Tiden går i en rasande fart mellan jularna nu för tiden. Det känns som att man inte hinner avverka den ena julen förrän det är dags för nästa. Jag undrar vad det beror på.

Genom åren har jag firat alla möjliga sorters jular. När jag var barn var jularna ganska sparsamma även om jag verkligen inte led någon nöd. När jag blev vuxen och fick barn själv, var julen ingen lek. Jag drogs med i det fanatiska julfirandet där ingenting fick saknas. Med heltidsjobb, små barn och alla dessa outtalade krav på julbak, egeninlagd sill och hemlagat julgodis, blev julen nästan en högtid som knäckte mig. För att inte tala om julstädning, allt skulle vara skinande rent när granen kläddes dagen före julafton. Något annat gick inte an.

Julklappar för mer pengar än jag egentligen hade råd med, lades under den nyklädda julgranen, och på julaftonens morgon var jag ganska mör. Lusten att njuta av julefriden med alla släktkalas var som bortblåst då orken var slut.

Jag vet inte exakt när jag började bojkotta julhysterin. Vid något tillfälle satte jag mig på tvären och deklarerade att det inte finns någon lag som säger att alla fönster måste vara nyputsade innan man sätter dit ljusstakar och stjärnor. Det finns heller ingen lag som säger att man måste storstäda bara för att det är jul. Det går an att köpa färdiginlagd sill om man inte har tid, lust eller ork att lägga in själv. Detsamma gäller julbak och julgodis. Vem har sagt att julen blir mindre värd om man inte gör som alla andra?

Med stigande ålder har jag tagit mig friheten att fira jul på mitt sätt. Märkligt att jag skulle behöva bli så gammal innan jag förstod vad som är viktigt.

Långa perioder sedan den förra julen har jag känt mig dämpad och sorgsen. Jag tror det beror på allt negativt jag och alla andra har fått oss till livs under 2018. Medierna har varit fyllda av tråkigheter som en ökande brottslighet, 44 dödsskjutningar hittills i år, våldtäkter, bilbränder, sprängningar, terrordåd rån och bedrägerier som bara ökar. Fler och fler bostadslösa och utslagna, pensionärer som tvingas bo på gatan, då pensionerna inte räcker till. Som grädde på moset en miljö som påstås vara i kris.

Sedan valet i september har vi blivit matade med hur handlingsförlamade våra politiker är och förfasat oss över deras oförmåga att bilda en regering och ta tag i alla problem vi har.

Det är kanske inte så konstigt om man känner hopplöshet och blir tung i hjärtat. Jag brukar säga att det är skönt att ha framtiden bakom mig…

Det kan vara svårt att hitta glädjeämnen och ljuspunkter när det ser ut som det gör i samhället. Men igår satte jag på Svenska hjältar-galan på TV. Äntligen fick mitt trötta hjärta känna lite hopp. För det finns en väldig massa godhet och osjälviskhet där ute i vår tuffa, kalla värld. Den måste vi värna och vara rädda om!

Julen blir kanske inte exakt som jag skulle önska mig, men i stället för att förbanna det jag inte får, tänker jag tacksamt ta emot det jag får. Det är ingen som har sagt att jag ska få allt jag önskar mig.

Jag har mat på bordet, goda vänner, barnbarn, en livskamrat som älskar mig och en fantastiskt fin ledarhund att mysa med i jul. Något annat behöver jag inte.

Tag hand om varandra där ute.

En riktigt God och kärleksfull Jul och ett Gott och hoppfullt Nytt År önskar jag er alla!

Det var inte meningen att det skulle bli så, men du måste förstå. Han är stark, ung och blond, med mörka ögon som man kan drunkna i. Jag kunde inte stå emot – jag föll pladask.

Han är norrman och heter Jimmy. Vi kommer att tillbringa mycket tid tillsammans framöver för att lära känna varandra riktigt bra och bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Han kommer att följa med mig på alla mina tråkiga och långa promenader. Utan att ha tusen ursäkter för att slippa följa med. Han kommer att vara den största anledningen till att stiga upp på morgonen och följa dagliga rutiner. Han blir ett kärt ”måste” i mitt liv. Jag hoppas att du ska finna dig i att dela mig med en annan kille.

Jimmy är inte vilken ”byracka” som helst. Han är en två år gammal labrador, en ledarhund, som jag har väntat på i drygt två år. Ett tag tyckte jag att väntan var så lång att jag nästan hade gett upp hoppet om att jag någonsin skulle få en. Men nu är han här. 

