…det hade gått att leva om sitt liv men denna gången leva det baklänges. Har ni lekt med den tanken någon gång?

Tänk att få börja sitt liv som en 100-årig gammal tant, som ligger på sitt yttersta och plockar och plockar på sin filt, medan anhöriga sitter bredvid och väntar på slutet.

Tänk att få börja sitt liv i den änden. Så mycket enklare det skulle vara om man hade facit på de val man gjorde redan från början. Så många felval i livet man skulle kunna undvika då.

Från 100 år skulle man gå vidare till 80 år och fira med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Kanske inte orken längre är vad den har varit, men jag är i alla fall med.

Så går åren och jag fyller 75 och 70 år. Vid den gränsen i mitt liv har jag försonats med den jag är och tar dagen som den kommer. Kanske tycker jag att det är ganska skönt, att med ålderns rätt, få äta vad jag vill utan att bry mig om ifall jag blir tjock eller inte.  Jag kan strunta i hur jag ser ut i håret och intressera mig för barnbarnen i stället. Jag kan skriva vad jag vill och säga vad jag vill, för jag kan inte längre straffas genom att bli av med jobbet eller få stå tillbaka i löneförhandlingarna för att jag har uttryckt en åsikt som inte faller arbetsgivaren i smaken. Så skönt!

Vid 65 års ålder är jag möjligen lite klokare och har förhoppningsvis ork och lust kvar att göra saker av mitt liv. Nu är tiden inne att förverkliga alla de drömmar jag haft och göra sådant som jag sparat tills jag skulle gå i pension. Läsa mer, skriva mer, skratta mer och resa. Så finns tiden där att älska mer.

När jag fyller 60 år börjar ångesten nå mig för att jag håller på att bli gammal. Jag jobbar och sliter, men drivkraften att klättra i karriärstegen finns inte där längre. Kanske jag, vid den här tidpunkten i mitt liv börjar fundera över vad jag har gjort med min tid på jorden hittills och kanske också börjat ångra det jag inte har gjort.

När jag kommer fram till 50 och är i mitten av mina levnadsår har jag nått både mognad och ett visst mått av visdom. Jag är förberedd på vad som väntar mig vid ålderdomen, eftersom jag redan har upplevt den och därmed kan bespara mig själv en del farhågor som ändå aldrig kommer att inträffa. Oavsett om jag lever mitt liv fram- eller baklänges är jag nu på toppen av livsstegen. Men om jag kunde leva livet baklänges, visste jag nu att jag hade de bästa åren framför mig. Då hade jag kanske tagit tillvara på dem på ett bättre sätt, om jag hade vetat att de åren skulle försvinna så fort.

Vid 40 år har barnen vuxit upp och jag kan välja att göra saker bara för min egen skull. Arbetet är fortfarande en stor del av mitt liv, men jag skulle kunna göra rätt val även i karriären.

Vid 30 är jag fullt upptagen med att få vardagspusslet att gå ihop. De val jag skulle göra för mina barn skulle med all säkerhet bli rätt. Jag slapp göra de misstag som förälder som jag kanske skulle få ångra och stå till svars för senare.

Vid 19 springer jag ut ur skolan med studentmössan på huvudet. Jag förstår precis vilka val som är de rätta att göra för att en lysande framtid ska bli min. Jag skulle inte vara rädd för risken att välja fel väg, för jag skulle ha klart för mig vart den rätta skulle leda mig.

Vid 10 år är livet en sorglös lek som fyller mina dagar med glada skratt.

När jag når spädbarnsåldern och ligger där i sängen och plockar och plockar på min filt, sitter mina föräldrar bredvid mig och väntar på att jag ska uppslukas till en glimt av längtan i min pappas ögon.

Visst hade det haft sina fördelar att leva från andra hållet? Och ändå inte. För det skulle ju då inte bli någon utmaning att ta sig igenom svårigheter och problem om jag redan hade facit. All spänning och överraskning i livet vore ju borta om jag visste från dag till dag exakt vad som skulle hända.  Det skulle vara som att läsa en bok där jag redan i början visste hur boken skulle sluta…