Det lämnade du efter dig när du somnade in för ganska exakt ett år sedan. Under de här 365 dagarna har det inte gått en dag när jag inte har tänkt på dig, hört dina ljud, krafset från dina tassar när klorna behövdes klippas eller dina nysningar och ditt fnysande. Du var alltid så rädd om dina tassar och det var med största ovilja du lät mig få känna på dem. När du var riktigt avslappnad och låg där på rygg med de långa benen i vädret, kunde jag ibland drista mig till att snusa på dina trampdynor. Du hade liksom fotsvett. Jag minns fortfarande hur du luktade.

Jag kommer ihåg hur glad du blev när jag frågade om vi skulle gå ner till havet och bada. Du älskade det och brukade bära leksaken som vi skulle leka med i vattnet hela vägen ner till havet och hela vägen tillbaka hem igen.

Du visste att du inte fick tigga men du visste också att du alltid fick slutet på min korv när vi grillade. Det var vi liksom överens om, och du låg snällt och väntade och följde mig med ögonen tills jag sa ”var så god”. Efter det att du lämnade oss smakar korven inte lika gott längre.

Jag minns alla hållpunkter vi hade på våra gemensamma promenader. Var du tyckte om att gå, var du brukade vara lite extra vaksam där du till exempel vid något tillfälle hade sett en katt. Du glömde aldrig något och du var fenomenal på att hitta de olika rundorna vi hade gått. Det spelade ingen roll om flera månader hade passerat sedan sist, du hittade ändå.

Dagen kom när du blev angripen av cancer. Du var en sådan kämpe och visade aldrig om du hade ont. Du kämpade på för att orka med våra promenader, men jag märkte att du hade tacklat av. Första gången jag förstod hur trött du var, var när jag frågade dig om du ville gå hem igen. Du vände direkt och visade med hela kroppen hur glad du blev över det. Så togs det svåra beslutet att låta dig få somna in. Ett beslut som var min skyldighet att fatta. Ett beslut som jag inte ångrar eftersom det var det enda rätta.

Du ligger begravd i vår syrénberså och du fick en liten vit sten på graven med ditt namn på. Jag går ner där nästan varje dag och pratar med dig. Frågar om du har det bra i din himmel. Berättar för dig att det stackars duvparet som du skrämde iväg från vår portal nu har vågat sig tillbaka och att djurlivet frodas nu när du inte är här och vaktar.

Jag lyfter extra högt på benen då och då när jag passerar de platser du brukade ligga på. Har glömt att du inte längre är där och är rädd att snubbla över dig. Tomheten slår ett knytnävsslag i magen när jag kommer på mig själv att göra så.

Den som har förlorat ett älskat husdjur förstår precis vad jag pratar om. Ni som aldrig har gjort det tycker förmodligen att jag överdramatiserar. Men den villkorslösa kärlek som en hund ger finns inte att få bland människor. Därför blir tomheten så påtaglig.

Jag tror att alla varelser som har existerat på den här jorden lämnar ett avtryck efter sig i universum. Människorna kanske lämnar ett fotspår efter sig och min fina hund har säkert lämnat sitt tassavtryck. Kanske är det därför universum är oändligt, för att alla ska få plats att lämna spår där…

Oavsett hur det är med den saken har de åren då min fina hund fanns hos mig, för alltid lämnat ett tassavtryck i mitt hjärta.