Lika mycket som jag avskyr november, lika mycket älskar jag maj. Det säger inte lite, det vet alla som känner mig väl.

Det är nu naturen vaknar och alla djuren har sina arbetsuppgifter att sköta om inför den stundande sommaren. Maj som är förberedelsernas och förväntningarnas tid, när allting tar fart och spirar. Inga löv som faller till marken och lämnar grenarna kala och svarta mot en gråmulen himmel. Inga fåglar som lämnar för varmare breddgrader. Jag älskar den här tiden.

Det blir svårare och svårare att uppleva allt vackert som finns ute i naturen numera. Jag brukar fråga om vitsipporna har kommit, om häggen är på gång för att få visshet. För jag har ju i minnet ungefär vid vilken tid jag kan förvänta mig sådana nyheter. Så ibland kommer sorgen och vetskapen om att ingenting är sig likt längre. Varje ny vår blir det svårare och tyngre att vara jag.

Det är inte samma sak att veta att vitsipporna slagit ut som att se dem. Det är ett faktum jag måste förhålla mig till varje vår.

Det är när jag låter sorgen och melankolin få fäste i hjärnan som jag sluter mig. Det är då den stora tystnaden byggs upp i form av en mur av pansarplåt genom vilket inget kommer in till mig och inget heller kommer ut. Det är när jag inte förmår att känna tillit till att allt ordnar sig till det bästa som jag inte förmår att känna glädje. När jag inte kan vila trygg i att allt har sin gång, med eller utan min medverkan. När jag glömmer bort att det är som det är och det blir som det blir, när jag försöker styra och ställa och förändra det jag inte kan.

Då hör jag honom plötsligt ropa. Han tränger in genom mitt skal och berör mig.  Samma visa varje år så fort april övergår i maj. Han sitter i fjärran och sänder ut sina lockrop. Allt i förhoppning att hitta en partner. Ibland håller han på hela maj och hela juni månad. Jag hörde någonstans att göken gör så tills han har hittat en hona. När han tystnar har han fått napp.

Jag brukar känna en sådan glädje i mitt hjärta när han slutar gala i slutet av juni. För då vet jag att han har hittat någon att slå sig ihop med. Inte ens en gök vill väl vara ensam?

När jag väl har öppnat upp för våren, märker jag att det är lättare att släppa in glädjen också.

Den lilla sädesärlan springer omkring på gräset, hoppar upp på den nya, fina, bilen och speglar sig i backspeglarna. Hans fula ovana att uträtta sina behov som fräter på lacken, har irriterat mig varje vår. Men i år har jag i stället för att bli rosenrasande på den, satt över backspeglarna och skruvat upp en liten spegel i björkstammen i stället. Den dumma sädesärlan tror att spegelbilden är hans partner och jag förstår att inte heller han vill vara ensam. Jag hoppas han ska uppskatta spegeln på björkstammen som jag fick hjälp att sätta upp.

Det är emellanåt svårt att hitta glädjeämnen denna vår, men de finns där. Ibland märker jag dem inte. För att bli uppmärksam på de glädjeämnen som finns har jag tackat ja till att skriva en berättelse och skicka in som ett bidrag till ”Glädjeboken” som ska ges ut av Ariton förlag. Skriver jag riktigt bra kommer jag med, annars inte.

Den största anledningen till att jag har tackat ja till att skicka in berättelsen är att jag blir tvingad till att hitta glädjeämnen och skriva ner dem. Tänk vilken bra träning det är för en muntergök som jag!

Jag är övertygad om att det går att styra hjärnan att tänka på glädje när den egentligen helst vill tänka på sorg. Det gäller bara att tvinga den.

I denna glädjerika och sköna tid som maj månad är finns goda förutsättningar att programmera om hjärnan. Bara för att det är svårt betyder det inte att det inte går.