnen denna vår, men de finns där. Ibland märker jag dem inte. För att bli uppmärksam på de glädjeämnen som finns har jag tackat ja till att skriva en berättelse och skicka in som ett bidrag till ”Glädjeboken” som ska ges ut av Ariton förlag. Skriver jag riktigt bra kommer jag med, annars inte.

Den största anledningen till att jag har tackat ja till att skicka in berättelsen är att jag blir tvingad till att hitta glädjeämnen och skriva ner dem. Tänk vilken bra träning det är för en muntergök som jag!

Jag är övertygad om att det går att styra hjärnan att tänka på glädje när den egentligen helst vill tänka på sorg. Det gäller bara att tvinga den.

I denna glädjerika och sköna tid som maj månad är finns goda förutsättningar att programmera om hjärnan. Bara för att det är svårt betyder det inte att det inte går.

”Everything changes – all the time”. Tror det var Robban Broberg som skrev och framförde en låt på det temat för massor av år sedan. Han hade rätt.

Hur många förändringar har vi inte gått igenom i livet, vi som har levt ett tag? Ibland har förändringens vindar smekt oss medhårs som ljumma sommarbrisar. Vid andra tillfällen har vindarna farit fram med oss likt vredgade tornados med vilka vi fått kämpa och streta på för att sedan kunna gå vidare stärkta och modiga.

Jag brukade tycka att förändringar var spännande. Jag tillhörde dem som förfasade mig över alla gamla bakåtsträvande stofiler som tyckte att ”man vet vad man har men inte vad man får”. De som kämpade emot nytänkande på arbetsplatsen och med näbbar och klor slogs för att allt skulle vara som det alltid hade varit. De som till och med dristade sig att utbrista att ”det var bättre förr”. Vilka losers! I min värld var alla former av förändringar mycket bättre än ständig slentrian. Någon bakåtsträvande bromskloss skulle jag nog aldrig bli.

Så hör jag mig själv utbrista att det var bättre förr. Det kom från ingenstans och var egentligen inte speciellt genomtänkt. För när jag ställer mig frågan vad det var som var bättre förr kommer jag alltid fram till att eftersom förr i tiden är välkänt för mig och jag inte vet något om framtiden, är det tryggheten i det jag känner till som jag tycker är bättre. Alltså måste det innebära att jag nu anslutit mig till de bakåtsträvande stofilerna som jag aldrig skulle bli som.

Visst är det enkelt att följa med förändringarnas vindar, både de ljumma och de kalla, så länge man är ung och stark? Det paradoxala är väl att så länge man är ung kan man ofta välja om man vill följa med vindarna eller inte. I varje fall ganska ofta. När du blir äldre och som minst benägen att vilja ta dig an förändringar, ja, det är då du drabbas av dem på alla fronter.

Du slutar jobba och går i pension, inkomsten sjunker, du säljer huset och du kanske blir sjuk. Du måste förhålla dig till ganska stora förändringar som du inte kan välja om du vill ha eller inte. En sådan förändring är till exempel när nära och kära börjar försvinna runt omkring dig.

Alla förändringar är naturligtvis inte av ondo. Men när de tar sig uttryck som hård motvind känns det som att kraften att kämpa med dem avtar med stigande ålder. Det är då jag är sugen på att säga att det var bättre förr.

Kanske är det så att vid en viss tidpunkt orkar man inte längre vara flexibel. Vi lever i en föränderlig värld, på alla plan och någonstans måste jag välja vad jag vill ta till mig och slippa det jag inte vill.

Bara för idag ska jag låta både milda och hårda föränderliga vindar susa runt min kropp. Jag tänker unna mig att låta allting förändras utan min medverkan, bara för idag. Det som är nytt idag är ändå historia i morgon eftersom ”Everything changes – all the time”.

Då skulle jag… ja, vad skulle jag egentligen då?

Pengar har aldrig varit viktigt för mig. De har fungerat mer som ett sätt att få tillvaron att gå runt. Jag har aldrig drömt om det stora klippet och aldrig inbillat mig att livet skulle bli bättre eller lättare om jag vann en storvinst. Därför har jag aldrig köpt lotter, aldrig spelat på hästar eller satsat i vadslagningar. Jag har aldrig trott att rikedom skulle kunna göra mig lycklig.

