Jag har inte glömt hur det såg ut under varma sommardagar när jag kunde se. Hur de små dammpartiklarna singlade ner genom solstrålen som letade sig in genom fönstret. Hur lekfulla solkatter lystet jagade förskrämda dammråttor som låg och tryckte i sina hörn i hopp om att inte bli upptäckta. De kunde galant försvinna in under sängen där det var nästan omöjligt att få tag på dem. Där växte de sig stora och lurviga som utegångsfår. Ibland kunde jag nästan höra dem bräka därunder.

 

Att vara en blind kvinna, med en ledarhund som nästan alltid fäller och dessutom ha pedantiska drag inom sig är sannerligen ingen lyckad kombination. Det händer att jag, i ren desperation, spatserar barfota över golven för att på så sätt kunna känna med fötterna om det behövs städas. Känner jag gruskorn under fötterna brukar jag koppla dammsugaren, väl medveten om att jag dammsuger där det inte behövs och missar de ställen där det behövs. Erfarenhetsmässigt har jag lärt mig genom åren var det oftast behövs städas, men jag kan inte känna fläckar under fötterna. Därför måste jag så klart försöka torka av allt, antingen det behövs eller ej. Det är ganska tröttande att kämpa mot skiten när jag inte säkert vet att ansträngningarna leder till ett rent hem.

 

Jag kände en gång en äldre kvinna som hade tappat synen.Hon försökte på alla sätt klara sig själv trots att hon var etthundra år gammal. Hon kämpade med att laga sin egen mat och inbillade sig att hon hade gjort rent i köket efter sig. Faktum är att det såg ut som ett slagfält efteråt. Smulor och fläckar överallt. Det var en mycket svår avvägning att fåförsöka hjälpa henne att få rent, då hon tyckte att hon verkligen kunde städa. Nu börjar jag känna igen mig själv i henne. Skillnaden är bara den att jag är väl medveten om att jag inte får rent hemma hur mycket jag än försöker. Ändå fortsätter jag att kämpa…

 

Jag vet att det inte är det viktigaste som finns att ha ett skinande rent hem. Jag brottas dagligen med att försöka hitta en avvägning som jag kan leva med. Ibland känns det som att det är en brottningsmatch jag inte kan vinna.

 

Den nyinköpta robotdammsugaren gör inte jobbet. Den irrar omkring i lägenheten lite på måfå, och jag känner med fötterna att det inte är rent efter den. Så får jag ändå försöka själv.

 

Jimmy, min fina ledarhund, lyfter huvudet och glor lojt på mig när jag suckandes tar fram dammsugaren nästan varje dag. Det verkar som att han tänker: ”Behövs det där verkligen idag också? Kan vi inte gå ut istället?” Men så är han ju också av manligt kön. Med risk för att skaffa mig en massa manliga ovänner dristar jag mig till att påstå att en seende man ser sämre än en blind kvinna…

 

Idag lämnar jag dammråttorna och utegångsfåren åt sitt öde och låter solkatterna leka med dem. Jag vänder mig i stället mot Jimmy och säger: ”Ska vi gå ut i stället och njuta av solen?” Han reser sig omedelbart och rister av sig halva pälsen i ren glädje i min hall. Men just idag bryr vi oss inte. Sommaren är för kort för att slösas bort på meningslösa sysslor. Det man inte ser finns väl inte…?