När jag var en liten flicka trodde jag att regnet var änglarnas tårar. Det tror jag fortfarande.

Änglarna har all anledning att vara ledsna över hur vi människor beter oss mot varandra. Hur vi ständigt, både medvetet och omedvetet, utsätter varandra för olika former av kränkningar. Mobbing, fysisk och psykisk  misshandel, rån, stöld och sexuella trakasserier, är bara några exempel.

Nyligen har de sociala medierna fyllts av ett slags solidaritet mellan kvinnor i form av kampanjen ”Me to”. Samtidigt har vi i olika kanaler fått oss till livs ständiga anklagelser om manliga kändisar som utnyttjat sin berömmelse som en ursäkt för att bete sig som svin.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför det känns som att var och varannan kvinna numera utsätts för ständiga kränkningar. Har männen totalt tappat ”känslan för feeling” eller är det vi kvinnor som är lättkränkta och vill placera oss i facket ”offer”.

Varför har gränserna i det sociala samspelet mellan män och kvinnor suddats ut? Vilken roll spelar alkohol och andra berusningsmedel för att det har blivit så??

Med dessa frågor uttalade, är jag väl medveten om att jag kommer att få en hop av medsystrar, efter mig. Det är nämligen så här: Det är ingen som tafsar på mig. Jag har aldrig känt mig sexuellt trakasserad eller utnyttjad. Om det beror på att jag själv tagit hand om situationer där ”tafsande” förekommit, eller det är något annat som gör att jag inte känner mig kränkt, vet jag inte. Det kanske är så att gränssättningarna är individuella…

Min uppfattning är emellertid  att en man förstår ett tydligt ”nej”, och om inte, brukar en välriktad flatlusing förtydliga vad jag menar. De flesta män är, enligt min åsikt, goda. Eller så har jag helt sonika haft turen att träffa på goda min under mitt liv.

Självklart har jag också varit ung och utsatt. Men när jag var ung fanns det inte något som hette gruppvåldtäkter. De närmanden jag utsattes för var alltid av den arten att   jag hanterade dem själv. Jag lider med dagens unga kvinnor, för hur ska de kunna värja sig när de blir antastade av en hel grupp unga män? Det känns som att antalet knölar har ökat explosionsartat sedan jag var ung. Kan det verkligen vara så? Det känns ganska skönt att i skydd av min ålder vara säker på att killgängen numera bara är ute efter handväskan…

Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra att de kvinnor som har blivit utnyttjade, verkligen pratar om det. Det är viktigt! Samtidigt har jag, som kvinna, väldigt svårt att ta en annan kvinna på allvar när hon säger att hon inte visste att hon blev utnyttjad, förrän den här Me to-kampanjen drog igång. Jag kan garantera er att om jag hade blivit sexuellt utnyttjad, hade jag vetat om det, utan några kampanjer.

Med detta sagt, tycker jag att det är på sin plats att starta en kampanj mot alla former av kränkningar. En kampanj som inte är könsbunden och som inte framställer oss kvinnor som ständiga offer.

Jag är oerhört trött på  att det alltid ska vara  en ständig kamp mellan män och kvinnor. Varför måste det vara vi mot dem, när det faktiskt är vi alla tillsammans som kan göra skillnad?