…har jag lovat någon, inte ens mig själv, att jag ska förändra under det nya året 2018.

Inte sluta röka, inte sluta dricka, inte äta bättre eller motionera mera. Jag har inte ens lovat att vara snäll. Det känns befriande att inte behöva göra mig till och försöka förändra mig själv och den jag är, för att bli en bättre människa. Jag menar att om jag inte har lyckats förändra mig själv på 64 år, är väl sannolikheten ganska liten för att jag ska kunna lyckas nu. Kanske är det dags att i stället börja acceptera att jag är den jag är – på gott och ont?

Varje år, fram tills nu, har jag känt mig vemodig och ledsen när jul- och nyårshelgerna varit över. Men inte i år. Jag har kommit fram till att det beror på att mina förväntningar inför dessa helger, varje år har varit för högt ställda. I år väntade jag mig ingenting. Det blev den bästa julen och nyåret på många, många år. Så idag när jag plockade ner julpyntet, fanns det ingen klump i magen och inga tårar som brände bakom ögonlocken. Inget vemod, ingen besvikelse, där fanns ingenting alls.

Under flera år har jag försökt lära mig att leva här och nu. Inte vara för långt fram i tankarna.  Inte heller fastna i tankar om det förgångna. Inte ha för stora förväntningar på framtiden. Jag har jagat dagen och försökt fånga den…  Det har inte gått så bra och fått till följd att jag ofta blivit besviken. Helgerna som gått tar jag som ett kvitto på att när jag låter bli att febrilt försöka styra och ställa och i stället tillåter mig att bara följa med, blir jag glatt överraskad.

Vid den här tiden i fjor, var jag fullt sysselsatt med att längta till sommaren. Varje dag skrev jag i min dagbok om hur underbar sommaren 2017 skulle bli. Efter den kalla ruggiga sommaren, behöver jag väl inte nämna att jag var besviken. I år vilar jag tryggt i att det är som det är och det blir som det blir. Det känns skönt att tänka så.

2018 ligger framför mig som en ovandrad väg, som en osjungen sång och en oskriven bok.  Som ett ogivet löfte. Som ingenting alls…

Nästa gång jag skriver något här befinner jag mig på Teneriffa. Detta ligger nära i tiden, så jag kan inte undvika att planera lite för det. Jag försöker att inte skruva upp förväntningarna till oanade proportioner, utan strävar för att ta dagarna som de kommer. Struntar i att fånga dagen och låter dagen fånga mig i stället. Det blir mer spännande så…

Inte styra och ställa, inte lova något, bara njuta av sol och värme. Göra det jag tycker är roligt och i övrigt ingenting alls…

God fortsättning på det nya, spännande året!