Han kom tillsammans med en pigg, trevlig norska som ska vara vår instruktör och hjälpa oss att träna in promenaderna tillsammans. Det blir säkert mycket att lära, både för Jimmy och mig, men eftersom jag inte är typen som ger upp i första taget är jag säker på att vi ska hitta ett sätt att förstå varandra. Min intention är att han ska vara med mig i stort sett överallt där jag är.

Jimmy är den bästa julklapp jag kunde få. Jag önskar mig inget annat till jul. Det skulle möjligen vara att det inte blir snöfall som gör det så mycket svårare att träna ihop oss. Det är inget jag kan påverka, men önska kan jag alltid.

Förutom att Jimmy är speciell och ska fungera som mina extra ögon, ser jag framför mig hur han också kommer att kunna bli en fantastisk familjehund som kommer att sprida mycket glädje och värme i vårt lilla hem.

Sedan jag fick telefonsamtalet, för sex veckor sedan, om att det fanns en hund som skulle passa mig perfekt, har jag planerat, längtat och väntat. Förberett lagom svåra promenader för honom. Nu är jag redo. Han är så efterlängtad!

Välkommen till oss, finaste Jimmy!

… är nog att vara förälder. I varje fall om man är en engagerad sådan. För avvägningen mellan att älska sina barn för lite eller för mycket är svår. Vill man för mycket väl blir det fel och för lite engagemang blir också fel. Undrar om det finns någon förälder där ute som har klarat av att älska sina barn ”lagom mycket”…

Som förälder kan man nästan bara vara säker på en sak: Hur väl man än vill kommer man att göra fel. Konstigt vore det väl annars? Föräldrar är bara människor.

Idag hörde jag en 47 år gammal man i lyriska ordalag berätta om sin barndom. Han pratade om hur fantastisk den hade varit och om hur nöjd han var med den. Hans föräldrar lever inte längre och när jag frågade honom om han hann berätta för dem hur tacksam han var över sin fina barndom innan de dog, sa han att han hade gjort det.

Efteråt funderade jag över huruvida han hade valt att endast minnas de fina stunderna och helt enkelt hade förträngt de stunder som inte var lika bra. Om han hade valt att se sina föräldrar som vanliga människor som ville väl och gjorde sitt bästa och var nöjd med det. Den frågan ställde jag inte, men tänker att alla har haft både bra och dåliga stunder under sin uppväxt.

Själv har jag vuxit upp med föräldrar som hade en ganska strikt och gammaldags syn på barnuppfostran. Pappa, som var tio år äldre än mamma, hade under sin uppväxt fått lära sig att den man älskar agar man. Så hade han i sin tur blivit uppfostrad av min farfar som lämnades ensam med fem barn när min farmor plötsligt rycktes bort i unga år.

Åtskilliga var de gånger när mamma sa: ”Vänta bara tills pappa kommer hem.” Så gick man där hela dagen och hoppades att mamma skulle glömma berätta för pappa om vad jag hade gjort. Oftast glömde hon inte det och det var en lättnad när hans ”bestraffning” var över. Oftast utdelades den med ett kok stryk. 

Mina föräldrar finns inte längre. Ibland önskar jag att jag hade kunnat fråga min far varför han gjorde så. Men jag behöver inte fråga, när jag tänker efter. Han ville väl, men det blev fel. Aldrig har jag tvivlat på att han älskade mig. Jag vet att jag var ett oerhört efterlängtat barn. Han var 31 år när jag föddes och på den tiden var det en ”gammal” förstagångsförälder.

Han visste helt enkelt inte hur han skulle hantera ett barn av min kaliber. Jag var överallt och ingenstans. Gjorde inte som jag blev tillsagd och lurades när jag kunde. Trots att jag visste att det vankades stryk kunde jag inte hejda mig. Jag var som jag var, liksom.

Jag har träffat på människor som har skyllt sina misslyckanden i livet på en ”taskig” barndom. Det tycker jag är fegt och ansvarslöst. Barndomen är ju bara en liten, liten del av livets långa väg. Någon gång måste man lämna den startsträckan som innefattar barndomen och sedan ta ansvar för resten av livet. Att skylla sina misslyckanden på att man inte fick den barndom man kanske hade önskat sig, leder i slutändan till bitterhet. 