Okej, jag medger att livet har varit lite enklare att leva de gånger jag haft större summor att röra mig med. Det är lättare att vara rik och sjuk än fattig och sjuk, om ni förstår vad jag menar? Men, jag har varit lika nöjd om jag levt ur hand i mun som när jag haft överskott i kassan.

I min värld finns det bara ett sätt att få ihop en dräglig tillvaro: Jobba hårt, spara om man kan, och försöka att inte dra på sig för stora skulder.

Nu har jag haft turen att få vara frisk den största delen av mitt yrkesverksamma liv. Jag har aldrig drabbats av arbetslöshet och därför har jag förstås haft en grundtrygghet i en fast inkomst. Jag har aldrig varit högavlönad men inte heller direkt saknat något. Alla har inte haft den turen, det är jag väl medveten om. Om man har vad man behöver är det enklare att inte önska sig mer, än om man lever på svältgränsen.

Det finns de som har vad de behöver och mer därtill som ändå tror att mer pengar gör dem lyckliga. Dem tycker jag synd om!

Jag är en ganska komplicerad människa men jag trivs med att leva enkelt. Jag har inte så stora krav på tillvaron och därmed är jag inte speciellt dyr i drift. Men efter hand som min inkomst nu sjunker önskar jag för första gången i mitt liv att jag hade lite mer pengar att röra mig med. Det kostar nämligen att få ett så allvarligt handikapp som ett synbortfall. Om jag hade gott om pengar skulle jag kunna betala för tjugo timmars ledsagning i månaden. Jag skulle ha råd att åka färdtjänst vart jag än skulle utan att tänka på kostnaden. Jag skulle kunna gå oftare på fotvård eftersom jag inte klarar att klippa tånaglarna själv längre. Allt som jag inte längre klarar själv skulle jag kunna betala för att få hjälp med. Som det ser ut nu måste jag ständigt välja vad jag ska lägga pengar på.

Jag äter mig mätt varje dag, men min lilla inkomst räcker inte till att få hjälp att leva så normalt som möjligt med mitt handikapp. Jag vill inte bli beroende av min man för att leva. Inte ekonomisk och inte i övrigt heller.

Jag önskar mig fortfarande inte rikedom och pengar att lägga på hög. Det enda jag önskar mig är en tillvaro där jag inte blir totalt livegen på grund av att samhället väljer att dra undan skyddsnätet så att vi som har ett handikapp inte längre kan leva ett drägligt och någorlunda  självständigt liv.

Om jag hade pengar – då skulle jag kunna känna mig fri…

…är det väl inte så farligt att bli gammal? Hur ofta har man inte hört dessa ord och själv också uttalat dem? Hur många gånger har man inte tänkt att man inte är där riktigt än och att ålderdomen trots allt ligger framför? Så plötsligt, fråga mig inte hur det gick till, ligger ålderdomen inte framför en längre. Man befinner sig mitt i den och den grinar en i ansiktet när man minst anar det. Just som man är fullt uppe i livet, med allt man vill göra blir man brutalt påmind om att nästa gång man ”nollar” är det sjuttio som gäller. Då fungerar inte självbedrägeriet längre, utan fakta talar för sig själv.

Jag vet ingen som jublar åt att bli gammal. De flesta jag frågar vill leva länge, men inte bli gamla. Det är inte åren som skrämmer utan skröpligheten. Rädslan för att bli beroende av andra människor för att kunna ha ett drägligt liv Oron över att inte klara sig på pensionen.  Men också rädslan för döden kryper närmre i och med stigande ålder. När man blir varse att vänner i den egna generationen lämnar det här jordelivet, kan man inte längre blunda för att det snart är ens egen tur…

Frågan om vad som är viktigt i livet aktualiseras allt eftersom åren går. Som ung funderade jag mycket och ofta över meningen med livet. Varför jag blev placerad på den här jorden och vad som förväntas av mig medan jag är här. Hur många gånger har jag inte tänkt att det kanske inte är meningen att jag ska förstå? Vissa saker behöver vi kanske inte ens förstå när allt kommer omkring.

