Guldfisken som simmar runt i sin bubbla, runt, runt, utan att hitta några hörn att ta riktmärke på, utan växter eller andra fiskar, instängd i sin bubbla…, utan att hitta någon fast punkt i tillvaron. Den är säkert tacksam att den i varje fall kan simma.

När man drabbas av svårigheter i livet kan det vara lätt att känna sig otacksam och bitter. Men jag tror att det är möjligt att träna hjärnan att tänka på ett annat sätt.
När livet inte blir som man har tänkt sig får man tänka om. Då blir det plötsligt viktigt att smula ner tillvaron i små molekyler där varje liten del räknas. Eftersom livet är så kort borde egentligen alla tänka så. Men när man blir sjuk blir det mer påtagligt hur varje liten stund betyder något.

Att vara tacksam är något jag dagligen tränar på. Det kan vara små saker jag är tacksam för, till exempel en varm hand att hålla i, ett uppmuntrande ord eller en svansviftning från hunden. Eller någon som ringer och frågar om jag vill följa med någonstans.
Det kan också vara så enkla saker som att solen värmer, eller att jag har klarat av något som jag trodde var omöjligt.

Det finns alltid något att känna tacksamhet för. Ändå måste jag dagligen träna på att se de sakerna.

Bara för idag ska jag, som den förvirrade guldfisken ovan, vara tacksam för att jag fortfarande simmar.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

det finns ju inte stjärnor

där inget mörker är

Så skrev min lärare i poesiboken för många år sedan, till mig. Jag brukar tänka på de orden ibland. Emellanåt skänker det också en viss tröst att veta att stjärnorna finns där – även om jag inte ser dem.

Det är ganska mycket jag inte längre kan se. Gud släcker ner lamporna efter hand.

För varje lampa som släcks blir det allt svårare att vara jag. Med den försvunna synen går också en hel del av min identitet bort. Ibland kan jag bli riktigt rädd och undra: Vem är jag nu?

Förmågor försvinner i en rasande takt – å andra sidan skaffar jag mig efterhand nya sådana.

Ett fåtal vänner håller fortfarande kontakten. Det uppskattar jag mycket! Andra försvinner ur mitt liv när jag inte längre kan fungera som förr.

Har också märkt att en del tycks tro att man inte kan tilltala mig direkt längre. Men det är ögonen som inte fungerar – både hjärna och hörsel är fullt fungerande.

En del flyger förbi mig på stan med ett hastigt ”Hej”. Stannar inte, och där står jag kvar som ett frågetecken och undrar: Vem var det?

Även om ni har blivit osynliga för mig så är jag väl i högsta grad synlig för er, eller om man inte ser, finns man inte då?

Jag är inte rädd för mörkret – för ljuset vilar där. Jag är bara rädd för att bli osynlig…

Nu är min bloggsida uppe. Lite inställningar och tillägg kvar att göra så ha lite tålamod. Prenumerera gärna genom att skriva i er e-mail så är ni med redan från första inlägget.

Här kommer snart mer text.