Det var länge sedan jag såg dig sist. Närmare bestämt fem år sedan. Du stod framför en helfigursspegel på ett lyxigt hotellrum mitt på Manhattan i New York. Du hade shoppat loss hela dagen och stod nu och krumbuktade dig framför spegeln för att, om möjligt, komma åt att se hur de nyinköpta plaggen satt över baken.

Din make låg utmattad på sängen efter den ansträngande dagsturen i alla klädaffärerna, med ett överseende leende på läpparna. Han sa att du såg fin ut och mycket yngre än de sextio år du fyllde just denna dag. Du såg glad ut över berömmet och du utstrålade självförtroende och glädje.

Det var ditt första besök i New York och du var djupt tagen av stadens skönhet. Du kände dig speciell för att firandet av den stora dagen skulle äga rum just här.

Du var inte orolig över att bli gammal. Du hade ett jobb du trivdes med och underbara arbetskamrater. Att arbeta några extra år efter sextiofemårsstrecket var verkligen inte främmande för dig. Du såg frisk och stark ut och verkade ha både lust och intresse kvar. Det verkade som att du hade mycket mer att ge. ”Bara man får vara frisk så…” sa du.

Ibland kunde jag se dig gå långa promenader med din hund. Alltid i rask takt. Du höll oftast ett högt tempo i allt du gjorde. Hade svårt att acceptera andra som inte fick tummarna loss.

Det hände att jag såg dig köra bil ibland. Man visste att det var du som satt bakom ratten när man nätt och jämt kunde se att det var du. Eftersom du var kort kunde man ibland bara se toppen på ditt huvud genom framrutan. Du tyckte inte om att köra bil, men du kände en frihet att själv kunna ta dig vart du ville, när du ville. Det fick dig att känna dig självständig och oberoende av andra.

Så en dag försvann du. Jag vet inte vart du tog vägen. Du slutade på ditt jobb och syntes inte gå långa promenader längre. Stötte heller aldrig på dig i klädaffärerna. Varken i Sverige eller i New York. Såg dig inte köra bil heller.  Du blev liksom uppslukad av jorden.

Jag har verkligen försökt att hitta dig men du är inte kvar. Efter hand som åren går märker jag hur minnet av dig börjar blekna bort. Jag har glömt hur du såg ut, glömt vad du tyckte var roligt och vad som var viktigt för dig. Jag saknar dig och önskar att jag hade tagit bättre hand om dig då. Nu när jag inte kan hitta dig slår det mig att jag aldrig uppskattade dig för den du var. Tyckte alltid att du kunde bli bättre, vackrare och duktigare. Men nu inser jag att du var bra precis som du var.

Det känns tomt att inte veta var du är nu eller hur du mår. Kanske har du flyttat långt iväg, kanske har du hittat något bättre någon annanstans?   Eller så hittade du ingenting alls.

Oavsett vilket så saknar jag den sextioåriga kvinnan som stod där framför spegeln och trodde på alla de möjligheter som låg framför henne. Hon som drömde om allt hon skulle kunna göra när hon hade gått i pension. Resa, kanske måla i olja och passa sina barnbarn.

Fem år sedan. Det är en lång tid. Vart tog du vägen?