Nu funderar jag mycket över varför min högre makt låter min kropp åldras och förfalla, när han inte låter min själ och mitt hjärta åldras i samma takt. Varför låter han oss känna oss unga och friska samtidigt som han låter våra kroppar förfalla? Nog hade det väl varit mer humant om vårt inre hade åldrats i samma takt, för då hade vi ju inte märkt våra begränsningar på samma sätt. Jag förstår inte meningen med att ta ifrån oss våra förmågor en efter en, när vi, rent statistiskt, ska leva tills vi blir uppåt åttio år.

Prins Bertil fick en korkad fråga från en journalist inför sin åttioårsdag. Hon frågade honom hur det kändes att bli så gammal. Hans vresiga svar sa allt: ”Försök själv så ska du få se hur lätt det är.”

Bara man är frisk så… Räknas man som frisk om man har tappat synen? Hörseln? Har värk? Allt är relativt. Själv är jag ”frisk” men oerhört begränsad och kommer så att förbli genom hela ålderdomen. Jag letar frenetiskt efter guldkornen i tillvaron. Vissa dagar hittar jag ett och annat, andra dagar letar jag förgäves.

Det blir allt svårare att hitta guldkorn när jag blir plågsamt medveten om hur samhället försöker spara in på de som är svaga. Att nu bli av med handikappersättningen, som gör livet lite lättare att hantera för mig som inte ser, slår fullständigt undan benen på mig.

Att kräva att jag ska kunna hålla reda på ett helt års kvitton och redogöra i minsta detalj för varje merkostnad som följer med mitt handikapp gör mig rasande. Vad är det för verklighetsfrämmande politiker som har makten och hur mycket medmänsklighet besitter våra politiker som har mage att spara in på en så liten grupp som synskadade är? Eftersom gruppen är liten finns det ju knappast några vinster att göra på en besparing för oss.

Att pensionärerna inte har det så fett vet vi ju redan.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte har lust att bli en blind gammal tant i det här samhället. Att jag har betalat skatt och jobbat i hela mitt liv inger mig inte någon trygghet. Tvärtom är jag livrädd för vad som väntar mig framöver. Att jag kommer att hamna under fattigdomsgränsen i mina pensionsutbetalningar har jag redan fattat. Utan min handikappersättning är jag tveksam till min framtid. Jag kommer nogsamt att följa vilka partier som röstar för slopandet av handikappersättningen för synskadade inför kommande val.

I år fyller jag 65 år. Trots allt är det ganska skönt att ha framtiden bakom sig. Jag sörjer över och känner oro inför hur kommande generationer ska få det i detta cyniska samhälle, där var och en är sig själv närmast och man faktiskt bara räknas så länge man är frisk, ung och stark.

Nu har jag tillbringat nästan två månader på Teneriffa. Jag har under den här tiden roat mig med att jämföra hur spanjorerna umgås med varandra med hur vi svenskar umgås. Efter att ha studerat livet här känns det som att man bryr sig mycket mer om att tillbringa tid med varandra än vad vi svenskar gör. Man tar alla tillfällen i akt att stanna och prata bort en stund. I matbutiken håller affärsbiträdet en full konversation med kunder hon känner, samtidigt som hon i ganska maklig takt slår in varor åt en annan kund. Ingen brådska här inte. Det finns alltid tid att prata bort en stund.

När man går ut på kvällen för att ”nattpinka” hunden, stannar man till vid uteserveringen, sätter sig vid något bord och pratar lite skit med någon som också varit ute med sin hund och slutligen landat där.

Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med spontana möten mellan människor i Sverige. Det känns som att vi blev så viktiga, och våra liv så stressiga, att det endast finns utrymme att umgås med varandra via sociala medier. Ett sätt att umgås, som enligt min mening, är väldigt ytligt och egentligen inte för oss människor närmre varandra, i varje fall inte på djupet.

Ibland får jag för mig att det inte beror på tidsbrist att vi väljer att umgås företrädesvis genom sociala medier. Jag menar, det är ju ganska bekvämt att aldrig behöva fullfölja en konversation eller stå för sina åsikter via ett utförligt resonemang. Det är också ett sätt att inte släppa andra inpå livet.