Det är många år sedan jag släppte det som inte var bra när jag växte upp och i stället fokuserade på det som var bra. Jag förlikade mig med det faktum att min far bara var människa och bestämde mig för att se till att mitt vuxna liv inte skulle bli fyllt av bortförklaringar när jag tog fel riktning. Jag har med andra ord bara skyllt mina egna misslyckanden på mig själv och också tagit konsekvenserna av dem. Något annat har aldrig föresvävat mig.

Idag när jag hörde mannen prata om sin barndom insåg jag hur viktigt det är att fokusera på glädjen i livet och försöka acceptera det sorgliga som också har varit. Man kan inte gå ett helt liv och vara arg på något som har varit för längesedan. 

Jag återkommer alltid i slutändan till att det är viktigt att kunna förlåta och acceptera det man inte kan förändra. Man behöver faktiskt inte heller förstå allt. En del saker är det inte ens meningen att man ska förstå.

Jag tror att även de som har haft en mycket traumatiskt uppväxt också har haft en och annan stund av glädje. Konsten är att fokusera på de stunderna och släppa de dåliga. Jag dristar mig till att påstå att de allra flesta barn som föds är oerhört älskade. De flesta föräldrar gör så gott de kan, efter sin förmåga. Det borde vara gott nog. Ändå finns det inte en enda förälder där ute som aldrig har känt sig otillräcklig…

I min poesibok läser jag:

”Lär dig livets stora gåta,

Älska, glömma och förlåta”

Att jag vann en stor summa pengar. Ni vet en sådan där gigantisk storvinst som händer andra men inte mig. Jag blev snuskigt rik i ett nafs. I drömmen kunde jag nästan känna känslan av glädjefnatt och hur tusentals fjärilar fladdrade omkring i magen i ett virrvarr av lyckorus.

När jag vaknade insåg jag den krassa verkligheten. Eftersom jag inte spelar, aldrig köper lotter och inte är med i Postkodlotteriet, kommer en sådan storvinst aldrig att drabba mig. Precis som den aldrig kommer att drabba de flesta av de personer som år ut och år in lever på hoppet och troget köper diverse lotter eller spelar på tipset.

Om jag verkligen hade vunnit en så stor summa pengar att jag hade blivit ekonomiskt oberoende, visste jag naturligtvis precis vad jag skulle använda pengarna till. Då skulle jag kunna förverkliga mina drömmar. Köpa mig en behaglig och tämligen bekymmerslös ålderdom. Om jag blev riktigt rik. Det är just den drömmen som alla spelbolagen lever på och som orsakar mycket lidande för den som blir spelberoende.

Så här i vaket tillstånd känner jag en viss besvikelse över att drömmen inte var sann. Men jag tänker inte som alla andra. Jag har begåvats med talangen att kunna göra ”tankevurpor”. Jag använder ofta sådana för att vända och vrida på saker och ting. Här kommer en sådan:

Vad skulle hända om jag plötsligt fråntogs allt? Som en motsatstanke till att vinna en storvinst? Vem skulle jag vara om jag hade ingenting?

Ingen lägenhet, inga vackra möbler, inga bilder eller prylar som minner mig om ett helt liv? Ingen fin sommarstuga vid havet, inga vänner, inga barn eller barnbarn eller en fantastisk livskamrat?

Vem skulle jag bli om jag plötsligt förlorade allt? Skulle jag ha orken, kunna mobilisera kraften att bygga upp något nytt från grunden? Eller skulle jag ge upp och kasta in handduken? Vad skulle jag önska mig mest av allt i en sådan situation?

Så tänker jag på att det faktiskt finns människor som absolut ingenting har. Människor som av någon anledning har förlorat allt. Jag undrar ibland hur de tänker när de inte ens har en egen trygg säng att krypa ner i. Tror inte direkt att de drömmer om en storvinst. Deras drömmar och önskningar skulle nog ligga på en helt annan nivå.  

Vem skulle jag vara om jag gick i en hemlös människas skor? Utan hopp om en dräglig framtid? Utan någon att älska och bli älskad av?

Ju mer jag suger på den tanken, desto mer känner jag att jag inte behöver drömma om att bli snorrik. För faktum är att jag redan är mycket rik.

Det ligger nog i människans natur att aldrig vara riktigt nöjd. Att ständigt önska sig mer. Större lägenhet, eget hus, finare bil, fler utlandsresor och bättre karriär med högre lön. Eller varför inte en storvinst?

