Som i en spegel

Jag mötte honom på stan igår. Det var flera år sedan sist. Han var sig inte lik, jag kände inte igen honom. Borta var den sorglöse kraftkarl jag kände sedan förr. Rösten var densamma men han lät ganska uppgiven. Han berättade att han blev svårt sjuk för två år sedan och var nära att gå över till den andra sidan. Som genom ett mirakel hade han klarat sig och han sa att han var tacksam för det. Verkade dock   mindre glad över den han blivit efter sjukdomen. Berättade att han åldrats 15 år över en enda natt och kände sig nu som ”skadat gods”. Han förflyttade sig med hjälp av kryckor och var ganska orörlig. Han hade blivit en annan man.

Jag visste att han brukade skriva och frågade honom om han fortfarande gjorde det. Då sken han upp och sa att det endast var när han satte sig vid datorn och skrev som han kände sig riktigt glad. ”Det är det enda jag duger till numera”, sa han sorgset. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag undrar om det är det värde han satt på sig själv, eller om det är omgivningen som låtit honom förstå vad han duger till. Eller om det är en kombination av båda.

Det kändes som att han höll upp en spegel mot mig och jag hade inga svårigheter med att identifiera hans känsla av maktlöshet. Det var lätt för mig att förstå känslan av tacksamhet över att vara vid liv. Känslor som krockar med förskräckelsen att upptäcka att man har blivit någon annan. Uppgivenheten över att inte längre klara sig själv. Att inte längre motsvara samhällets förväntningar på oss. Presterar man inget är man ingen, liksom.

Jag förstod ganska snabbt att han, liksom jag, om än av olika anledningar, hade fullt upp med att hålla sig vid liv, vissa dagar. Bara att få tillvaron att fungera. Det är då frågan om vad man gör hela dagarna gör som mest ont. Måste man verkligen ha fullt upp att göra hela tiden för att ha ett berättigande i den här världen? För honom borde det vara tillräckligt att bara andas.

När jag tappade synen hade jag en god vän som sa att jag nu kunde sätta mig vid havet och ”bara vara”. Jag förstår bara inte hur det skulle gå till. ”Vad gör du hela dagarna”? ”Sitter vid havet och bara är”. Ni hör ju själv! Inget svar någon förväntar sig. Inget som imponerar på någon, eller hur?  Ibland tänker jag dock att det borde vara nog.

Att jag sedan blir rastlös och vill försöka göra något ligger väl lika mycket hos mig själv som hos omgivningen. Förr brukade jag tycka att det var lyxigt att bara vara och inte ha ett dugg att göra. Nu för tiden är det lyxigt att ha något meningsfullt att sysselsätta mig med.

När vi träffar varandra brukar vi fråga hur den andre mår. Men det vi vill höra är att den andre mår bra. Oftast orkar vi inte engagera oss i något annat svar än just det. Vi vill inte höra att det inte är bra, att vi inte har fullt upp och att livet inte leker. Vi blir liksom ställda inför svaret ”jag mår inte så bra”.

Det är kanske inte så konstigt att vi känner oss otillräckliga när livet stukar till oss. Titta bara på våra Facebook-inlägg! Det som visas där är ett perfekt liv med lagom balans mellan arbete och fritid. Där finns nästan aldrig några inlägg från någon som skriver att livet är jobbigt. Faktum är att där nästan aldrig finns några inlägg om saker som verkligen betyder något alls…

Det är mycket enklare att förstå och acceptera andra och deras tillkortakommanden än sina egna. Jag har inga problem med att förstå och se andra människor bortom deras hjälplöshet. Det är bara svårt när det gäller mig själv.

Även om det inte hjälper mig att någon annan har det värre än jag, kan det i alla fall få mig att vara tacksam för det jag trots allt har kvar. Det är verkligen ingen självklarhet att få vara frisk.

Mannen som hade blivit en annan höll en kort stund fram en spegel åt mig. I hans frustration kunde jag se mig själv och för en kort stund acceptera den jag har blivit. Men det räcker inte att bara acceptera. Jag behöver också träna på att vara lite snäll mot mig själv och kanske till och med tycka om mig. Gör jag inte det, gör ingen annan det heller. Det är inget nytt. Jag är den enda person jag säkert vet att jag ska leva tillsammans med under resten av mitt liv…   

3 reaktioner på ”Som i en spegel

  1. Vilken oerhört stor gåva Du fått med Ditt skrivande. Och Du kan formulera Dig då man ser bilden/händelsen framför sig. Varför är det så svårt att älska sig själv??? Jag blev pådyvlad som liten att då var man egoist eller egenkär. Jag vet ju idag att det inte är så. Och Du Birgitta, jag mår ganska bra igen. Förstår om Du undrat!! Kramiz!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s