Vart jag än kommer här, hör jag människor i livliga samtal på spanska. Ett intensivt snattrande i mun på varandra, där ingen verkar lyssna på den andra i sin iver att hålla samtalet igång. Vad hände med de svenska ”sladderkärringarna” som fanns när jag växte upp? De som kunde sitta i timmar på en bänk på gården och pladdra om både ditt och datt. Rationaliserade vi bort oss själva i och med teknikens antågande? För visst fyllde sladderkärringarna en social funktion som inte går att ersätta med Facebook eller Instagram?

Läste idag att vi är så oerhört upptagna med våra patetiska teknikliv att vi knappt ens har tid att gå på begravningar längre. Är det inte sorgligt hur lite andra har kommit att betyda för oss? När blev vi så här viktiga och självcentrerade?

Inget snattrande i snabbköpskön i Sverige.  Inget småprat i busskön eller med grannarna längre.

Så fort vi slår upp ögonen i svinottan sträcker vi oss efter mobilen på nattduksbordet. Det kan ju ha hänt något under natten som vi absolut måste ha koll på. Kanske är det någon som skickat ett mess och undrar hur vi mår. Då kan man ju genast svara att allt är bra, för något annat får inte utrymme i cyberrymden.

Jag kan inte låta bli att undra: Var det verkligen så här vi ville ha det? Vad är det för fel på oss som inte orkar bry oss och vara med i det verkliga livet, utan gömmer oss bakom en skärm?

Det är väl tur att Facebook finns så att jag genom lite påminnelser därifrån blir varse hur fort tiden går. Och tiden går allt fortare ju äldre jag blir tycks det som. I morse fick jag upp en påminnelse om att det är ett år sedan jag startade upp min blogg och började skriva lite tankar och reflektioner i den. Vad det skulle leda till att skriva i den visste jag inte och vet det fortfarande inte. Egentligen är jag ganska nöjd med att bara skriva i den, utan att den behöver ha något specifikt syfte. En av anledningarna till att jag startade denna blogg var väl att få utlopp för mina tankar och känslor kring hur det är att leva som synskadad. Men utöver det ville jag också skriva lite om hur det är att vara människa.

Jag har fått ganska fin respons på mina rader och jag har uppmuntrats och peppats att fortsätta skriva. Ibland har orden flödat fritt och inspirationen har funnits där, men då och då har orden suttit långt inne och liksom inte velat komma ut på tangentbordet. En sådan period när jag över huvud taget inte får några texter ur mig har jag just nu. Oftast tror jag att det beror på att jag är ”tekniktrött”. Det räcker nämligen inte för mig att ha en bra idé till en text utan jag måste orka med att tampas med talsynteser och andra hjälpmedel som ofta strular. Som den perfektionist jag i grund och botten är har jag väldigt svårt att släppa ifrån mig en text som inte känns perfekt. Å andra sidan är det svårt att få till en perfekt text, utan syn. Så ibland bakbinder jag mig själv genom att ställa för höga krav på hur texten ska se ut ur en ren teknisk synpunkt… Kanske inte så konstigt eftersom jag i många år har arbetat med sättning och ombrytning av texter?

När allt fungerar är det fantastiskt roligt och livgivande att skriva och jag kan liksom störtdyka in i en annan värld. Men ibland saknar jag både lust och ork att komma igång. Då känns det som ett oöverstigligt hinder att bara starta upp datorn.

Inte heller har det hjälp mig med inspirationen att befinna mig på Teneriffa. Har snart varit här i två månader, men skrivit mindre än jag brukar göra när jag är på hemmaplan. Funderat lite på vad det kan bero på att inspirationen inte vill infinna sig. Kommit fram till att det kanske beror på att stora delar av miljöombytet går mig obemärkt förbi. Svårt att inspireras av ögonblick när man bara kan ana dem.

Oavsett hur lite lust jag har att skriva pågår det alltid en process i min skalle. Små historier som jag går och föreställer mig och fantiserar kring. Jag antar att jag, rätt som det är, får lust att pränta ner dem. Till dess nöjer jag mig med att skriva lite dagboksanteckningar, göra några inlägg i min blogg och vara tillfreds med det.

Tack alla ni som har följt, och följer min blogg.  Det är så mycket roligare att skriva när man vet att någon läser det man har skrivit!