 Handen på hjärtat: Vad skulle du göra, vem skulle du bli om du en vacker dag förlorade allt det du redan har. Sett ur det här perspektivet är det inte svårt att förstå att rikedom finns när man har allt man behöver. Det gäller bara att inse det när drömmarna vill fara iväg med oss

Att önska sig saker, att drömma, att ständigt sukta efter mer än det man redan har är lätt. Att vara nöjd och tacksam är svårare.

Det är vad sommaren 2018 till största delen har handlat om. En sommar som blev en av de varmaste på mannaminne. På flera olika sätt.

En mycket kär vän, en generation yngre än jag, förärade mig och min make i våras ett par små chiliplantor. De var väl så där en decimeter höga. Han instruerade och vägledde oss hur de skulle planteras och därefter skötas. Den ena var den starkaste chilin som finns, Carolina Reaper, och den andra var en slags lemonchili, även den med bra styrka och lätt citronsmak.

Han beordrade oss att ge dem mycket kärlek, i form av gödning, vatten och sol. Med jämna mellanrum besökte han sedan oss under sommaren i stugan, för att se hur plantorna frodades. Samtidigt passade han på att titta till oss. Han visade prov på omtanke om både människor och växter.

Lite då och då tyckte han att våra plantor behövde gödning, och när de så småningom vuxit sig meterhöga och fylldes av röda och gula chilifrukter hade han tusen förslag på vad vi skulle kunna använda dem till. Han var en riktigt entusiastisk ”chilichef”.

På samma sätt som jag har odlat mina chiliplantor den här sommaren, har jag också odlat nya vänskapsband. Det sägs att när man har uppnått en viss ålder är det oerhört svårt att träffa nya bekantskaper. För min del är det inte så. Den här sommaren har nya, fantastiska människor tagit plats i mitt liv.

Jag brukar säga att mitt synbortfall har förpassat mig till en glaskupa där jag känner mig isolerad. Den här sommaren är det en hel del som har knackat på och sagt: ”Hej där inne!” Det har varit personer i olika åldrar, med olika syn på livet och med olika intressen. Några var extra lätta att knyta an till. Det kändes som att vi hade känt varandra i trettio år trots att vi nyligen hade träffats. Sådana vänner möter man inte så ofta. Inte i min ålder.

Andra vänner blev de nya fantastiska grannarna som flyttade in i stugan bredvid oss under sommaren. Varma, härliga människor som inte krånglar till tillvaron mer än vad som är absolut nödvändigt.

Det är när man minst anar det som vänskapen dyker upp. Ibland från ett oväntat håll. Vid en första anblick kan det tyckas att de nya vännerna är väldigt olika oss själva, och därför vågar man kanske inte ta kontakt. Men vet ni vad? Jag älskar olika. Det är inspirerande att hitta vänskap genom olikheterna, att riva ner barriärer och fokusera på samförstånd.

Slutligen finns det en del vänner som jag verkligen har känt i många, många år. Den sortens vänskap är av den typen att det inte spelar någon större roll om man tappar kontakter under flera år. När vi slutligen träffas, efter en hel livstid, känns det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Det går att ta upp samtalet som avslutades för 40 år sedan. Det känns som det var igår… 

Vad vill jag nu ha sagt med det här inlägget? Jo, jag försöker synliggöra vad det är som är viktigast i livet.

Att åldras är verkligen inget för veklingar. Att dessutom förlora synen gör mig tvungen att skärskåda det som är betydelsefullt. Det som kan berika mitt liv allteftersom min frihet blir alltmer inskränkt. Öppna nya dörrar när de gamla slår igen mitt för näsan.

Att vårda sina relationer, att vara öppen för ny vänskap, oavsett i vilken form den visar sig är livsavgörande ju äldre man blir. Inget slår det. Ensam är inte stark.

Jag vet att det har blivit svårare att nå in till mig sedan jag gick in i dimman. Tack för att ni ändå försöker nå mig!

Vi lever i en ganska kylig värld, där var och en ofta tänker på sig själv och struntar i andra. Men så länge det finns het chili och varm vänskap, finns det ändå hopp för mänskligheten.

Jag undrar vart de tog vägen. Ni vet de där bullbakande, trygga, bestämda damerna som fanns runt omkring oss som var barn på femtio- och sextiotalet. De som såg till både sina egna och andras ungar.

