Nu har jag tillbringat nästan två månader på Teneriffa. Jag har under den här tiden roat mig med att jämföra hur spanjorerna umgås med varandra med hur vi svenskar umgås. Efter att ha studerat livet här känns det som att man bryr sig mycket mer om att tillbringa tid med varandra än vad vi svenskar gör. Man tar alla tillfällen i akt att stanna och prata bort en stund. I matbutiken håller affärsbiträdet en full konversation med kunder hon känner, samtidigt som hon i ganska maklig takt slår in varor åt en annan kund. Ingen brådska här inte. Det finns alltid tid att prata bort en stund.

När man går ut på kvällen för att ”nattpinka” hunden, stannar man till vid uteserveringen, sätter sig vid något bord och pratar lite skit med någon som också varit ute med sin hund och slutligen landat där.

Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med spontana möten mellan människor i Sverige. Det känns som att vi blev så viktiga, och våra liv så stressiga, att det endast finns utrymme att umgås med varandra via sociala medier. Ett sätt att umgås, som enligt min mening, är väldigt ytligt och egentligen inte för oss människor närmre varandra, i varje fall inte på djupet.

Ibland får jag för mig att det inte beror på tidsbrist att vi väljer att umgås företrädesvis genom sociala medier. Jag menar, det är ju ganska bekvämt att aldrig behöva fullfölja en konversation eller stå för sina åsikter via ett utförligt resonemang. Det är också ett sätt att inte släppa andra inpå livet.

Vart jag än kommer här, hör jag människor i livliga samtal på spanska. Ett intensivt snattrande i mun på varandra, där ingen verkar lyssna på den andra i sin iver att hålla samtalet igång. Vad hände med de svenska ”sladderkärringarna” som fanns när jag växte upp? De som kunde sitta i timmar på en bänk på gården och pladdra om både ditt och datt. Rationaliserade vi bort oss själva i och med teknikens antågande? För visst fyllde sladderkärringarna en social funktion som inte går att ersätta med Facebook eller Instagram?

Läste idag att vi är så oerhört upptagna med våra patetiska teknikliv att vi knappt ens har tid att gå på begravningar längre. Är det inte sorgligt hur lite andra har kommit att betyda för oss? När blev vi så här viktiga och självcentrerade?

Inget snattrande i snabbköpskön i Sverige.  Inget småprat i busskön eller med grannarna längre.

Så fort vi slår upp ögonen i svinottan sträcker vi oss efter mobilen på nattduksbordet. Det kan ju ha hänt något under natten som vi absolut måste ha koll på. Kanske är det någon som skickat ett mess och undrar hur vi mår. Då kan man ju genast svara att allt är bra, för något annat får inte utrymme i cyberrymden.

Jag kan inte låta bli att undra: Var det verkligen så här vi ville ha det? Vad är det för fel på oss som inte orkar bry oss och vara med i det verkliga livet, utan gömmer oss bakom en skärm?