VARM VÄNSKAP OCH HET CHILI

Det är vad sommaren 2018 till största delen har handlat om. En sommar som blev en av de varmaste på mannaminne. På flera olika sätt.

En mycket kär vän, en generation yngre än jag, förärade mig och min make i våras ett par små chiliplantor. De var väl så där en decimeter höga. Han instruerade och vägledde oss hur de skulle planteras och därefter skötas. Den ena var den starkaste chilin som finns, Carolina Reaper, och den andra var en slags lemonchili, även den med bra styrka och lätt citronsmak.

Han beordrade oss att ge dem mycket kärlek, i form av gödning, vatten och sol. Med jämna mellanrum besökte han sedan oss under sommaren i stugan, för att se hur plantorna frodades. Samtidigt passade han på att titta till oss. Han visade prov på omtanke om både människor och växter.

Lite då och då tyckte han att våra plantor behövde gödning, och när de så småningom vuxit sig meterhöga och fylldes av röda och gula chilifrukter hade han tusen förslag på vad vi skulle kunna använda dem till. Han var en riktigt entusiastisk ”chilichef”.

På samma sätt som jag har odlat mina chiliplantor den här sommaren, har jag också odlat nya vänskapsband. Det sägs att när man har uppnått en viss ålder är det oerhört svårt att träffa nya bekantskaper. För min del är det inte så. Den här sommaren har nya, fantastiska människor tagit plats i mitt liv.

Jag brukar säga att mitt synbortfall har förpassat mig till en glaskupa där jag känner mig isolerad. Den här sommaren är det en hel del som har knackat på och sagt: ”Hej där inne!” Det har varit personer i olika åldrar, med olika syn på livet och med olika intressen. Några var extra lätta att knyta an till. Det kändes som att vi hade känt varandra i trettio år trots att vi nyligen hade träffats. Sådana vänner möter man inte så ofta. Inte i min ålder.

Andra vänner blev de nya fantastiska grannarna som flyttade in i stugan bredvid oss under sommaren. Varma, härliga människor som inte krånglar till tillvaron mer än vad som är absolut nödvändigt.

Det är när man minst anar det som vänskapen dyker upp. Ibland från ett oväntat håll. Vid en första anblick kan det tyckas att de nya vännerna är väldigt olika oss själva, och därför vågar man kanske inte ta kontakt. Men vet ni vad? Jag älskar olika. Det är inspirerande att hitta vänskap genom olikheterna, att riva ner barriärer och fokusera på samförstånd.

Slutligen finns det en del vänner som jag verkligen har känt i många, många år. Den sortens vänskap är av den typen att det inte spelar någon större roll om man tappar kontakter under flera år. När vi slutligen träffas, efter en hel livstid, känns det som att vi aldrig har varit ifrån varandra. Det går att ta upp samtalet som avslutades för 40 år sedan. Det känns som det var igår… 

Vad vill jag nu ha sagt med det här inlägget? Jo, jag försöker synliggöra vad det är som är viktigast i livet.

Att åldras är verkligen inget för veklingar. Att dessutom förlora synen gör mig tvungen att skärskåda det som är betydelsefullt. Det som kan berika mitt liv allteftersom min frihet blir alltmer inskränkt. Öppna nya dörrar när de gamla slår igen mitt för näsan.

Att vårda sina relationer, att vara öppen för ny vänskap, oavsett i vilken form den visar sig är livsavgörande ju äldre man blir. Inget slår det. Ensam är inte stark.

Jag vet att det har blivit svårare att nå in till mig sedan jag gick in i dimman. Tack för att ni ändå försöker nå mig!

 

Vi lever i en ganska kylig värld, där var och en ofta tänker på sig själv och struntar i andra. Men så länge det finns het chili och varm vänskap, finns det ändå hopp för mänskligheten.

 

En reaktion på ”VARM VÄNSKAP OCH HET CHILI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s