När jag var barn fanns de överallt. Det var tant Anna, tant Lilly och tant Hulda med flera. De såg till att det var ordning på torpet och de pratade aldrig om självförverkligande eller att de tillhörde det ”svagare könet”. De tog sin självklara plats i världen och funderade inte så mycket på sina roller. Deras uppgift var inte att skaffa sig en karriär, deras uppgift var solklar och tanterna runt omkring mig funderade nog inte så mycket på sina villkor. Deras arbete gick ut på att ta hand om familjen och de satte en ära i att göra det på ett bra sätt.

De pratade inte mycket om bantning eller om rädslan över att bli bredarslade eller gamla. De brydde sig inte om att hålla sig ungdomliga. Ibland klädde de upp sig i blommiga klänningar och örhängen som skruvades fast med en skruv på baksidan av öronsnibben, eller clips när de skulle gå på kalas. Väl där åt de utan betänkligheter av sju sorters kakor och pladdrade på om ditt och datt. Ingen av tanterna pratade om att de borde gå ner i vikt eller om att de kanske inte borde ta en kaka till. De var trygga i sig själva. Men detta var förstås innan Twiggy gjorde entré i modevärlden i slutet på sextiotalet. Då drog en ”benrangelsera” in över oss. Då blev det modernt att vara smal. Ju mer av skelettet som syntes, desto bättre var det. I och för sig påverkade det inte de riktiga tanterna. De stod nämligen stadigt på jorden och besatt stora mått av sunt bondförnuft. Det var just det här bondförnuftet som gjorde att vi ungar kände oss trygga i dessa tanters närhet.

Det kryllade av tanter överallt. i trappuppgångar, på lekplatser och i fönsterna och de höll ett vakande öga på oss barn så att risken var stor att bli upptäckt om man fick för sig att hitta på hyss. De var inte rädda för att lägga sig i och säga ifrån om man gjorde fel. Ingen vågade tjafsa emot dem och uttryck som ”jävla kärring” var ännu inte uppfunnet. Tvärtom skämdes man över att bli tillsagd.

Jag vet inte om tanterna var nöjda med sin lott eller om de önskade att få ut mer av sina liv. Det pratades aldrig om sådant på den tiden. Men jag är helt övertygad om att dessa rekorderliga damer gjorde en stor samhällsinsats genom sitt sätt att vara. Ofta tänker jag på hur vi tackar dem genom att betala ut en grundpension som är så låg att den inte går att leva på. Har man inte jobbat har man heller inte kvalificerat sig för en bra pension…
Ingen tackar dem för att de uppoffrade sig och var till stor nytta i samhället då. Nu får de leva på allmosor. Det tycker jag är skamligt!

Idag vill ingen vara tant. Det kan man ju förstå. Vem vill jobba ideellt ett helt liv? Städa, laga mat och pyssla om barn och gubbar i alla lägen? Dessa tanter, som aldrig satt på rumpan ens när de var sjuka, får inget tack i slutändan. Otack är som bekant världens lön.
Det verkar som att ingen längre kommer ihåg vilken stor insats tanterna gjorde. Jag säger inte att det var bättre förr. Jag säger inte att jag vill ha tillbaka den tiden. Det jag säger är att det blev ett enormt tomrum i det här landet när tanterna försvann med sitt jordnära och sunda förnuft. Egentligen tycker jag att det skulle behövas en mängd bredarslade tanter i det här landet för att uppfostra och leda våra vilsna ungar.
Men jag inser att ingen vill ta på sig den otacksamma rollen idag. Eller finns det någon där ute som är spekulant på det jobbet?

Efter den varmaste, torraste sommaren på mannaminne sitter jag här på uteplatsen och njuter av regnet som äntligen kom. Det är en alldeles vanlig måndag i mitten av augusti och jag skulle kunna tycka att det är en tråkig dag. Men alldeles vanliga, tråkiga måndagar är inte att förakta. När jag tänker efter finns det säkerligen många människor som skulle uppskatta en sådan dag. Tycka att det var skönt med lugn och ro. Bara att få känna sig trygga i att ingenting händer. De vars tillvaro är alltför hektisk, eller de som är sjuka och lider av ständiga smärtor. Eller de som lever i en dysfunktionell relation med sprit och bråk ständigt närvarande. Människor som svälter eller befinner sig i krigsområden eller på flykt hade säkerligen älskat en vanlig måndag som den här. 

