Så här en bit in i det 63:e levnadsåret, unnar jag mig friheten att filosofera över vad som är viktigt här i livet.
I vissa kulturer är familj och vänner viktigast av allt. Där är man rik om man har begåvats med stor släkt och med många barn.
I andra kulturer, som vår egen, är man rik om man har villa, bil och en framgångsrik karriär. Här mäts lycka och framgång snarare i antalet prylar än i antalet vänner eller i hur många barn man får.

Mitt i livet är vi fullt upptagna av att skaffa oss en karriär, förverkliga oss själva samtidigt som vi uppfostrar våra barn. För barn måste vi ju skaffa oss för att räknas som framgångsrika och lyckliga.

Vi rusar fram i livet i en rasande takt och inser inte att alla de dagar vi rusar igenom är just de dagarna som är livet.

Så länge vi är friska och starka har vi tusen önskningar och mål vi vill förverkliga. När man blir sjuk reduceras önskningarna oftast till en enda.

Med åren har jag allt som oftast dragit slutsatsen att prylar inte gör mig lycklig. Inte heller en framgångsrik karriär eller en ofantlig mängd av ytliga bekantskaper. Det enda som i slutändan betyder något är kärleken.
Det kan vara olika former av kärlek, till en partner, till ett barn, ett husdjur, en god vän, en hobby eller varför inte till sig själv? Den som aldrig har gett eller fått kärlek har heller aldrig levt.

Att vara älskad och att kunna älska är enligt min åsikt, meningen med livet.

Störst av allt är kärleken!

Jag är ganska övertygad om att vi människor inte utsätts för fler svårigheter än vi klarar av. Jag har också en tro på att det är genom svårigheterna vi växer som människor och lär oss viktiga saker. Det är inte alltid vi förstår meningen med svårigheterna när de inträffar, men jag är säker på att vi så småningom formas till bättre och ödmjukare människor av dem.

När jag tappade min syn försökte jag förhandla med min högre makt:

”Du kan få ta min hörsel, så kan jag väl få behålla min syn i stället?”

Det fungerade inte och var inte förhandlingsbart.

Jag har grubblat mycket över vad meningen är att jag ska lära mig av detta.

Jag är den typen av människa som har svårt att be om hjälp. Jag bryter hellre armar och ben av mig än jag erkänner att jag inte klarar något. Ensam är stark, kan själv, klarar allt – bara jag vill. Så blev jag uppfostrad, men fick aldrig lära mig vad som händer när viljan inte räcker till, när man vill men faktiskt inte kan.

Jag frågade en vän en gång:”Vad ska jag göra nu?”

Hon svarade att jag kunde sätta mig vid havet och bara vara… Men det räcker faktiskt inte för mig. Om 20 år kanske det räcker – men inte nu. Jag vill fortfarande ha ut mer av livet än så. Jag vill fortfarande uppleva saker, lära mig nya saker, känna att jag lever!

Det är kanske inte rimligt att tro att jag klarar det själv, att jag fixar allt om jag bara vill.

Kanske är det så att lärdomen jag ska dra av detta är att ingen klarar allt själv och att ensam inte är stark! Jag behövde tydligen en riktig käftsmäll för att inse det…

Jag tror på många bra år än – with a little help from my friends…

Det är inte min starkaste sida – att vänta. Lika bra att jag erkänner det direkt. Därför är det något av en seger att klara av att vänta på ledarhund.

Den 12 juli i fjor ansökte jag om en sådan. Efter moget övervägande.

I min värld var det detsamma som att erkänna mitt handikapp. Något jag inte hade för avsikt att göra. Det satt långt inne att ge upp kampen om att jag kanske skulle kunna fungera normalt igen och kanske till och med få synen tillbaka.

Förnekelsen satt djupt och när jag så småningom gav upp kampen, insåg jag att en ledarhund kan ge mig frihet och glädje.

