Det är egentligen ganska enkelt att klättra uppåt. Det är bara till att sätta det ena benet över det andra. Att målmedvetet kravla sig uppåt, utan att vända sig om är lätt. Så länge man fikar efter att nå upp till svindlande höjder behöver man inte bekymra sig om vad som kommer sedan.

Det är när man ska neråt igen det blir svårt. Alla som liksom jag, lider av svindel, vet att det är förödande att kika neråt när man väl har nått toppen. Benen börjar darra, svetten bryter fram i pannan och man känner nästan hur tyngdlagen suger en neråt marken. Man vill bara släppa taget och falla.

Om det ska vara värt obehaget att ta sig nedåt, måste det vara värt besväret att först ta sig till toppen. Där uppe måste vara något som liksom suger tag i en, får en att tappa andan, bli blown away. Högt där uppe vill man bli överraskad, liksom.

Det är sannerligen inte lätt att överraska mig numera. På något outgrundligt vis blir jag alltmer luttrad ju äldre jag blir. Har sett det mesta, hört det mesta och därmed kan jag inte förvänta mig några svindlande höjder. Jag har accepterat det och till och med antagit teorin att det är därför man inte får ett evigt liv. För när man har levt länge nog finns det inte så många överraskningar kvar, inte så mycket att imponeras av…

Vid en viss ålder blir det inte så intressant att klättra uppåt. Då blir det viktigare att njuta av dagen idag. Inte blicka för långt framåt och inte heller fastna i det förflutna. Hålla sig på marken och njuta av det livet ger. Ta vara på frukterna av ett strävsamt liv.

Något som faktiskt imponerar på mig är min ledarhund, Jimmy. Efter snart fem månader tillsammans, går det inte en dag utan att jag förundras över hur fantastisk han är. Han leder mig tålmodigt framåt genom livet. Väntar snällt när jag ber honom. Jag blir ofta förvånad över hur mycket han kan när jag testar honom lite. Förutom att han är ett fantastiskt levande hjälpmedel, är han också min bästa vän. Jag märker hur vi blir alltmer synkroniserade allteftersom tiden går.
Jag behöver inte ens någon klocka längre. Han talar om för mig när det är dags för mat, promenader med mera med sin egen inbyggda klocka. Varje morgon när jag vaknar finns han där och väntar på mig. Den hunden gör mig alltid glad. Vi kompletterar varandra dagligen. Han ser till att jag inte går in i några hinder eller stövlar ut i gatan utan att stanna. Jag ser till att vi har koll på riktningen. Jag förstår verkligen inte hur jag har klarat mig innan jag hade honom.
Vi kommer inte att klättra upp mot svindlande höjder. Vi håller oss på marken. Här nere är vi ett oslagbart team!

Nästa vecka går vi in i påskveckan. Jag tycker om påsken, för det känns som att den tiden är startskottet för våren.

Oavsett om du är på väg uppåt eller nedåt den här våren, tag det försiktigt! Var rädd om dig och de dina och ha en underbar påsk!