 Det finns många som bara längtar efter en alldeles vanlig dag, med alldeles vanliga rutiner. Längtar efter lugn och ro. En dag att bara få vara till. Sedan finns det de som håller på att gå upp i limningen när de har en hel orörd dag framför sig. Sådana som sätter en ära i att alltid vara upptagna. För en del beror det kanske på att så länge de har fullt upp slipper de vända blickarna inåt, mot sig själv. Bättre då att rusa runt i ekorrhjulet än att stanna upp och känna efter hur man verkligen mår. För det finns väl inget svårare än att vända blickarna från andra och upptäcka vem man själv är? Det krävs mod och stillhet till det.

Efter hand som jag sitter här och filosoferar kommer jag till insikt om att ett långt liv till största delen består av vanliga dagar. Vardagar och rutiner. Emellanåt bryts vardagen och något speciellt inträffar. Gott eller ont. Sedan återgår livet till en lång rad av vanliga dagar igen. Ungefär som ett halsband av vita pärlor. Tio av pärlorna är imitationer av äkta pärlor, men den elfte är verkligen en äkta och lyser starkare än de övriga. Sedan kommer tio imitationer igen och därefter en äkta.  Den pärlan betyder extra mycket, men vore inte lika värdefull om alla vore lika skimrande. Ändå behövs alla pärlorna där för att bilda ett halsband.

Hela sommaren har jag suttit på min uteplats och upplevt hur solen sänker sig bakom de höga, fula skorstenarna på fabriken vid Nymölla pappersbruk. Jag kan inte sluta förundra mig över hur något så fult som en fabrik kan bli så vacker när den förenas med en solnedgång. Till och med röken som pyser ut genom skorstenarna får ett vackert skimmer när solen glittrar bakom den. Även om jag inte ser detta skådespel så tydligt längre, minns jag hur det brukade se ut. Idag skymtar jag solen och skorstenarna. Ibland får man vara glad för det lilla.

På samma sätt som jag kan se det vackra i föreningen mellan fabriken och solnedgången, försöker jag också se det speciella i den grå vardagen, när den inträffar. För plötsligt händer det att det dyker upp något skimrande i allt det gråa.

När sommaren börjar gå mot sitt slut brukar vemodet ofta knacka på hos mig. Mitt inre försöker intensivt värja sig mot den annalkande hösten. Det är samma visa varje år.

Men just idag har jag förmågan att känna tacksamhet för en regnig, tråkig och alldeles vanlig måndag i mitt långa pärlhalsband.  

Jag mötte honom på stan igår. Det var flera år sedan sist. Han var sig inte lik, jag kände inte igen honom. Borta var den sorglöse kraftkarl jag kände sedan förr. Rösten var densamma men han lät ganska uppgiven. Han berättade att han blev svårt sjuk för två år sedan och var nära att gå över till den andra sidan. Som genom ett mirakel hade han klarat sig och han sa att han var tacksam för det. Verkade dock   mindre glad över den han blivit efter sjukdomen. Berättade att han åldrats 15 år över en enda natt och kände sig nu som ”skadat gods”. Han förflyttade sig med hjälp av kryckor och var ganska orörlig. Han hade blivit en annan man.

Jag visste att han brukade skriva och frågade honom om han fortfarande gjorde det. Då sken han upp och sa att det endast var när han satte sig vid datorn och skrev som han kände sig riktigt glad. ”Det är det enda jag duger till numera”, sa han sorgset. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag undrar om det är det värde han satt på sig själv, eller om det är omgivningen som låtit honom förstå vad han duger till. Eller om det är en kombination av båda.

Det kändes som att han höll upp en spegel mot mig och jag hade inga svårigheter med att identifiera hans känsla av maktlöshet. Det var lätt för mig att förstå känslan av tacksamhet över att vara vid liv. Känslor som krockar med förskräckelsen att upptäcka att man har blivit någon annan. Uppgivenheten över att inte längre klara sig själv. Att inte längre motsvara samhällets förväntningar på oss. Presterar man inget är man ingen, liksom.

Jag förstod ganska snabbt att han, liksom jag, om än av olika anledningar, hade fullt upp med att hålla sig vid liv, vissa dagar. Bara att få tillvaron att fungera. Det är då frågan om vad man gör hela dagarna gör som mest ont. Måste man verkligen ha fullt upp att göra hela tiden för att ha ett berättigande i den här världen? För honom borde det vara tillräckligt att bara andas.