…det hade gått att leva om sitt liv men denna gången leva det baklänges. Har ni lekt med den tanken någon gång?

Tänk att få börja sitt liv som en 100-årig gammal tant, som ligger på sitt yttersta och plockar och plockar på sin filt, medan anhöriga sitter bredvid och väntar på slutet.

Tänk att få börja sitt liv i den änden. Så mycket enklare det skulle vara om man hade facit på de val man gjorde redan från början. Så många felval i livet man skulle kunna undvika då.

Från 100 år skulle man gå vidare till 80 år och fira med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Kanske inte orken längre är vad den har varit, men jag är i alla fall med.

Så går åren och jag fyller 75 och 70 år. Vid den gränsen i mitt liv har jag försonats med den jag är och tar dagen som den kommer. Kanske tycker jag att det är ganska skönt, att med ålderns rätt, få äta vad jag vill utan att bry mig om ifall jag blir tjock eller inte.  Jag kan strunta i hur jag ser ut i håret och intressera mig för barnbarnen i stället. Jag kan skriva vad jag vill och säga vad jag vill, för jag kan inte längre straffas genom att bli av med jobbet eller få stå tillbaka i löneförhandlingarna för att jag har uttryckt en åsikt som inte faller arbetsgivaren i smaken. Så skönt!

Vid 65 års ålder är jag möjligen lite klokare och har förhoppningsvis ork och lust kvar att göra saker av mitt liv. Nu är tiden inne att förverkliga alla de drömmar jag haft och göra sådant som jag sparat tills jag skulle gå i pension. Läsa mer, skriva mer, skratta mer och resa. Så finns tiden där att älska mer.

När jag fyller 60 år börjar ångesten nå mig för att jag håller på att bli gammal. Jag jobbar och sliter, men drivkraften att klättra i karriärstegen finns inte där längre. Kanske jag, vid den här tidpunkten i mitt liv börjar fundera över vad jag har gjort med min tid på jorden hittills och kanske också börjat ångra det jag inte har gjort.

När jag kommer fram till 50 och är i mitten av mina levnadsår har jag nått både mognad och ett visst mått av visdom. Jag är förberedd på vad som väntar mig vid ålderdomen, eftersom jag redan har upplevt den och därmed kan bespara mig själv en del farhågor som ändå aldrig kommer att inträffa. Oavsett om jag lever mitt liv fram- eller baklänges är jag nu på toppen av livsstegen. Men om jag kunde leva livet baklänges, visste jag nu att jag hade de bästa åren framför mig. Då hade jag kanske tagit tillvara på dem på ett bättre sätt, om jag hade vetat att de åren skulle försvinna så fort.

Vid 40 år har barnen vuxit upp och jag kan välja att göra saker bara för min egen skull. Arbetet är fortfarande en stor del av mitt liv, men jag skulle kunna göra rätt val även i karriären.

Vid 30 är jag fullt upptagen med att få vardagspusslet att gå ihop. De val jag skulle göra för mina barn skulle med all säkerhet bli rätt. Jag slapp göra de misstag som förälder som jag kanske skulle få ångra och stå till svars för senare.

Vid 19 springer jag ut ur skolan med studentmössan på huvudet. Jag förstår precis vilka val som är de rätta att göra för att en lysande framtid ska bli min. Jag skulle inte vara rädd för risken att välja fel väg, för jag skulle ha klart för mig vart den rätta skulle leda mig.

Vid 10 år är livet en sorglös lek som fyller mina dagar med glada skratt.

När jag når spädbarnsåldern och ligger där i sängen och plockar och plockar på min filt, sitter mina föräldrar bredvid mig och väntar på att jag ska uppslukas till en glimt av längtan i min pappas ögon.

Visst hade det haft sina fördelar att leva från andra hållet? Och ändå inte. För det skulle ju då inte bli någon utmaning att ta sig igenom svårigheter och problem om jag redan hade facit. All spänning och överraskning i livet vore ju borta om jag visste från dag till dag exakt vad som skulle hända.  Det skulle vara som att läsa en bok där jag redan i början visste hur boken skulle sluta…

Jag har blivit uttagen att berätta min historia i en antologi som kallas ”Det som inte syns på ytan”. Tillsammans med 20-25 andra författare har jag fått förtroendet att berätta om vad jag bär på som inte syns.

