…håller inte av dig….

Du är en sådan där energitjuv som alla säger att man ska göra sig av med. Fortare än kvickt.

Du får mig att känna mig oduglig, matt och initiativlös. Du matar mig med  passivitet och mörka tankar. Får mig att känna att jag inget är värd och att jag inte klarar av någonting. Ger mig lust att bara dra något gammalt över mig och sova. Du är verkligen ingen ”igångsättare” inför nya projekt jag vill genomföra. Du ser till att  jag tappar sugen redan innan   jag ens har försökt. Låter mig gå kvar i villfarelsen  att inget spelar någon roll.

När jag är med dig känner jag mig gammal, ful och förbrukad….

Mina promenader blir dryga och tråkiga tillsammans med dig. Du utstrålar ingen värme – bara kyla. Jag fryser till is  i din närhet.

Trots att vi har känt varandra länge, är jag  inte förtrolig med dig. Tvärtom sluter jag mig när du är i närheten.

Jag vet att du är omtyckt och älskad av många. Det finns sådana tokstollar som till och med finner dina mörka sidor spännande. Det gör inte jag. Men alla kan väl inte älska alla här i världen?

Eftersom du inte, på något vis, berikar mitt liv, förstår jag inte vad jag ska med dig till.

Ändå kan jag inte  göra mig av med dig, även om jag skulle vilja det. Livet skulle bli lite torftigt om jag inte hade dig. Du har ju liksom alltid funnits där. I hela 64 år!

Visserligen finns det tolv av dig på dussinet. Ändå kan jag inte välja bort dig och ta någon av de andra elva – fast jag skulle vilja det.

Så fort du visar ditt fula tryne börjar jag längta efter första advent och julen. Du är anledningen till varför  det stora självbedrägeriet får fäste i mig. Du triggar igång tankar om  verklighetsflykt. Du kan konsten att hindra mig från att leva här och nu och ta en dag i sänder.

Åh, vad jag älskar att hata dig, NOVEMBER!