När jag tappade synen hade jag en god vän som sa att jag nu kunde sätta mig vid havet och ”bara vara”. Jag förstår bara inte hur det skulle gå till. ”Vad gör du hela dagarna”? ”Sitter vid havet och bara är”. Ni hör ju själv! Inget svar någon förväntar sig. Inget som imponerar på någon, eller hur?  Ibland tänker jag dock att det borde vara nog.

Att jag sedan blir rastlös och vill försöka göra något ligger väl lika mycket hos mig själv som hos omgivningen. Förr brukade jag tycka att det var lyxigt att bara vara och inte ha ett dugg att göra. Nu för tiden är det lyxigt att ha något meningsfullt att sysselsätta mig med.

När vi träffar varandra brukar vi fråga hur den andre mår. Men det vi vill höra är att den andre mår bra. Oftast orkar vi inte engagera oss i något annat svar än just det. Vi vill inte höra att det inte är bra, att vi inte har fullt upp och att livet inte leker. Vi blir liksom ställda inför svaret ”jag mår inte så bra”.

Det är kanske inte så konstigt att vi känner oss otillräckliga när livet stukar till oss. Titta bara på våra Facebook-inlägg! Det som visas där är ett perfekt liv med lagom balans mellan arbete och fritid. Där finns nästan aldrig några inlägg från någon som skriver att livet är jobbigt. Faktum är att där nästan aldrig finns några inlägg om saker som verkligen betyder något alls…

Det är mycket enklare att förstå och acceptera andra och deras tillkortakommanden än sina egna. Jag har inga problem med att förstå och se andra människor bortom deras hjälplöshet. Det är bara svårt när det gäller mig själv.

Även om det inte hjälper mig att någon annan har det värre än jag, kan det i alla fall få mig att vara tacksam för det jag trots allt har kvar. Det är verkligen ingen självklarhet att få vara frisk.

Mannen som hade blivit en annan höll en kort stund fram en spegel åt mig. I hans frustration kunde jag se mig själv och för en kort stund acceptera den jag har blivit. Men det räcker inte att bara acceptera. Jag behöver också träna på att vara lite snäll mot mig själv och kanske till och med tycka om mig. Gör jag inte det, gör ingen annan det heller. Det är inget nytt. Jag är den enda person jag säkert vet att jag ska leva tillsammans med under resten av mitt liv…   

Det lämnade du efter dig när du somnade in för ganska exakt ett år sedan. Under de här 365 dagarna har det inte gått en dag när jag inte har tänkt på dig, hört dina ljud, krafset från dina tassar när klorna behövdes klippas eller dina nysningar och ditt fnysande. Du var alltid så rädd om dina tassar och det var med största ovilja du lät mig få känna på dem. När du var riktigt avslappnad och låg där på rygg med de långa benen i vädret, kunde jag ibland drista mig till att snusa på dina trampdynor. Du hade liksom fotsvett. Jag minns fortfarande hur du luktade.

Jag kommer ihåg hur glad du blev när jag frågade om vi skulle gå ner till havet och bada. Du älskade det och brukade bära leksaken som vi skulle leka med i vattnet hela vägen ner till havet och hela vägen tillbaka hem igen.

Du visste att du inte fick tigga men du visste också att du alltid fick slutet på min korv när vi grillade. Det var vi liksom överens om, och du låg snällt och väntade och följde mig med ögonen tills jag sa ”var så god”. Efter det att du lämnade oss smakar korven inte lika gott längre.

Jag minns alla hållpunkter vi hade på våra gemensamma promenader. Var du tyckte om att gå, var du brukade vara lite extra vaksam där du till exempel vid något tillfälle hade sett en katt. Du glömde aldrig något och du var fenomenal på att hitta de olika rundorna vi hade gått. Det spelade ingen roll om flera månader hade passerat sedan sist, du hittade ändå.

Dagen kom när du blev angripen av cancer. Du var en sådan kämpe och visade aldrig om du hade ont. Du kämpade på för att orka med våra promenader, men jag märkte att du hade tacklat av. Första gången jag förstod hur trött du var, var när jag frågade dig om du ville gå hem igen. Du vände direkt och visade med hela kroppen hur glad du blev över det. Så togs det svåra beslutet att låta dig få somna in. Ett beslut som var min skyldighet att fatta. Ett beslut som jag inte ångrar eftersom det var det enda rätta.