Jag har valt att berätta om hur det är att på mycket kort tid tappa synförmågan. Jag skriver om rädslan, sorgen, frustrationen, men också om drivkraften och viljan att leva vidare med det.

Det är Ariton förlag som kommer att ge ut en bok i maj med berättelser från olika små människor i ett stort universum, människor som alla bär på någon form av sorg som de kanske berättar om för första gången i sina liv. Diverse olika livsöden som griper tag i och berör på djupet.

I samband med att det här projektet drog igång, fick vi skriva en krönika som speglar våra berättelser i den kommande boken på websidan Coachingguiden.

Alla krönikorna är ännu inte publicerade, men under förmiddagen idag, var jag inne och läste de som redan publicerats. Det var ganska omvälvande berättelser som osökt fick mig att tänka på hur alla människor rymmer en historia och att det alltid finns de som har det värre än jag.

Jag tänkte på hur många, till synes, lyckliga och perfekta människor det är, som kämpar där ute för en bättre tillvaro. Det slog mig att ingen har ett perfekt liv utan att alla, var och en på sitt sätt, kämpar för att bli accepterad för den man är.

Några av krönikorna grep tag i mig riktigt ordentligt. Som så många gånger förr ställer jag mig frågan: Vem är det som avgör vem som passar in och vem som inte gör det?

Ännu är inte boken färdigställd, men jag behöver väl inte nämna hur mycket jag ser fram emot att läsa mina medförfattares fantastiska historier. Vad kan vara mer intressant att läsa om än den lilla människans svåra kamp för att passa in på den här jorden? Vad händer när man faller ur ramarna av en eller annan anledning? Det kan vara sjukdom, dödsfall, missbruk eller andra anledningar som gör att man inte riktigt platsar i det sociala puzzlet.

Allt detta skrivs det om i boken ”Det som inte syns på ytan”.

Att vara synskadad i ett samhälle som kräver så mycket av oss människor, är ingen dans på rosor. I en värld där vi mäts utifrån prestationer, blir det ibland väldigt svårt att vara jag.

För två år sedan tappade jag synen. Det blev en omvälvande resa. Efter att ha varit seende under ett helt liv förstod jag inte vad detta skulle innebära. Första året gick åt till att sörja. Men efter hand som jag blev alltmer isolerad, började jag så smått glänta på dörrar ut ur dimman. Det var då jag hittade de första guldkornen. Det började med att jag lärde mig använda tal och Siri på Iphone och Ipad. Vilken befrielse att kunna gå in på banken själv!

Den stora vändningen kom dock när jag fick min dator med talsyntes. Nu kunde jag börja förverkliga min dröm om att skriva. Jag startade en blogg, började skriva dagbok och noveller. Som jag kämpade för att lära mig datorn! Jag var datorvan sedan tidigare, men det är något helt annat att skriva med talsyntes. Den kämpar jag fortfarande med. Efter mycket svärande fick jag en novell färdig som blev utgiven i en antologi i somras, ”Totalstopp”. När jag skickade in mitt manus berättade jag inte att jag är synskadad. Jag ville bli bedömd som alla andra, utifrån att min text var tillräckligt bra. Jag är nämligen så mycket mer än bara min synskada. När jag blev uttagen att medverka fick självförtroendet en rejäl skjuts. Att kunna klara av detta gav mig mersmak och jag kände att ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

På den vägen är det. Jag har ytterligare ett par noveller som kommer att publiceras framöver och jag tackar ofta min högre makt för att tekniken är så väl utvecklad att vi som är synskadade blir alltmer självständiga.

Ibland blir omgivningen varse att jag med teknikens hjälp, klarar av mycket mer än de trodde var möjligt för någon som inte ser. Naturligtvis krävs både vilja och intresse för att ta till sig ny teknik. Belöningarna låter inte vänta på sig.

Att hitta guldkorn i tillvaron är svårare för den som inte ser. För att kunna upptäcka dem blev jag först tvungen att släppa taget och låta mig falla ner i någon slags djup acceptans. Det var nödvändigt för att kunna öppna nya dörrar när de gamla stängdes.

