Min ledarhund, Jimmy, är sannerligen inte ”allmän egendom” I det här inlägget ska jag försöka förklara varför han inte kan få vara allas kelgris.

På hans sele står det skrivet med stora bokstäver: ”STÖR EJ LEDARHUNDEN”. I min värld borde det vara fullt tillräckligt för att folk ska förstå att man faktiskt inte får röra honom. Ändå verkar man inte förstå att denna uppmaning gäller alla, och att jag inte kan göra undantag bara för att du är du eller för att du frågar om du får klappa min hund. Det är bra att du frågar, men svaret blir alltid nej. I vissa fall frågar man inte ens, utan kastar sig över honom.

Stör ej, betyder just det att du inte får röra, inte tilltala eller söka ögonkontakt med min hund när han är klädd i sin arbetssele.  Prata gärna med mig, men aldrig med hunden.

Detta vet mina närmaste vänner och anhöriga, och inte ens min man stör hunden på något sätt när han är selad.

En del människor är vänliga nog att fråga om de får klappa hunden. Som till exempel den äldre herren i kortbyxor i kön på Maxi. Det lät ungefär så här:

”Fin hund du har, får jag klappa honom?”

Jag: ”Nej, det får du inte eftersom han arbetar”.

Sedan märker jag hur hela hunden liksom vibrerar i selen, och inser att mannen klappar honom i alla fall. Verkar liksom som han tänker att jag ändå inte ser det och räknar inte med att jag känner det.

Jag: ”Rör du min hund fast jag sa nej?”

Han: ”Ja, men bara lite…”

Då blir jag bara så trött och vill skrika åt honom att ge fan i min hund. Inte för att vara elak, men det finns faktiskt en anledning till att jag sa nej. Nämligen den att hunden tappar fokus på vad han ska göra när han får andra saker att intressera sig för.

Eller den lilla söta tanten med sin lilla lurviga hund i ett flexikoppel som hon inte kan hantera. Plötsligt dyker hennes hund upp från ingenstans när jag promenerar med Jimmy och är överallt. Framför, mellan och bakom benen på honom. Eftersom det blir tvärstopp och Jimmy inte vet vad han ska göra eftersom han har tappat sitt fokus, ber jag damen att ta in sin hund. Då svarar hon: ”Men min hund är så snäll och vill ju bara hälsa”.

”Men min ledarhund ska inte hälsa på din snälla hund”.

Mitt mål är att jag ska kunna ta med mig Jimmy överallt. För att det ska fungera måste han ha klara direktiv från mig. Han måste alltid veta vad som gäller och jag behöver alltid vara konsekvent. Han är trots allt bara en hund, och han förstår inte varför han får hälsa på främmande människor idag men inte i morgon. När han är med mig på diverse olika evenemang är det av yttersta vikt att han ligger stilla bredvid och gör så lite väsen av sig som möjligt. Det kräver mycket jobb som är lätt att rasera om jag blir slapp i min hantering av honom. Som ledarhundsförare är det viktigt att jag kan få hunden att nästan inte märkas. Annars kanske vi inte får komma in överallt, och han är ju mina ögon.

Ganska ofta förklarar jag detta för främmande människor. Speciellt för barn som frågar. Jag ser det som en investering för framtiden att barnen är värda att få veta och förstå, så har de det med sig under resten av livet. Barn är väldigt kloka och accepterar ett nej, vilket alla vuxna inte gör…

Ibland blir jag förbannad och säger ”Rör inte min hund”! Men då är det oftast vuxna som inte förstår.

 Lite då och då möts jag av missriktad välvilja, och det tycker jag är svårare att hantera. Som härom kvällen när vi gick på restaurang och Jimmy var med klädd i sele. Först kom servitrisen ut med vatten åt honom, vilket vi tacksamt tog emot då det var varmt. En stund senare kom ägaren till restaurangen ut med en skål med strimlad skinka. Även om jag blev varm i hjärtat av omtanken blev jag tvungen att tacka nej, med hänvisning till att han inte får äta när han jobbar. Det gäller att inte skapa onödiga förväntningar hos hunden. Jag kan se framför mig hur svårt det hade blivit att tygla Jimmy nästa gång vi kom till den restaurangen. Hundar glömmer aldrig, och risken är stor att han levt rövare där vid nästa besök. ”Jippi, det var här jag fick skinka”! Aldrig att jag hade kunnat få honom att ligga stilla bredvid fortsättningsvis. Följden av detta skulle kunna bli att ägaren nästa gång sa nej när jag ville ta med hunden in där. Ingen vill ha en stökig hund i sin lokal som stör de andra gästerna.

En hund förstår företrädesvis ja och nej. Ett nej är ett nej varje gång. Hundar förstår inte ibland, kanske eller njae.

Så, inget hälsande, inget pratande och inget matande av min hund. Faktum är att jag är restriktiv mot honom i koppel också. Han hälsar på dem jag vill att han ska hälsa på: Människor jag känner och barn och andra hundar som jag känner. Det beror på att jag måste kunna koppelrasta honom ibland också, utan att behöva fara som en vante efter honom. 

Ledarhundar är tränade att, när det är möjligt, hålla sig till vänsterkanten vid promenader. Så det är inte för att hindra dig när du kommer på cykel på cykelbanan som vi går där och tar upp plats. Vi blir glada om du visar hänsyn och kör runt oss på andra sidan, bredvid mig, och inte tränger dig emellan kanten och Jimmy. Det är lättare för dig att gira undan eftersom du ser. 

Ibland när vi är ute och går händer det att en annan hundägare står lite längre fram och säger: ”Jag står här vid kanten med min hund och jag har koll på honom”. Då blir jag glad, och kan koncentrera mig på att bara gå förbi. Jag gillar inte överraskningar.

Ledarhunden är ett fantastiskt hjälpmedel och du kan hjälpa till så att vi kan fungera som ett bra team i samhället. Det enda du behöver göra är att tänka dig för.

Jimmy och jag önskar dig en underbar sommar och en härlig midsommar.