Du ligger begravd i vår syrénberså och du fick en liten vit sten på graven med ditt namn på. Jag går ner där nästan varje dag och pratar med dig. Frågar om du har det bra i din himmel. Berättar för dig att det stackars duvparet som du skrämde iväg från vår portal nu har vågat sig tillbaka och att djurlivet frodas nu när du inte är här och vaktar.

Jag lyfter extra högt på benen då och då när jag passerar de platser du brukade ligga på. Har glömt att du inte längre är där och är rädd att snubbla över dig. Tomheten slår ett knytnävsslag i magen när jag kommer på mig själv att göra så.

Den som har förlorat ett älskat husdjur förstår precis vad jag pratar om. Ni som aldrig har gjort det tycker förmodligen att jag överdramatiserar. Men den villkorslösa kärlek som en hund ger finns inte att få bland människor. Därför blir tomheten så påtaglig.

Jag tror att alla varelser som har existerat på den här jorden lämnar ett avtryck efter sig i universum. Människorna kanske lämnar ett fotspår efter sig och min fina hund har säkert lämnat sitt tassavtryck. Kanske är det därför universum är oändligt, för att alla ska få plats att lämna spår där…

Oavsett hur det är med den saken har de åren då min fina hund fanns hos mig, för alltid lämnat ett tassavtryck i mitt hjärta.

Det var länge sedan jag såg dig sist. Närmare bestämt fem år sedan. Du stod framför en helfigursspegel på ett lyxigt hotellrum mitt på Manhattan i New York. Du hade shoppat loss hela dagen och stod nu och krumbuktade dig framför spegeln för att, om möjligt, komma åt att se hur de nyinköpta plaggen satt över baken.

Din make låg utmattad på sängen efter den ansträngande dagsturen i alla klädaffärerna, med ett överseende leende på läpparna. Han sa att du såg fin ut och mycket yngre än de sextio år du fyllde just denna dag. Du såg glad ut över berömmet och du utstrålade självförtroende och glädje.

Det var ditt första besök i New York och du var djupt tagen av stadens skönhet. Du kände dig speciell för att firandet av den stora dagen skulle äga rum just här.

Du var inte orolig över att bli gammal. Du hade ett jobb du trivdes med och underbara arbetskamrater. Att arbeta några extra år efter sextiofemårsstrecket var verkligen inte främmande för dig. Du såg frisk och stark ut och verkade ha både lust och intresse kvar. Det verkade som att du hade mycket mer att ge. ”Bara man får vara frisk så…” sa du.

Ibland kunde jag se dig gå långa promenader med din hund. Alltid i rask takt. Du höll oftast ett högt tempo i allt du gjorde. Hade svårt att acceptera andra som inte fick tummarna loss.

Det hände att jag såg dig köra bil ibland. Man visste att det var du som satt bakom ratten när man nätt och jämt kunde se att det var du. Eftersom du var kort kunde man ibland bara se toppen på ditt huvud genom framrutan. Du tyckte inte om att köra bil, men du kände en frihet att själv kunna ta dig vart du ville, när du ville. Det fick dig att känna dig självständig och oberoende av andra.

Så en dag försvann du. Jag vet inte vart du tog vägen. Du slutade på ditt jobb och syntes inte gå långa promenader längre. Stötte heller aldrig på dig i klädaffärerna. Varken i Sverige eller i New York. Såg dig inte köra bil heller.  Du blev liksom uppslukad av jorden.

Jag har verkligen försökt att hitta dig men du är inte kvar. Efter hand som åren går märker jag hur minnet av dig börjar blekna bort. Jag har glömt hur du såg ut, glömt vad du tyckte var roligt och vad som var viktigt för dig. Jag saknar dig och önskar att jag hade tagit bättre hand om dig då. Nu när jag inte kan hitta dig slår det mig att jag aldrig uppskattade dig för den du var. Tyckte alltid att du kunde bli bättre, vackrare och duktigare. Men nu inser jag att du var bra precis som du var.

Det känns tomt att inte veta var du är nu eller hur du mår. Kanske har du flyttat långt iväg, kanske har du hittat något bättre någon annanstans?   Eller så hittade du ingenting alls.

Oavsett vilket så saknar jag den sextioåriga kvinnan som stod där framför spegeln och trodde på alla de möjligheter som låg framför henne. Hon som drömde om allt hon skulle kunna göra när hon hade gått i pension. Resa, kanske måla i olja och passa sina barnbarn.

Fem år sedan. Det är en lång tid. Vart tog du vägen?