Nästa vecka är det dags att hylla många hjältar i vårt land. Det sker genom en stor gala i TV en gång om året. Detta är en av mina favoritgalor. Alla dessa fantastiska människor som genom sina hjältedåd gjort den här mörka och kalla världen lite lättare att leva i. Varje gång jag har följt Svenska hjältar-galan, känner jag att det finns hopp för mänskligheten. Blir liksom fylld av tankar om att människan, trots allt elände, består till största delen av godhet. Det behöver jag verkligen bli påmind om ibland…

Det finns naturligtvis mängder av hjältar som inte uppmärksammas här. Alla dessa vardagshjältar som gör goda gärningar, utan att det märks utåt. Jag tänker bland annat på alla anhöriga som i det tysta vårdar sina sjuka nära och kära i hemmet. De gör det av kärlek men får sällan någon uppmuntran för det slit det också innebär. Tvärtom förväntar sig Försäkringskassa, landsting och kommuner att den som är anhörig ska dra det tyngsta lasset. Man utnyttjar ofta den anhöriges villkorslösa kärlek för att hålla ner omvårdnadsbehovet och därmed kostnaderna för samhället.

Jag hörde om ett äldre par, i 80-årsåldern som hade tagit hand om sin svårt handikappade, rullstolsburne son i över 50 år! Nu orkar de, av förklarliga skäl, inte ta hand om honom längre och har mycket motvilligt, bett samhället om hjälp. 50 år! De har gjort detta av kärlek, men i min värld är de riktiga hjältar.

Sedan har vi alla dem som jobbar för att djuren ska få det bättre. Alla kattjourer, och andra djurorganisationer, som är helt beroende av bidrag och ofta jobbar ideellt med sin passion för djuren som enda  drivkraft. Vilka hjältar!

Det finns många, många människor som utför hjältedåd, utan att ens tänka på det. Till exempel den som hjälpte den gamle förvirrade mannen att hitta hem med sin rollator och den som sköt till den där tjugan som den gamla tanten saknade när hon skulle betala sina få varor i kassan på Ica.  När hennes torftiga pension inte räckte till det nödvändigaste. Eller café-ägaren som satte upp en skylt att kaffet var gratis för den som inte kunde betala.

För visst är det väl så att de riktigt stora hjältarna är de som gör goda gärningar utan att berätta det för någon? De som inte ens tänker på att de gör något gott, inte förväntar sig att få något i gengäld?

Små saker, som kanske inte ens märks när de utförs, men som skulle göra tillvaron mycket torftigare om ingen brydde sig.

Jag är väl inte direkt någon hjälte. Men jag har utmanat mig själv att göra något litet för någon annan varje dag, fram till jul. Utan att berätta vad jag har gjort och utan att förvänta mig att få något tillbaka. Inte för att platsa bland hjältarna, utan för att dra mitt strå till stacken för en lite bättre värld.

Hänger du på den utmaningen?