Solen gör tappra försök att tränga igenom de blekfeta molnen på novemberhimlen. Ytterst tveksamt letar strålarna sig in genom köksfönstret och träffar min lätt böjda rygg där jag sitter vid bordet med datorn uppslagen framför mig. Det är en ganska vanlig syn numera. Inget kan skingra tankarna och ge mig samma frihet som det innebär att skriva. För min del fungerar det både som en ventil och en kanal ut mot omgivningen som jag blivit lite avskärmad ifrån. Genom skrivandet kan jag sätta ord på tankar och känslor, låta fantasin flöda och berätta mer eller mindre sanna historier…

Just idag funderar jag över jantelagen. Det här med att du inte ska tro att du är något. Eget beröm luktar illa och skryt inte och framhåll inte dig själv. De allra flesta tycker att det är oklädsamt när vi berättar för omgivningen att vi är stolta över oss själva. Då blir man lätt uppfattad som stöddig och självgod.

Den som dristar sig till att nämna att man är mallig över sina prestationer blir lätt offer för den kungliga, svenska avundsjukan. För att undvika att bli utsatt för den, förminskar vi ofta oss själva och det vi har gjort bra. Det tycker jag är synd.

Jag tror att vi har blivit lite bättre på att berömma varandra. Men samtidigt som vi säger: ”Oj vad du är fin och så fräsch du ser ut” sätter vi inte en punkt efter berömmet. I våra tankar sätter vi ett komma och därefter ”till skillnad från mig”. I vår natur ligger en benägenhet att jämföra oss med andra. Oftast till egen nackdel. I stället för att sätta en punkt när vi har berömt någon kommer det ofta en jämförelse som är ytterst ofördelaktig för oss själva. Sådana här negativa tankar har bara ett enda syfte: Att slå på oss själva.

De här tankarna började snurra i mig när jag häromdagen träffade en god vän. Hon sa ”Du ska veta att jag är djupt imponerad av dig. Hur du klarar dig utan syn och att du bloggar och skriver. Du är en riktig kämpe”. Jag hoppas verkligen inte att hon i sina tankar lade till: ”till skillnad från mig”, utan att hon satte en stor punkt efter det berömmet.

För min del betydde orden så mycket. Jag hade länge förminskat mig själv och mina prestationer och inte framhållit hur duktig jag faktiskt är! Eget beröm luktar så illa att jag inte ens kunnat ge mig själv den bekräftelsen i det tysta.

Jag tror jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du är den enda du säkert vet att du ska ha som livskamrat för resten av livet.

Om du inte klarar av att vara stolt över dig själv, känna dig duktig, skryta lite om dig själv, vara lite egenkär, hur ska du då kunna berömma någon annan utan att jämföra med dig själv? Från och med nu ska jag börja sätta punkt när jag har berömt någon annan och inte hänga på en bisats med självförminskande tankar efteråt.

I slutändan är det ett faktum: Tycker du inte om dig själv, gör ingen annan det heller.