ETT ÅR FÖRSVINNER SÅ FORT

Det är väl tur att Facebook finns så att jag genom lite påminnelser därifrån blir varse hur fort tiden går. Och tiden går allt fortare ju äldre jag blir tycks det som. I morse fick jag upp en påminnelse om att det är ett år sedan jag startade upp min blogg och började skriva lite tankar och reflektioner i den. Vad det skulle leda till att skriva i den visste jag inte och vet det fortfarande inte. Egentligen är jag ganska nöjd med att bara skriva i den, utan att den behöver ha något specifikt syfte. En av anledningarna till att jag startade denna blogg var väl att få utlopp för mina tankar och känslor kring hur det är att leva som synskadad. Men utöver det ville jag också skriva lite om hur det är att vara människa.

Jag har fått ganska fin respons på mina rader och jag har uppmuntrats och peppats att fortsätta skriva. Ibland har orden flödat fritt och inspirationen har funnits där, men då och då har orden suttit långt inne och liksom inte velat komma ut på tangentbordet. En sådan period när jag över huvud taget inte får några texter ur mig har jag just nu. Oftast tror jag att det beror på att jag är ”tekniktrött”. Det räcker nämligen inte för mig att ha en bra idé till en text utan jag måste orka med att tampas med talsynteser och andra hjälpmedel som ofta strular. Som den perfektionist jag i grund och botten är har jag väldigt svårt att släppa ifrån mig en text som inte känns perfekt. Å andra sidan är det svårt att få till en perfekt text, utan syn. Så ibland bakbinder jag mig själv genom att ställa för höga krav på hur texten ska se ut ur en ren teknisk synpunkt… Kanske inte så konstigt eftersom jag i många år har arbetat med sättning och ombrytning av texter?

När allt fungerar är det fantastiskt roligt och livgivande att skriva och jag kan liksom störtdyka in i en annan värld. Men ibland saknar jag både lust och ork att komma igång. Då känns det som ett oöverstigligt hinder att bara starta upp datorn.

Inte heller har det hjälp mig med inspirationen att befinna mig på Teneriffa. Har snart varit här i två månader, men skrivit mindre än jag brukar göra när jag är på hemmaplan. Funderat lite på vad det kan bero på att inspirationen inte vill infinna sig. Kommit fram till att det kanske beror på att stora delar av miljöombytet går mig obemärkt förbi. Svårt att inspireras av ögonblick när man bara kan ana dem.

Oavsett hur lite lust jag har att skriva pågår det alltid en process i min skalle. Små historier som jag går och föreställer mig och fantiserar kring. Jag antar att jag, rätt som det är, får lust att pränta ner dem. Till dess nöjer jag mig med att skriva lite dagboksanteckningar, göra några inlägg i min blogg och vara tillfreds med det.

Tack alla ni som har följt, och följer min blogg.  Det är så mycket roligare att skriva när man vet att någon läser det man har skrivit!

6 reaktioner på ”ETT ÅR FÖRSVINNER SÅ FORT

  1. Kära lilla Birgitta!
    Jag är så glad när du skriver och det så härligt att läsa dina rader!
    Förstår att det känns kanske lite tyngre att skriva på Teneriffa! Jag förstår hur du känner det! det är ku hellet inte så att man känner någon inspiration emellanåt heller!
    Du kanske salnar barn och barnbarn lite mycket!
    Hoppas att ni en hade en underbar vecka när din son var nere!
    Ser på facebook har underbart och mysigt ni har det,
    Här hemma är det kallt men ingen snö här i skåne men det blåser och är inget skönt alls!
    Några små vårblommor har synts, så hoppas de inte fryser nu när nätterna blir extra kalla!
    Hoppas innerligt att ni får sköna goa dagar framöver och att du snart skriver igen!
    Kramar till dig o ch J-E! /lotta

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s