Efter den varmaste, torraste sommaren på mannaminne sitter jag här på uteplatsen och njuter av regnet som äntligen kom. Det är en alldeles vanlig måndag i mitten av augusti och jag skulle kunna tycka att det är en tråkig dag. Men alldeles vanliga, tråkiga måndagar är inte att förakta. När jag tänker efter finns det säkerligen många människor som skulle uppskatta en sådan dag. Tycka att det var skönt med lugn och ro. Bara att få känna sig trygga i att ingenting händer. De vars tillvaro är alltför hektisk, eller de som är sjuka och lider av ständiga smärtor. Eller de som lever i en dysfunktionell relation med sprit och bråk ständigt närvarande. Människor som svälter eller befinner sig i krigsområden eller på flykt hade säkerligen älskat en vanlig måndag som den här. 

 Det finns många som bara längtar efter en alldeles vanlig dag, med alldeles vanliga rutiner. Längtar efter lugn och ro. En dag att bara få vara till. Sedan finns det de som håller på att gå upp i limningen när de har en hel orörd dag framför sig. Sådana som sätter en ära i att alltid vara upptagna. För en del beror det kanske på att så länge de har fullt upp slipper de vända blickarna inåt, mot sig själv. Bättre då att rusa runt i ekorrhjulet än att stanna upp och känna efter hur man verkligen mår. För det finns väl inget svårare än att vända blickarna från andra och upptäcka vem man själv är? Det krävs mod och stillhet till det.

Efter hand som jag sitter här och filosoferar kommer jag till insikt om att ett långt liv till största delen består av vanliga dagar. Vardagar och rutiner. Emellanåt bryts vardagen och något speciellt inträffar. Gott eller ont. Sedan återgår livet till en lång rad av vanliga dagar igen. Ungefär som ett halsband av vita pärlor. Tio av pärlorna är imitationer av äkta pärlor, men den elfte är verkligen en äkta och lyser starkare än de övriga. Sedan kommer tio imitationer igen och därefter en äkta.  Den pärlan betyder extra mycket, men vore inte lika värdefull om alla vore lika skimrande. Ändå behövs alla pärlorna där för att bilda ett halsband.

Hela sommaren har jag suttit på min uteplats och upplevt hur solen sänker sig bakom de höga, fula skorstenarna på fabriken vid Nymölla pappersbruk. Jag kan inte sluta förundra mig över hur något så fult som en fabrik kan bli så vacker när den förenas med en solnedgång. Till och med röken som pyser ut genom skorstenarna får ett vackert skimmer när solen glittrar bakom den. Även om jag inte ser detta skådespel så tydligt längre, minns jag hur det brukade se ut. Idag skymtar jag solen och skorstenarna. Ibland får man vara glad för det lilla.

På samma sätt som jag kan se det vackra i föreningen mellan fabriken och solnedgången, försöker jag också se det speciella i den grå vardagen, när den inträffar. För plötsligt händer det att det dyker upp något skimrande i allt det gråa.

När sommaren börjar gå mot sitt slut brukar vemodet ofta knacka på hos mig. Mitt inre försöker intensivt värja sig mot den annalkande hösten. Det är samma visa varje år.

Men just idag har jag förmågan att känna tacksamhet för en regnig, tråkig och alldeles vanlig måndag i mitt långa pärlhalsband.