Jag anmälde mig till en ”prova på dag” på Glimåkra folkhögskola i fjor våras. En mycket givande dag då jag fick all nyttig information inför ledarhundsansökan. Jag fick också prova på att gå med ledarhund, vilket var en fantastisk upplevelse. Jag kände mig så fri!

Så gick tiden och jag hade nästan glömt att jag hade ansökt. Men igår kom en instruktör från hundskolan i Stockholm hem till mig. Hon ville förbereda sig inför matchningen mellan mig och hunden. Det är ju inte bara jag som ska trivas med ledarhunden – den ska också trivas med mig. Det är nästan som en adoption – jag blev synad i sömmarna ordentligt.

Nu väntar jag igen. Jag kommer att få en kallelse till en informationskurs i Stockholm, där man kommer att låta mig prova olika typer av hundar för att fastställa vilken sorts hund som passar mig. Därefter inträder ny väntan på att hitta en lämplig hund.

Under tiden får jag öva mig i tålamodets ädla konst…

Guldfisken som simmar runt i sin bubbla, runt, runt, utan att hitta några hörn att ta riktmärke på, utan växter eller andra fiskar, instängd i sin bubbla…, utan att hitta någon fast punkt i tillvaron. Den är säkert tacksam att den i varje fall kan simma.

När man drabbas av svårigheter i livet kan det vara lätt att känna sig otacksam och bitter. Men jag tror att det är möjligt att träna hjärnan att tänka på ett annat sätt.
När livet inte blir som man har tänkt sig får man tänka om. Då blir det plötsligt viktigt att smula ner tillvaron i små molekyler där varje liten del räknas. Eftersom livet är så kort borde egentligen alla tänka så. Men när man blir sjuk blir det mer påtagligt hur varje liten stund betyder något.

Att vara tacksam är något jag dagligen tränar på. Det kan vara små saker jag är tacksam för, till exempel en varm hand att hålla i, ett uppmuntrande ord eller en svansviftning från hunden. Eller någon som ringer och frågar om jag vill följa med någonstans.
Det kan också vara så enkla saker som att solen värmer, eller att jag har klarat av något som jag trodde var omöjligt.

Det finns alltid något att känna tacksamhet för. Ändå måste jag dagligen träna på att se de sakerna.

Bara för idag ska jag, som den förvirrade guldfisken ovan, vara tacksam för att jag fortfarande simmar.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

det finns ju inte stjärnor

där inget mörker är

Så skrev min lärare i poesiboken för många år sedan, till mig. Jag brukar tänka på de orden ibland. Emellanåt skänker det också en viss tröst att veta att stjärnorna finns där – även om jag inte ser dem.

Det är ganska mycket jag inte längre kan se. Gud släcker ner lamporna efter hand.

För varje lampa som släcks blir det allt svårare att vara jag. Med den försvunna synen går också en hel del av min identitet bort. Ibland kan jag bli riktigt rädd och undra: Vem är jag nu?

Förmågor försvinner i en rasande takt – å andra sidan skaffar jag mig efterhand nya sådana.

Ett fåtal vänner håller fortfarande kontakten. Det uppskattar jag mycket! Andra försvinner ur mitt liv när jag inte längre kan fungera som förr.

Har också märkt att en del tycks tro att man inte kan tilltala mig direkt längre. Men det är ögonen som inte fungerar – både hjärna och hörsel är fullt fungerande.

En del flyger förbi mig på stan med ett hastigt ”Hej”. Stannar inte, och där står jag kvar som ett frågetecken och undrar: Vem var det?

Även om ni har blivit osynliga för mig så är jag väl i högsta grad synlig för er, eller om man inte ser, finns man inte då?

Jag är inte rädd för mörkret – för ljuset vilar där. Jag är bara rädd för att bli osynlig…

Nu är min bloggsida uppe. Lite inställningar och tillägg kvar att göra så ha lite tålamod. Prenumerera gärna genom att skriva i er e-mail så är ni med redan från första inlägget.

Här kommer snart mer text.