För det mesta försöker jag att se positivt på tillvaron. Men ibland slår det mig med full kraft att jag inte längre är densamma och att jag inte kan räkna med en tillvaro som är fylld av de upplevelser jag är van vid sedan tidigare. Ett sådant tillfälle inträffade häromdagen, när maken och jag bestämde oss för att med hyrbil resa runt på ön Teneriffa, där vi för närvarande befinner oss. Efter en hel dag i bilen slog vetskapen om att jag nästan inte hade sett någonting alls, ner som en bomb.

Jag menar, visst vet jag att jag inte ser. Ändå händer det när jag försöker göra saker jag brukade älska förr, att jag blir ledsen när jag inser att det inte ger mig något längre. Den som inte är synskadad själv, har oerhört svårt att förstå vad det är jag pratar om.

Jag pratar om isolering, sorg och ensamhet – även när jag är bland andra människor. Ett utanförskap som är svårt att beskriva.

Och mitt i eländet dyker det upp små ljuspunkter. Som till exempel när vi stannade till på en liten fiskrestaurang och åt gott, värmen och ljudet från havet som omsluter mig på denna underbara ö. Vi bor på fjortonde våningen med, enligt maken, en vidunderlig utsikt över berg och hav. Jag kan njuta av ljudet från vågornas kluckande utanför fönstret och njuta av de milda vindarna här.

Jag behöver inte vara som förr. Jag behöver bara vara den jag har blivit. Acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Med den inställningen blir det svårare att sörja och möjligheterna öppnar sig, för en blind höna som jag, att hitta guldkornen i tillvaron.

…har jag lovat någon, inte ens mig själv, att jag ska förändra under det nya året 2018.

Inte sluta röka, inte sluta dricka, inte äta bättre eller motionera mera. Jag har inte ens lovat att vara snäll. Det känns befriande att inte behöva göra mig till och försöka förändra mig själv och den jag är, för att bli en bättre människa. Jag menar att om jag inte har lyckats förändra mig själv på 64 år, är väl sannolikheten ganska liten för att jag ska kunna lyckas nu. Kanske är det dags att i stället börja acceptera att jag är den jag är – på gott och ont?

Varje år, fram tills nu, har jag känt mig vemodig och ledsen när jul- och nyårshelgerna varit över. Men inte i år. Jag har kommit fram till att det beror på att mina förväntningar inför dessa helger, varje år har varit för högt ställda. I år väntade jag mig ingenting. Det blev den bästa julen och nyåret på många, många år. Så idag när jag plockade ner julpyntet, fanns det ingen klump i magen och inga tårar som brände bakom ögonlocken. Inget vemod, ingen besvikelse, där fanns ingenting alls.

Under flera år har jag försökt lära mig att leva här och nu. Inte vara för långt fram i tankarna.  Inte heller fastna i tankar om det förgångna. Inte ha för stora förväntningar på framtiden. Jag har jagat dagen och försökt fånga den…  Det har inte gått så bra och fått till följd att jag ofta blivit besviken. Helgerna som gått tar jag som ett kvitto på att när jag låter bli att febrilt försöka styra och ställa och i stället tillåter mig att bara följa med, blir jag glatt överraskad.

Vid den här tiden i fjor, var jag fullt sysselsatt med att längta till sommaren. Varje dag skrev jag i min dagbok om hur underbar sommaren 2017 skulle bli. Efter den kalla ruggiga sommaren, behöver jag väl inte nämna att jag var besviken. I år vilar jag tryggt i att det är som det är och det blir som det blir. Det känns skönt att tänka så.

2018 ligger framför mig som en ovandrad väg, som en osjungen sång och en oskriven bok.  Som ett ogivet löfte. Som ingenting alls…

Nästa gång jag skriver något här befinner jag mig på Teneriffa. Detta ligger nära i tiden, så jag kan inte undvika att planera lite för det. Jag försöker att inte skruva upp förväntningarna till oanade proportioner, utan strävar för att ta dagarna som de kommer. Struntar i att fånga dagen och låter dagen fånga mig i stället. Det blir mer spännande så…

Inte styra och ställa, inte lova något, bara njuta av sol och värme. Göra det jag tycker är roligt och i övrigt ingenting alls…

God fortsättning på det nya, spännande året!